Inne i stan igår. Skulle hämta en kappa jag köpt i julklapp till min dotter. En knapp hade lossnat från kappan, det var givetvis den sista i rätt storlek, och expediten lovade att de skulle ha fixat det till på onsdag. En tjugoårig kille i en trendig butik. Han såg ut som om han tyckte att han såg bra ut fast han egentligen saknade alla förutsättningar för det. Jag frågade om de skulle ringa först, eller skicka ett SMS, och han skakade på huvudet. Det behövdes inte, kappan skulle definitivt vara fixad på onsdan. Sen när jag kom tillbaka visade det sig att de glömt skicka den till skrädderiet.
I såna lägen har man lust att tala om för dem att de är idioter och att man vill ha pengarna tillbaka. Man skiter i den där kappan. Men man gör inte det för att man har en artonårig dotter som ägnat dagar åt att leta efter just den julklapp hon vill ha. Dessutom jobbade inte samma kille då, istället var det en tjej i samma ålder som såg hemskt besvärad och skamsen ut, och som lovade skälla på killen när han kom in.
På pendeltåget läste jag Sven Delblanc och 1700-talet, en liten skrift som återger föredrag från ett Delblanc-seminarium. Flera kul och lärda texter om en författare som själv var lärd och kunde fler låttexter av Bellman än jag kan texter av Beatles och Rolling Stones. Kanske är det därför jag aldrig tyckt mig komma särskilt nära Delblancs böcker. Jag har läst ett tiotal men aldrig blivit riktigt gripen av dem. De utgår mer från en lång litterär tradition än från iakttagelser av världen runt omkring oss. Det finns för få snorkiga expediter där, och för få skamsna också.