Såg första Twilight-filmen på tv. Jag har inte läst någon av böckerna och kommer knappast att göra det, men filmen var bättre än jag trott. Det var något rörande med den där bilden av kärleken som en naturkraft, på en gång skrämmande och oemotståndlig och framför allt evig. Jag föreställde mig kärleken på samma sätt när jag var i tonåren.
Man blir luttrad med åren. Evigheten blir svårare att föreställa sig. Det är inte nödvändigtvis sämre, bara mindre anspråksfullt, mer vardagligt.