Min kompis Per-Ivar ringde igår. Hans mamma dog för ett par månader sen. Det hade tagit slut med flickvännen också och han var rätt nere. Vi pratade lite om hur jobbigt det är när ens föräldrar blir gamla och jag berättade om min pappas korta tid på äldreboendet, hur han själv valde att svälta ihjäl. Sen berättade Per-Ivar om sin pappa, som dog 1994. Äldrevården var inte så rolig på den tiden heller. Till en del är det väl en existentiell fråga. Förr eller senare tar livet slut och det är sällan vackert. Kanske är det medvetenheten om det som gör det omöjligt att föreställa sig det eviga.