Jubel när folk dör

den 16 april, 2014

I måndags satt jag med ett gäng elever här på folkhögskolan och såg andra avsnittet av fjärde Game of thrones-säsongen. Det var nån som hade ett abonnemang som gjorde att man kan se den redan nu.

Jag har sett de tre tidigare säsongerna på SVT och gillat dem, även om det blev lite väl sadistiskt mot slutet av förra säsongen. Tänkte ett tag att jag rent av skulle börja läsa böckerna, men bara efter några sidor kände jag att språket var för taffligt och personbeskrivningarna var klichéartade. Det är nånting med film och tv som gör att man inte störs av klichéer på samma sätt som i böcker. Skådespelarna ger liv åt också de mest typartade personer och intrigen är bra.

Hur som helst, i avsnittet vi såg i måndags dog en av de personer (karaktärer säger folk nuförtiden) som man lärt sig avsky under de tidigare säsongerna. Det utbröt ett vilt jubel i salongen. Själv förmår jag inte jubla när en människa dör, inte ens på film, men det var onekligen ett bevis på lyckad dramaturgi.

> >

Hobbitar

den 27 december, 2013

Var och såg andra Hobbitfilmen häromkvällen. Rätt kul. Sen kan jag inte låta bli att förundras över att en bok ursprungligen publicerad på trettiotalet nära åttio år senare blir grundstenen till en miljardindustri. Tolkiens fantasyvärld har idag antagligen nått fler människor via film och tv än den gjort som bok. Det blir något konstigt med såna berättelser, efter att ha sett hur personer och platser ser på filmen kan man inte längre läsa dem på samma sätt. En del av historien är redan ifylld.

Sen kan jag inte tänka bort andra världskriget från Tolkiens berättelser. Ondskans växande härskaror blir en väldigt tydlig bild för fascismens och nazismens framväxt. Dvärgarna som jagats bort från sitt land utgör en parallell till judarna. Jag antar att det neutrala Sverige (och Schweiz) representeras av den alvkung som vägrar blanda sig i det som händer utanför hans rike.

> >

Påhittade världar

den 17 oktober, 2013

Talade med min kollega Maj-Britt Wiggh idag om att handleda elever som skriver fantasy. De senaste åren har det blivit allt vanligare bland de elever som söker sig till åtminstone vår skrivarskola att de nästan bara läser fantasy och inte vill skriva något annat än fantasy.   Det gäller inte alla, men en allt större del.

För några år sen hade jag en elev som rent av deklarerade att han inte läser skönlitteratur. Jag läser science fiction, skräck och fantasy, sa han. Själv räknar jag dem till skönlitteraturen, men för honom var det två skilda saker.

Hur som helst, när Maj-Britt och jag talade om det här idag, sa jag att man ju stöter på en del svårigheter som är specifika för just de här genrerna som inte finns om man skriver realistisk prosa. Hittar man på världar som inte finns måste man förklara vissa saker, hur länder, varelser och föremål är, utan att det blir alltför långrandigt.

- Ja, sa Maj-Britt, fast jag började ju med att skriva en trilogi om bronsåldern. Det är ungefär samma sak.

Hon har en poäng där. Alla som skriver världar som inte är samma värld som vi har omkring oss måste ägna en viss del av sina berättelser att förklara världen. Och det gäller att göra det på ett smidigt, osökt sätt. Kanske handlar det främst om att själv tro på sin värld.

> >

Vår i luften

den 31 mars, 2013

Faktiskt vår i luften, smältvatten rinner längs vår radhusgata, allsvenskan har börjat. Såg tredje delen av Bibeln igår kväll och där kom den stora vändpunkten med Jesu inträde på scenen. Även om det blev något av en befrielse känns dramaturgin ändå övertydlig, från primitiv stamreligion till universell människokärlek på grund av en enda individ.

>

De senaste dagarna har jag suttit och följt Bibeln i tv-version. Det är mer än trettio år sen jag läste hela boken (i avsikt att bilda mig) och det känns som om den åtminstone som tv-serie är sämre och grymmare än jag mindes. En grej är förstås att det är en rätt tafflig produktion och att man hastar igenom alla historier så fort att man aldrig hinner få någon känsla för personerna. Jämfört med Game of thrones, vars andra säsong tog slut i måndags, framstår den här serien som rena skräpet både vad gäller omsorg om manus, skådespelare, smink och filmning.

Men det är mer än så. Den Gud som leder sitt utvalda folk framstår som grym och kräver blind lydnad. Abraham uppmanas att offra sin son för att visa sin lojalitet, Saul får inte förbli kung till följd av att han underlåter att slakta samtliga fiender och deras djur vid överfallet på ett tältläger. Var finns barmhärtigheten och människokärleken i det?

Jag har i grund och botten varit positiv till religionen, i högre grad än de flesta icke troende. Jag har sett det som en källa till tröst och meningsskapande. Men efter att i veckan ha läst om hur buddhistiska fundamentalister överfallit muslimer i Burma och sen sett den här tv-serien vet jag inte riktigt längre. Den Gud som leder Moses, David och de andra hjältarna i Bibeln framstår mer som en Sauron än den godhetens källa han sägs vara. Religionerna rymmer bra och färgstarka berättelser, där finns stänk av visdom , men frågan är ändå om de har så mycket att lära oss idag.

>

Påhittade världar

den 23 mars, 2013

Nere på Öland över helgen. Sol och snö och jag är så förkyld att jag knappt kan prata. Sitter på gästrummet och läser texter vi ska tala om i nästa vecka. Förhoppningsvis är jag bättre då. Många i klassen skriver fantasy och vi talade om det på torsdan, om de speciella svårigheterna med att skriva om världar som inte finns. Också de världarna måste bli självklara. Förklarar man för mycket tappar de sin lyster, beskriver man för lite blir de otydliga. Det gäller som alltid att hitta balansen.

>

Nöjesparklitteratur

den 25 juli, 2012

Jag och min son var på Gröna Lund igår. Långa köer till de flesta attraktionerna, dessutom har jag en tendens att bli illamående om jag åker fel saker. Jag tog med mig en bok och läste mellan varven, Ray Bradburys The october country.

Ray Bradbury är perfekt att läsa på en nöjespark. Hans historier handlar om den sortens ställen och om de människor som kommer till dem i jakt på förströelse. Oktoberlandet är skräckberättelser, en liten doktor som äter skelett, en konstig sak i en burk med formalin, en hund vars nos luktar kyrkogårdsjord. När han inte är helt övertygande kan Bradburys historier kännas mekaniska som gamla avsnitt av The twilight zone, men för det mesta når han bortom det och skapar berättelser som faktiskt är magiska. Kanske för att han själv aldrig förlorat barnets förmåga att förundras.

>

The Twilight Watch

den 27 december, 2011

Läste ut sista boken i Lukyanenkos trilogi om Väktarna i Moskva igår. Passande läsning såhär i jultider. Jag gillar tanken att de goda och onda krafterna behöver varandra, att balans är det eftersträvansvärda och inte det godas seger. Jag har aldrig riktigt trott på en dualistisk uppdelning av världen. Den gör bara folk till fanatiker.

>

Kärlek i skymningen

den 13 december, 2011

Såg första Twilight-filmen på tv. Jag har inte läst någon av böckerna och kommer knappast att göra det, men filmen var bättre än jag trott. Det var något rörande med den där bilden av kärleken som en naturkraft, på en gång skrämmande och oemotståndlig och framför allt evig. Jag föreställde mig kärleken på samma sätt när jag var i tonåren.

Man blir luttrad med åren. Evigheten blir svårare att föreställa sig. Det är inte nödvändigtvis sämre, bara mindre anspråksfullt, mer vardagligt.

>

En balanserad värld

den 23 november, 2011

Har just läst ut Sergei Lukyanenkos The Day Watch. Det är andra delen i en trilogi som börjar med The Night Watch, urban fantasy från ett nutida Moskva. I böckerna finns två grupper av magiker (och deras underhuggare, som vampyrer och shape-shifters) som kämpar mot varandra. Det är de Ljusa och de Mörka. Till skillnad från i de flesta fantasyhistorier är inte de Ljusa enbart goda och de Mörka enbart onda. Man kan säga att de står för omtanke respektive frihet – de Mörkas roll är inte helt olik Djävulens i Mästaren och Margarita – och framför allt behöver de balanseras mot varandra för att inte världen ska tippa över åt ena eller andra hållet.

Nånstans halvvägs i boken började jag tänka på retoriken hos våra politiska partier. Kanske är jag påverkad av den äldrevårdsdebatt som rasat på sistone. Vänstern motsvaras av de Ljusa, högern av de Mörka. Jag tror att också den verkliga världen mår bäst när den är i balans.

>