Häromveckan var min dotter hemma på höstlov, hon pluggar till arkitekt i Köpenhamn, och vi passade på att gå på bio. Min pappa Toni Erdmann hade fått lysande kritik och lät som dessutom en lämplig far-och-dotter-film.

Det är naturligtvis knepigt att gå på en film med alltför högt ställda förväntningar. Den låg högst upp på en kritikerlista, annonsen citerade en recensent som gråtit av skratt. Medan vi åt snabbmat till middag kollade Filippa vad som skrivits om filmen i mobilen och hittade en anmälan i UNT som hävdade att filmen ”kommer att förändra ditt liv”. Det blev inte på det viset för oss. Jag ville så gärna skratta och tycka att det var fantastiskt att upplevelsen nästan blev genant. I början ansträngde jag mig för att tycka att det var roligt, ett par gånger skrattade jag rent av högt i avsikt att övertyga mig själv och Filippa om att det faktiskt var kul. Men jag tror aldrig att hon blev lurad och efter ett tag hade jag genomskådat mig själv. Leendet stelnade i ansiktet som vid en pinsam middagsbjudning.

Efteråt har jag undrat över hur det kommer sig att vi kan uppfatta saker så olika.  Det var en i grund och botten välvillig film om en pappa som försökte lära sin karriäristdotter att bli lite mer mänsklig och avslappnad. Stilen var en bit ifrån den gängse hollywoodkomedin, mest genom att allt gick lite långsammare. Det var svårt att inte känna sympati för den. Jag antar att de som påstod sig ha skrattat så att tårarna rann verkligen gjort det, men jag kunde bara inte uppfatta något som var särskilt roligt.

Kanske handlar det om olika typer av humor. Jag har också andra gånger haft svårt att skratta åt huvudpersoner som klantar till det alltför mycket. Det finns en scen i Åh, vilket party där Peter Sellers ska gå på toaletten och lyckas ha sönder hela badrummet bara för att han är så klumpig. Jag såg den på bio för snart femtio år sen, jag minns fortfarande hur folk vrålade av skratt medan jag själv snarast greps av ångest. Jag tyckte så synd om Peter Sellers rollfigur att jag omöjligt kunde skratta åt hans misstag. Det finns en liknande scen i Toni Ernmann när dottern mot slutet ordnar en fest och sliter av sig alla kläder och säger till gästerna att det är ett nakenparty och att de måste klä av sig om de ska komma in. Både jag och Filippa trodde då att hon fick ett psykiskt sammanbrott och kände obehag i stället för att skratta.

Sen tror jag att det är dumt att säga att en bok eller film eller en tavla eller ett musikstycke kommer att förändra en människas liv. Man kan vittna om att något för en själv varit en omvälvande upplevelse, det är betydligt svårare att förutspå hur det blir för andra.

 

>

Nytt år och nya tag

den 7 januari, 2015

Redan en bit in i januari, vardagen tillbaka efter alla helger. Det snöar och ute på gatan hörs ljudet av plogar. Mina inlägg här har blivit allt glesare. Jag har skrivit på andra saker och sen kom alla helgerna, men kanske var det mest att den här bloggen började få ett drag av plikt över sig. Jag har läst böcker, sett filmer och gått på teater och konst som jag sedan inte orkat skriva om. Det blev en sorts plikt av det också och jag tappade glädjen. Men jag tror att jag kan komma tillbaka.

Av min son fick jag tv-serien Twin Peaks i en box i julklapp. Jag har berättat om den, hur bra jag tyckte den var en gång. Nu har vi suttit varje kväll sen julafton och betat av alla 30 avsnitt. Det där mystiska/surrealistiska som jag upplevde första gången känns inte lika starkt drygt tjugo år senare. Jag såg serien första gången när jag bodde i New York i början av 90-talet, men det är fortfarande en bra serie. Framför allt tycker jag att man lär känna väldigt många av de lätt excentriska invånarna i den lilla staden väldigt väl. Som en 1800-talsroman där mordmysteriet mest är till för att ge ett driv åt en berättelse som egentligen mest intresserar sig för annat. Ibland blir den lite förströdd och tankspridd och slutet är väl kryptiskt för att fungera som slut, men enligt min son ska det komma en uppföljare på nio nya avsnitt nästa år. Ser fram emot det.

> > >

Filmen mot boken

den 2 november, 2014

Såg Gone Girl i helgen. En lite konstig upplevelse eftersom jag läste ut boken för bara en vecka sen. Jag visste precis vad som skulle hända och satt mest och funderade över hur pass bra filmen återgav historien. Boken vann stort på poäng. Gillians Flynns deckare är så pass välskrivna att de känns som bra romaner oavsett genre och samtidigt har de hela tiden ett bra driv. Det är den sortens böcker man säger att man ska bara läsa ett kapitel till, och sen ett till och ett till och sen är klockan två på natten. Filmen hade en hel del av drivet, men huvudpersonerna var mer okomplicerade och slutet blev inte den mardröm det är i boken.

> >

Fel amerikanare

den 21 oktober, 2014

Såg filmatiseringen av Kerouacs On the road på DVD i helgen. Det är ungefär fyrtio år sen jag läste romanen och jag har nog glömt det mesta. Ändå minns jag ett helt annat driv i boken, en frihetslängtan i hetsigt bilförartempo, som saknades i den märkvärdigt stillastående filmen. Det är förstås en sån historia som passar bättre som bok än som film, ett porträtt av en epok snarare än en dramatisk historia, episoder hopfogade av huvudpersonerna mer än en sammanhållen intrig.

Det var inte två helt bortkastade timmar, men det var ett par timmar som mer gick ut på att kolla hur de återgivit förlagan än till att se en film. Friheten de jagade efter kändes aldrig under huden, knarkandet och sexet kändes solkigt mer än lockande. Men mest av allt slogs jag av att bilarna var så gamla. När jag en gång läste romanen såg framför mig den sorts breda, platta bilar med stora fenor vid baklyktorna som var amerikanare när jag växte upp på 60- och 70-talet. Bilarna i bilden var från 40-talet, höga och runda i formen. Jag hade aldrig fattat att det var den sortens bilar Kerouac skrev om. Man kan ju se det som en av romanens fördelar (eller nackdelar) gentemot filmen, i böcker är det läsaren som bestämmer hur saker ser ut.

>

Natt på Öland

den 14 augusti, 2014

Nere på Öland för planeringsvecka på skolan. Från och med i år kommer skrivarskolan enbart att bedrivas som distanskurs, vilket kommer att innebära att nära sjutton års veckopendlande (dock aldrig på heltid) går mot sitt slut. Det är både en lättnad och nånting som fyller mig med vemod. Självklart visar sig Öland från sin allra bästa sida när jag håller på att ta farväl av ön. I kväll var jag nere i Torngård på södra Öland där det finns en bygdegård som visar film då och då.

På programmet stod Lucy Mulloys En natt i Havanna, en mycket stark och gripande film. Och det gav en extra dimension åt upplevelsen att sitta i ett rum utan sluttande golv där en filmduk dragits ner över något som annars fungerar som scen och där fåtöljerna utgjordes av vanliga pinnstolar med sittdynor för att göra dem mjukare.

Efter filmen besökte jag en kollega på skolan som har en sommarstuga en kilometer norr om bygdegården. Han jobbar som lärare i design och hade omvandlat en gammal sommarstuga till ett fantastiskt boende med utomhusbadkar, en välvd stenbro över ett dike och prunkande växtlighet.

 

> >

Varmt på Apornas planet

den 25 juli, 2014

För en gångs skull är det riktigt varmt i Sverige. Jag har alltid tyckt att det låter konstigt när folk talar om sommarhetta här. För att det ska vara hett måste man ändå upp en bit över trettio grader, helst upp mot fyrtio, men nu känns det ju faktiskt riktigt varmt och det är härligt.

Typiskt nog ägnar jag dagarna mest år att jobba. Instängd i mitt lilla arbetsrum som ligger längst ner i huset och alltid är svalt. Häromkvällen var jag och såg nya Apornas planet-filmen. Med dagens animationsteknik lyckas de göra aporna märkligt levande och uttrycksfulla. Det är ljusår från de utklädda skådisarna i den första Apornas planet. Ändå var den betydligt mer omtumlande när jag såg den första gången i början av 70-talet. Slutet, med överraskningen som förklarade allt man sett. Då tog det nästan andan ur mig. Men såna filmer funkar bara att ses en enda gång och även om de båda senaste filmerna är välgjorda och spännande är det som att de inte har så värst mycket att tillägga rent idémässigt.

>

Jubel när folk dör

den 16 april, 2014

I måndags satt jag med ett gäng elever här på folkhögskolan och såg andra avsnittet av fjärde Game of thrones-säsongen. Det var nån som hade ett abonnemang som gjorde att man kan se den redan nu.

Jag har sett de tre tidigare säsongerna på SVT och gillat dem, även om det blev lite väl sadistiskt mot slutet av förra säsongen. Tänkte ett tag att jag rent av skulle börja läsa böckerna, men bara efter några sidor kände jag att språket var för taffligt och personbeskrivningarna var klichéartade. Det är nånting med film och tv som gör att man inte störs av klichéer på samma sätt som i böcker. Skådespelarna ger liv åt också de mest typartade personer och intrigen är bra.

Hur som helst, i avsnittet vi såg i måndags dog en av de personer (karaktärer säger folk nuförtiden) som man lärt sig avsky under de tidigare säsongerna. Det utbröt ett vilt jubel i salongen. Själv förmår jag inte jubla när en människa dör, inte ens på film, men det var onekligen ett bevis på lyckad dramaturgi.

> >

Bra och dåligt

den 17 mars, 2014

Såg Blue Jasmine häromdagen. Jag har alltid gillat Woody Allens filmer, men det blir lite konstigt att se dem efter de pedofilrykten som kommit fram på senare tid. Överhuvudtaget är det svårt att förstå att en person som har så pass stor inlevelseförmåga i andra människor skulle ha kunnat begå övergrepp mot barn.

Jag har svårt att veta hur man ska förhålla sig i såna här fall. När en väldigt osympatisk människa åstadkommer bra konstverk. Louis Ferdinand Celine är ett liknande fall. Resa till nattens ände och Död på krita är två oerhört bra romaner, men när man läser dem kan man inte helt bortse från hans politiska sympatier. Ja, i hans fall osar allt han skriver av en sorts hat mot hela mänskligheten.

I fallet Allen märks ingenting. Blue Jasmine var bra, känslig och gripande. Och samtidigt har man läst det där en av hans adoptivdöttrar berättade för en tid sen.

>

Fixat

den 28 februari, 2014

Sådär, nu verkar det som om jag fått ordning på hemsidan igen. Annars har jag varit inne i en rätt intensiv skrivarperiod och inte läst eller gjort så mycket annat. Var och såg American Hustle häromkvällen. Bra story och väldigt mycket tidsanda. Folk såg rätt sjaskiga ut på 70-talet, också de som inte använde klister för att kamma över flinten.

>

Hobbitar

den 27 december, 2013

Var och såg andra Hobbitfilmen häromkvällen. Rätt kul. Sen kan jag inte låta bli att förundras över att en bok ursprungligen publicerad på trettiotalet nära åttio år senare blir grundstenen till en miljardindustri. Tolkiens fantasyvärld har idag antagligen nått fler människor via film och tv än den gjort som bok. Det blir något konstigt med såna berättelser, efter att ha sett hur personer och platser ser på filmen kan man inte längre läsa dem på samma sätt. En del av historien är redan ifylld.

Sen kan jag inte tänka bort andra världskriget från Tolkiens berättelser. Ondskans växande härskaror blir en väldigt tydlig bild för fascismens och nazismens framväxt. Dvärgarna som jagats bort från sitt land utgör en parallell till judarna. Jag antar att det neutrala Sverige (och Schweiz) representeras av den alvkung som vägrar blanda sig i det som händer utanför hans rike.

> >