Boken korsade floden

den 22 mars, 2017

Häromveckan var jag hemma på middag hos en av mina gamla lärare i kinesiska. Jag läste kinesiska varje lördagsförmiddag i åtta år och Wan var min lärare i två eller tre av dem. Han var i Sverige på tillfälligt uppdrag för Konfuciusinstitutet, jobbade på Stockholms universitet, och eftersom han inte kände så många människor i Sverige ägnade han lördagarna åt att undervisa mig och några andra vuxna på en skola som huvudsakligen var till för kinesiska barn.

Vi hade kul på lektionerna. Få av oss tog överdrivet allvarligt på studierna, men vi lärde oss prata och skriva och läsa en del (i mitt fall kanske två tusen tecken, få av dem sitter kvar i minnet) och vi skämtade ofta. Under tiden vi var där flyttade Wans hustru till Sverige, de fick en son, och nånstans där bestämde de sig att stanna här i stället för att återvända till Shanghai. Wan fick jobb i Göteborg och slutade på lördagsskolan. När vi hade sista lektionen tog jag med ett ex av min bok På natten korsar floden, som till stor del handlar om mina möten med Kina och kineser i olika delar av världen. Jag skrev en dedikation där jag också passade på att säga att om han skulle stanna här var det dags att börja lära sig svenska.

Det måste ha gått sju åtta år sen vi sågs sist. Så var vi hemma hos honom och hans familj på middag en lördag. Hans svenska var nu helt flytande och vi använde svenskan mer än kinesiskan. När vi ätit färdigt tog Wan fram boken, som nu var nött och trasig efter att ha konkats runt i på tåg och tunnelbanor i otaliga vändor. Sidorna var fullklottrade med understrykningar, frågor och kommentarer. Han hade använt min bok för att lära sig svenska.

Jag blev verkligen rörd.

> >