Idag när jag körde hem från affären satt en man i bara morgonrocken på trottoaren. Klockan var tre på eftermiddan, platsen en radhusgata i Huddinge. Jag stannade bilen och gick ur för att fråga honom hur det stod till. Han var kanske sjuttio och helt naken under morgonrocken. Näsan var blåslagen, han hade skrapat upp knät och verkade lite förvirrad. Han luktade sprit en aning, inte särskilt starkt men så att jag kände det. Jag försökte hjälpa honom på fötter men han verkade helt kraftlös i benen. Jag frågade om jag skulle ringa på ambulans, men det ville han inte.
Efter några minuter kom en kvinna förbi. Med gemensamma krafter fick vi honom på fötter. Han föll ihop igen när han försökte ta ett steg. Trots hans protester ringde jag efter ambulans. När han fick höra det var det som om han skärpte till sig och tog sig på egna fötter in i huset tvärs över gatan där han bodde.
Kvinnan gick och jag stod kvar och väntade på ambulansen. Det tog ett tag innan den kom. Plötsligt hade han tagit sig upp på balkongen.
– Den där ambulansen, sa han. Kan du inte säga åt dem att inte komma?
– Du kanske har fått en stroke, sa jag. Är det inte bra om dom undersöker dej?
Han protesterade, sa att hans fru fick en stroke för fem år sen. Han visste hur folk ser ut när de fått en stroke. Det slutade med att jag ringde larmcentralen och bad dem ställa in ambulansen. Han verkade tacksam.
När jag körde hem tänkte jag på äldrevårdsdebatten som rasat en tid nu. Jag tycker som alla andra att det är förskräckligt med vanvård och att det är helt vansinnigt att några ska göra vinst på sånt som borde vara allas rättighet. Men det är en sak som jag tycker kom bort i debatten. Det beror inte bara på privatiseringsförblindade politiker att äldrevården ser ut som den gör. Det handlar också om att gamla människor ofta är oerhört ensamma, att få tar dem på allvar och än mindre har tid för dem. Det är därför man kan hitta en man som sitter på trottoaren i bara morgonrocken mitt i december.