Så dödar vi en människa – 2012

Min pappa dog i september 2010. Sina sista månader tillbringade han på ett demensboende i Solna. På kort tid förvandlades han från en rundmagad och lätt förvirrad äldre herre, som kunde föra timslånga samtal om allt från litteratur till fotboll, till en skelettmager åldring som somnade mitt under lunchen och inte brydde sig om någonting. Han valde själv att påskynda döden genom att vägra äta och till slut även att dricka.

Jag blev så upprörd av det som hände på äldreboendet att jag helt enkelt var tvungen att skriva den här boken. Om en vårdavdelning där gamla människor hålls inlåsta, där de tillåts vistas utomhus en enda timme i veckan och medicineras för att sova sig igenom dagarna. Och där de anhöriga förvägras se medicinlistan med motiveringen att de ändå inte skulle begripa den.

Boken kommer ut i mars 2012

Minnen av framtiden – 2009

På senare år har jag vistats mycket i Kina och också lärt mig en långt ifrån perfekt men ändå fungerande vardagskinesiska. Min fru kommer därifrån och jag har idag en stor släkt där som vi hälsar på i stort sett varje år. Romanen växte fram ur de resorna och ur språkstudierna. Den utspelar sig i en nära framtid, men många av de företeelser den skildrar finns redan och man kan se boken som en skildring av samtiden lika mycket som av framtiden. Oron för klimatet och min uppväxt i ett höghus i Solna är andra källor till romanen. Jag tror att jag redan som barn hade en känsla av att leva i en framtidsvärld och förr eller senare måste det börja märkas i böckerna. Det fanns science fictioninslag redan i ”Blåvalarna, bruket och snön” från 1985 och i ”49 dagar i bardo” som kom ut 2005 och som är den bok där Li Dravl först medverkar.

”Det är en enastående studie i den mänskliga förnedringens framtid, rik, vacker och skitig: i en överhettad värld där kommersiella krafter krafsar i varje själ och livet levs likt en feberdröm, försöker Li förstå varför hon har minnen från framtiden.”
Kulturnyheternas kritikerlista februari

”En fantastisk blandning av science fiction och kärleksroman som är befriande långt från vardag och identifikation. Berättelsen om Li och Steven rör sig obehindrat genom tiden och universum. Det är en vindlande och hoppfull hyllning till flykten, fantasin och fiktionen.”
Cilla Naumann, Svenska Dagbladet

”det är inte omöjligt att ”Minnen av framtiden” är hans mästerverk. Hittills. Det är faktiskt så pass ovanligt med en roman som vågar ta stora grepp i den svenska normalprosans lite gråaktigt ängsliga atmosfär att bara anslaget är värt all respekt. Sedan är faktiskt genomförandet också konsekvent. Och konsekvent överraskande.”
Jan Arnald, Dagens Nyheter

”Minnen av framtiden” på Adlibris / Bokus

49 dagar i Bardo – 2005

Romanen bygger fritt på Den tibetanska dödsboken, som beskriver de 49 dygn själen vistas i mellantillståndet bardo innan man återföds, men de demoner Erik Dravl möter är inga övernaturliga väsen utan olika människor som varit viktiga i hans eget liv. Han dör men världen finns kvar hos honom. Han hör släktingar och vänner samlas till begravningen. Sedan ger de sig iväg till ett gravöl som kommer att dra ut flera år i tiden och där berättar de historier för varandra. Tillsammans bildar de historierna en väldig släktkrönika sträcker sig från förra sekelskiftet fram till idag.

Boken knyter an till många av mina tidigare böcker. Den tog nästan sjutton år att skriva, vilket huvudsakligen beror på att jag gång på gång misslyckades. Sedan, när jag fick färdig en första version på 600 sidor, tyckte förlaget att den var oläslig. Jag tvingades lägga den åt sidan igen. Två böcker senare blev den färdig.

Typografin i boken är bitvis okonventionell. En del kritiker invände mot att en bok som i grunden är en bred episk skildring använder såna grepp. Min tanke med det var att en roman som skildrar just 1900-talet borde använda sig av en del av de stilgrepp som användes av tidiga modernister som Apollinaire och som sen återkom i den konkreta poesin. För övrigt rymmer boken en del detaljer som jag inte tror att någon uppfattat. Det går exempelvis att läsa de datakoder som dyker upp här och var i texten och det finns en avsikt med att boken är just 444 sidor lång.

Min ursprungliga titel var Stockholm bardo, men förlaget ansåg att den då skulle vara omöjlig att sälja i resten av Sverige.

”…ett stycke lysande svensk berättarkonst. Gurt träder med den här romanen fram som en av svensk litteraturs stora berättare, med skarpa och innerliga personporträtt och en egensinnig förståelse av samtiden och människan.”
Sören Säterhagen, Nerikes Allehanda

”en alldeles lysande roman… Det fullkomligt gnistrar om 49 dagar i bardo. Den är lekfull men ändå pregnant, den är vass och underhållande men bottnar likväl i ett stort allvar. Men först och främst är 49 dagar i bardo en hisnande och smittande läsupplevelse.”
Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

”Det är en stor ambitiös bok full av såväl glädje som sorg, födslar, dödar, kärlekar, skilsmässor. Tag och läs!”
Bokrecension.se

Kvällarna på San Siro – 2003

”Kvällarna på San Siro” är det närmaste jag kommit att skriva en renodlad deckare. Huvudpersonen, journalisten Thomas Wedholm, hade tidigare en mindre roll i ”Det var en sorts kärlek”. Han har blivit medelålders och är lite på dekis när han en morgon vaknar och finner en f d flickvän i sitt kök. Snart är Wedholm indragen i en mordhistoria som också tvingar honom att se sig själv med nya ögon.

Hela berättelsen är skriven i andra person (läsaren tilltalas som du, eller kanske är det huvudpersonen som talar till sig själv). Jag hittade greppet i en novell av Julio Cortázar (Möte i röd cirkel) sjutton år tidigare och hade velat skriva en roman i du-form ända sedan dess. Tanken är att med det skapa en förhöjd närvarokänsla hos läsaren. För vissa läsare fungerade det utmärkt, för andra sämre.

”Ett naket, avskalat drama om skuld och oskuld, illusion och desillusion, tillit, tvivel och önsketänkande, som i kraft av Stefan Gurts lågmälda men drivna berättelse framstår som lika rafflande som vilken djävulsk komplott som helst… ett helgjutet romanbygge.”
Fabian Kastner, Helsingborgs Dagblad

”Kvällarna på San Siro ger så mycket mer än majoriteten av alla dessa deckare som flödar fram i mängd nuförtiden. Stefan Gurt har skapat en spännande berättelse med tydlig eftersmak.”
Christer B. Jarlås, Länstidningen Östersund

På natten korsar båten floden – 2002

Boken har undertiteln ”Berättelser från en resa”. Den kom till efter en lång period av svårigheter med att skriva. Jag var pappaledig nästan ett år, jobbade för mycket med att undervisa. Den stora roman jag påbörjat i Hongkong var fortfarande svår att få grepp om. Till slut bestämde jag mig för att bryta dödläget med att berätta några historier jag själv upplevt eller hört andra berätta. Det är inte en reseskildring i traditionell mening, tyngdpunkten ligger i stället på olika människoöden. Bland dem märks min synska svärmor De-Lan och hennes upplevelser under kulturrevolutionen, den svarte truckföraren Nick från Evansville, Indiana och gangstern som erbjöd mig jobb som torped i Hongkong.

”Stefan Gurt skriver med en flödig självklarhet som nästan döljer hur genomarbetad texten är. Han har en förmåga att med ett fåtal meningar ringa in ett levnadsöde och med några precist valda ord fånga en stämning eller en plats.”
Eva Johansson, Svenska Dagbladet

”Gurts berättelser lämnar efter sig en känsla av det makalösa äventyr våra liv faktiskt kan vara.”
Magnus Rodell, Norrköpings Tidningar

”Stefan Gurt är mästerlig när det gäller att närma sig enstaka människor, han gör det sökande, på ett lite osäkert och tvekande sätt, men så borrar han sig allt djupare i en enskild personlighet.”
Bo Bjelvehammar, Ystads Allehanda

”På natten korsar båten floden” på Adlibris / Bokus

Myakka – 1994

”Myakka” är en frukt av åren jag bodde i USA. En svensk roman som helt utspelar sig i amerikansk miljö, med amerikanska huvudpersoner. Från början var det tänkt att bli en pendang till Ängeln. Historien skulle berättas av Josef, styvfadern som inte förmår uppskatta sonen Jesus längtan efter det absoluta, efter döden och Gud. Jag förlade historien till vår tid för att göra den friare i förhållande till förlagan.

När jag skrivit ungefär halva boken inträffade händelserna i Waco, Texas, där FBI belägrade en religiös sekt och nyhetsflödet påverkade min bok. Fadersgestalten sköts i bakgrunden. I stället kom det att handla om sonen, sektledaren, som i romanen fick namnet John Kowitski. Romanen berättas delvis från en svenskättad polismans perspektiv. Han dyker många år senare upp som en avlägsen släkting till huvudpersonerna i ”49 dagar i Bardo”. En del recensenter läste ”Myakka” som en renodlad spänningsroman. Det var inte riktigt min avsikt. Jag tycker att det är bäst om romaner kan fungera på flera olika plan, om de upplevs både som spännande och tankeväckande.

Stefan Gurts förmåga att berätta angelägna historier, samtidigt som han ledigt rör sig mellan olika genrer och stilar, gör honom till ett av de intressantare namnen i vår yngre romanlitteratur.
Anders Öhman, Västerbottens Folkblad

Romanens styrka ligger i detta breda, flödiga berättande, detta panorerande över en epoks drömmar och idiosynkrasier. Gurts stil är fläktande effektiv, kompositionen skenbart enkel, men med glidande perspektivskiften och plötsliga kast mellan distansering och psykologisk närhet.
Gunnar Nirstedt, BLM

Det var en sorts kärlek – 1992

Jag började skriva ”Det var en sorts kärlek” parallellt med den roman som långt senare kom ut under namnet ”49 dagar i Bardo”. Det var när jag bodde i Brooklyn. Efter tvåhundra sidor låste det sig helt med den ena romanen och jag skrev den andra i stället. Den växte från ett litet sidoprojekt till en bok som i tryck omfattar 461 sidor. Avsikten var att skriva en bred samtidsroman. Historien börjar vid Vietnamkrigets slut 1975 och slutar med vapenaffärerna vid slutet av 80-talet. Den skildrar två bröder, Lars och Erik Berg, som är ganska olika till karaktären. Lars är lillebror och vilsen i tillvaron. Han hankar sig fram på diverse ströjobb, misslyckas med sina kärleksförhållanden, men det är också han som drivs att försöka förstå vad hans storebror juristen som jobbar på UD egentligen hade för roll i den svenska vapenexporten. Vid sidan av dem befolkas boken av ett stort persongalleri, bland annat en person som tidigare förekommit i både ”Blåvalarna, bruket och snön” och ”Petra, den 7 december”.

Efteråt frågade någon mig hur det kom sig att jag valt att lägga den svenska vapenexporten i centrum för det svenska samtidstraumat. Varför tog jag inte i stället mordet på Olof Palme som det som förändrade vår syn på världen? Jag svarade att Palmemordet var mindre intressant eftersom det handlade om vad någon annan gjorde mot oss medan vapenexporten handlade om vad vi själva gjorde mot andra. Självkännedom är bättre än självömkan. Jag tror fortfarande att det är så.

”…en roman med samma karaktär av kombinerad tidsskildring och generationsroman har jag inte läst sedan Ulf Lundells Jack … Stefan Gurts Det var en sorts kärlek är det roligate som hänt inom nyare svensk prosa på ett bra tag.”
Gunder Andersson, Aftonbladet

”Stefan Gurt skriver dialog som få och bokens kärleksscener är vackra på ett ovanligt okonstlat sätt. Väl framme på sidan 461 är jag dovt besviken över att det tagit slut.”
Peter O Nilsson, Idag

”Denna roman för onekligen fram Gurt till det främsta ledet av svenska romanskapare.”
Ingvar Engvén, Btj

Petra, den 7 december – 1988

”Petra, den 7 december” är den av mina böcker som tagit kortast tid att skriva. Jag skrev den under fem veckor vårvintern 1988 när jag bodde inneboende hos en kompis från gymnasiet. Fast som alltid när man lyckas skriva något så snabbt hade jag gjort skisser och anteckningar under lång tid innan dess. Romanen skildrar ett dygn i en nittonårig flickas liv i Stockholm. Hon är vilsen och driver runt i staden efter att ha brutit med sin pojkvän. Boken berättas dels från Petras perspektiv, dels av ett femtontal människor hon stöter på under sitt irrande. En av dem var arbetskamrat till Mårten i ”Blåvalarna, bruket och snön”. Han ser tillbaka på sitt brustna äktenskap och börjar fantisera om den historia som berättas i romanen Ängeln. Det var första gången jag gjorde ett försök att knyta ihop mina böcker till en större helhet.

”Att läsa Petra, den 7 december är inte enbart en stor litterär upplevelse. Det är också något att vässa sitt livsmod med, att få kraft att gå ut i decembers kyla och snöfall, och tordas envisas med att pressa sig fram mot vinden och ishalkan.”
Jean Bolinder, Kvällsposten

”Det är en mycket läsvärd bok, både för de extentiella frågor Gurt formulerar genom porträttet av Petra, för den isande svarta nutidsskildring han målar upp som ram och fond för hennes tillvaro och för den form han gett romanen.”
Sören Sommelius, Helsingborgs Dagblad

Hundarnas stad – 1988

”Hundarnas stad” är min enda barnbok. Jag skrev den i samma veva som jag gjorde en serie teckningar som trycktes på t-shirts och nådde en viss popularitet bland utländska turister. Historien kändes lämplig för en barnbok. Den handlar om en pojke vars hund sprungit bort. Pojken kan inte uthärda föräldrarnas likgiltighet för det som hänt och ger sig själv på jakt efter sin hund. Med tiden kommer han till den hemliga stad dit alla hundar beger sig när de tröttnat på människorna.

”Hundarnas stad är en väl genomförd berättelse. Allt vad som behövs finns, ett inledande mysterium, en spännande resa, en främmande värld, en dramatisk kamp och slutligen den lyckliga resan hem. Allt berättat med ett spänsigt språk och en frisk dialog. Hundarnas stad är en historia som fångar sina läsare.”
Magnus Knutsson, Dagens Nyheter

”Det här är ingen oäven debut, och de naivistiska teckningarna, där Gurt visar bättre handlag med djur än med människor, stämmer väl i ton med berättelsen.”
Birger Hedén, Göteborgs-Posten

Ängeln – 1985

”Ängeln” skiljer sig från mina tidigare böcker genom att den inte utspelar sig i samtiden. I stället befinner vi oss i det bibliska Palestina. Huvudpersonen är en herde som en gång i ungdomen fick ett tecken från Gud. Under en period upplevde han märkliga händelser. I bokens nu är han gammal och berättar sin historia för en kvinna på ett värdshus. Han är fortfarande inte klar över vad tecknen betydde.

Romanen är kort (115 sidor), stilen avskalad. Det var en av de böcker som nästan skrev sig av sig självt, under några sommarmånader när jag jobbade som nattportier. Hotellet var i det närmaste helt öde efter midnatt och jag hade gott om tid till att skriva.

”Det är en stramt hållen, väl utförd berättelse där författaren återger en av alla känd historia ur ett nytt perspektiv. Här beror det ringa omfånget uppenbarligen på att författaren valt varje ord med omsorg. Och han har lyckats. Ängeln är en mycket bra roman med flera bottnar.”
Börje Isakson, Dagens Industri

”Stilistiskt sett är Ängeln ett lyckokast. Det bibliskt färgade språket skänker, med sin avskalade enkelhet och vemodigt dröjande ton, djup och stadga åt berättelsen.”
Eva Ottoson, Svenska Dagbladet

Blåvalarna, bruket och snön – 1985

När min dåvarande förläggare Per Gedin fick höra titeln till den här romanen sa han åt mig att ändra den. Jag vägrade, mest för att jag inte kunde komma på någon annan titel. Vid det här laget hade jag börjat bli påverkad av latinamerikanska författare som García Márquez och Vargas Llosa och berättelsen bärs fram av flera olika berättarröster. Man skulle kunna kalla den en surrealistisk deckare. Huvudpersonen Mårten jobbar på en reklambyrå. En dag får han i uppdrag att göra en reklamkampanj som ska förändra världen. Snart visar det sig att hans uppdragsgivare, finansmannen Fredrik Dode, är gift med Mårtens ungdomskärlek Isabelle. Ett dödsfall följer. Mårten tror att det rör sig om mord och ger sig ut på en odyssé genom det samtida Sverige. Från barndomens höghus som var höga som blåvalar, till det brukslandskap som föregick förorterna och vidare ut i snön och tystnaden.

Boken skrevs en höst och vinter i Spanien. När den kom ut skrev en recensent att stilen påminde om William Faulkners. Jag blev förvånad eftersom jag läst ganska lite av Faulkner. Senare förstod jag att recensenten hade rätt. Jag hade påverkats av Faulkner via de latinamerikanska författare som i sin tur influerats av honom.

”Man kan komma att tänka på Faulkner när man läser denne mycket begåvade unge författare. Faulkner kunde också växla stil mellan meningsfullt, obegripligt och nästan banalt och han kunde också snirkla fram en berättelse till dess att den var Sann. Fortsätter Stefan Gurt att skriva romaner som Blåvalarna, bruket och snön får litteraturuppslagsböckerna bereda plats mellan Gullberg, Hjalmar Robert och Gustavsson, Lars Erik Einar.”
Jean Bolinder, Kvällsposten

”…slyngelförfattare. Är det rättvisande, ja, då är Strindberg i Röda rummet och Fitzgerald i Den store Gatsby också slynglar. Gurts berättelse är bitvis lika uppkäftig som Strindbergs. Och medan Gatsby står för den urspårade amerikanska drömmen står en kusin hos Gurt för en lika urspårad svensk dröm … Fitzgeralds Gatsby brukar uppfattas som en illustration av sitt årtionde: det hektiska 20-talet, åren före kraschen. Kanske man längre fram kommer att se Gurts Blåvalarna på liknande sätt, som ett uttryck för vårt desillusionerade decennium.”
Susanna Roxman, Sydsvenska Dagbladet

Melvins Gränd – 1982

”Melvins gränd” bygger på min vistelse i England. Den har lite av roadmovie över sig. Robert, en svensk kille i tjugofemårsåldern, reser runt i Europa och hamnar till slut som inneboende hos Melvin i Brighton på engelska sydkusten. Robert har i viss mån hamnat där på flykt från ett olyckligt kärleksförhållande, men han känner sig väldigt ensam. Melvin är homosexuell och föreslår att de ska inleda ett förhållande.

Boken kom ut 1982 och jag har senare sett på nätet att den finns med på ett par uppräkningar över internationell gaylitteratur från den tiden. Jag är naturligtvis smickrad över det men tycker också att det är lite missvisande. Historien som berättas i romanen handlar mest om medmänsklighet och ganska lite om sexuell läggning.

Kanske ska jag tillägga att det ursprungligen var en betydligt längre roman, som förlaget tyckte var alltför rörig. Den publicerade versionen utgör ungefär hälften av den ursprungliga texten. Jag har därför alltid tyckt att den här romanen känns misslyckad, stympad, men det har funnits folk som tyckt om den.

”Gurt har skrivit en generationsbok. Den är känslig, rolig, illusionslös.”
Annie Jenhoff, Arbetarbladet

”Stefan Gurts talang är att med både takt och medkänsla frilägga kvaliteterna hos individen bortom de ytliga och frånstötande gesterna. Hans talang nummer 2 är de rappa och lyhört avlyssnade dialogerna.”
Carina Waern, Dagens Nyheter

Sara – 1979

Jag skrev romanen under ett par intensiva sommarmånader när jag var hemma från studierna i England. Jag jobbade på Pressbyrån på dagarna och skrev på nätterna. Efter väldigt mycket kaffe och alltför lite sömn utvecklade jag en magkatarr som höll i sig i flera år efter det, men romanen blev färdig på ett par månader.

Den handlar om ett ungt par som är förälskade i varandra men som ändå inte kan få ihop sitt gemensamma liv. De ömsom kastar sig för varandras fötter, ömsom bedrar och överger varandra. Såhär efteråt kan man se att romanen är lite omogen i stilen – Henry Miller tillhörde mina husgudar och det sparas inte på detaljerna i sexskildringarna – men den är samtidigt ärlig i tonen och beskriver humoristiskt ett på en gång konfliktfyllt och passionerat förhållande.

”…porträttet av Sara står i en ram av förälskelse. Det faktum att hon hos Jonas skimrar som en personifikation av kärlekens under, att så heta och fulla känslor kan födas och finnas över huvud taget, denna känsla är själva stommen i romanen. Det är den som ställer Stefan Gurts stilkonst på ett prov den håller för. Sara lever.”
Karl Erik Lagerlöf, Dagens Nyheter