I förmiddags ringde min nittonårige son från Grekland. Han är därnere och jobbar i kundtjänsten på ett svenskt digitaltevebolag. Han var skakad över nyheten att Trump vunnit valet i USA. Vi pratade om USA och om Brexit och att populisterna verkar vara på frammarsch över hela världen. Jag vet inte om jag kunde erbjuda så mycket tröst, men jag tror att om man ger efter för varenda larmrapport riskerar man själv att bli en av de som förenklar. Och man måste vara ödmjuk och inse att den parlamentariska demokratin inte innebär att alla röstar på samma sätt som man själv skulle ha gjort. Man gör inte demokratin en tjänst genom att förorda tvång eller säga att de som tycker annorlunda än man själv är antingen onda eller idioter.

Häromveckan fick jag en bok från en av mina gamla lärare från University of Sussex. Peter Boxall är professor i engelska där. Han har tidigare varit redaktör för 1001 books you must read before you die, som väljer ut böcker från litteraturhistorien från antiken och framåt och som för övrigt bara innehåller två svenska titlar, båda av Strindberg (det finns en tredje svenskspråkig titel och det är Tove Janssons Sommarboken). Boxalls nya bok heter The value of the novel och är ett 144 sidor långt och förstås ganska svepande resonemang kring romanens väsen från Robinson Crusoe fram till idag när den är hotad både av internet och förlagens  jakt på bestsellers.

Jag läste ut Boxalls bok häromdagen och tyckte mycket om den. Han skriver på något ställe om romanen som nära förbunden med framväxten av demokratin och det är väl där man får ta spjärn idag och tro på att det faktiskt har ett värde. Vi skaffade Netflix för att tag sedan och de senaste dagarna har vi följt The Crown, som skildrar drottning Elizabeths första tid på tronen. Det är engelskt 50-tal, Churchills sista insatser, stift upper lip rakt igenom och det är slående hur mycket världen förändrats och faktiskt förbättrats och demokratiserats sedan dess.

Och nu denna längtan efter en svunnen tid med enkla och tydliga ställningstaganden som får engelsmännen att lämna EU och USA att välja en president som i mina ögon mest använder tomma slagord. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att romanen behövs mer än på mycket länge, just genom sin förmåga att nyansera och visa på det komplexa i olika skeenden.

 

> > >

Nya dikter av Roffe Aggestam

den 18 oktober, 2016

Häromdan damp det ner en ny diktsamling i brevlådan. Tattartrumpet är Rolf Aggestams elfte bok. Jag gillar Roffes dikter på samma sätt som jag gillar Roffe, det finns en vänlighet och vardaglig förtrolighet i allt han gör och säger, en lågmäld humor som kommer fram både i dikter om astronomi och om att gå på promenad med ett barnbarn.

Det är ingen idé att jag ger mig på att recensera honom. Men jag vill fästa uppmärksamhet vid ett citat av Wittgenstein som står som motto till en avdelning mitt i boken. ”Stig ständigt ned från klokhetens kala höjder till dumhetens grönskande dalar.”

Själv har jag nog mest uppfattat Wittgenstein som en av de som höll till uppe på de kala höjderna, men Roffe hittar en annan och mer levande sida hos filosofen.

>

Nobelpriset till Bob Dylan (2)

den 15 oktober, 2016

När jag satt i bilen idag och lyssnade på Blood on the tracks kände jag en märklig upprymdhet. Min första reaktion när jag hörde att Dylan fått nobelpriset var besvikelse. Jag tycker fortfarande att man borde använda  priset till att lyfta fram mindre kända författarskap. Dagen det tillkännages är den enda dagen på hela året då litteratur är förstasidesnyheter över hela världen. Det kan ha en väldig betydelse och det får det inte den här gången. Dylan blir inte mer känd av det här, snarare är det priset som surfar på pristagarens berömmelse.

Men det är ju roligt också. Att man vidgar ramarna för vad som räknas till litteraturen. Och i grund och botten spelar det ju mindre roll vilken form en berättelse har, det enda viktiga är att den fungerar just som berättelse.

Sen satt jag där i bilen och tänkte på alla som inte fått priset som borde ha fått det. James Joyce, Karen Blixen, Marguerite Duras. Listan kan bli ganska lång. Kafka om det delats ut postumt, den förste Dylan som hette Thomas i efternamn, Anaïs Nin för dagböckerna, Borges – ja, varför inte Louis Ferdinand Celine (om man bortser från hans åsikter), Henry Miller (fast det är kanske bara jag som fortfarande gillar hans böcker). Och alla som fått det och sen blivit helt bortglömda i alla fall. Svenska akademien är inte så värst mycket bättre på att pricka in odödligheten än någon av oss andra. Den här gången har de i alla fall fått folk att diskutera priset.

> >

Jag har börjat läsa igen

den 13 oktober, 2016

Ett tag var jag nästan utbränd när det gällde läsning. Mitt arbete på skrivarkursen ledde till att jag läste så mycket i jobbet att jag knappt orkade läsa på fritiden. Det blev samma sak med den här bloggen. För att hålla igång den behövde jag läsa hela tiden för att ha något att kommentera. Till slut orkade jag inte med det. Allt som handlade om läsning blev en plikt. Det är därför den här bloggen legat nere så pass länge.

Jag kan inte lova att jag ska börja skriva ofta igen, men jag har börjat läsa igen. Det började med att jag läste om Lars Gustavssons samlingsvolym ”Sprickorna i muren” just efter att han gått bort. Sen har det blivit allt möjligt under sommaren, Jevgenij Zamjatins ”Vi”, Michel Fabers ”Under skinnet”, andra titlar jag inte har framför mig i bokhyllan. Just nu håller jag på och läser Don DeLillos ”Under jord”.

En sån där bok jag köpt på rean nån gång. 900 sidor och så tung att det är jobbigt att hitta en bekväm ställning när man ligger i sängen. Jag gillade några av hans tidigare böcker, ”Vitt brus”, ”Vågen”, en som heter ”Mao II” på engelska, fast jag var ändå inte sådär helt förtrollad. Det var nåt lite kyligt över hans skildringar, nånting som inte nådde hela vägen fram till att bli den där sortens böcker man älskar. 900 sidor kändes mycket.

Men så började jag i alla fall och jag var fast från första sidan som skildrar en berömd basebollmatch i början av 50-talet. Giants mot Dodgers, Frank Sinatra och J. Edgar Hoover sitter på läktaren, matchen avgörs på sista slaget. Därifrån rör boken sig fram och tillbaka under andra halvan av 1900-talets USA. Det är så bra att jag minns varför jag en gång fascinerades av böcker.

> >

Nobelpriset till Bob Dylan

den 13 oktober, 2016

Nobelpriset till Bob Dylan. Ett skäl så gott som något till att skaka liv i den här bloggen igen. Det går inte att säga att han saknar kvalitet, hans sångtexter har nog betytt nog mer för folk än det mesta som skrivits de senaste femtio åren. Men det här med att priset ska hjälpa till att ta fram och uppmärksamma betydande författarskap som hamnat vid sidan av rampljuset, var tog det vägen? Bob Dylan behöver varken pengarna eller uppmärksamheten. Han är redan mer känd än det pris han nu får och på så sätt blir hela handlingen meningslös.

> >

Zülfü Livaneli

den 12 mars, 2015

Ett lite mellanspel här bara två dagar efter senaste inlägget. Igår var jag på en mottagning på turkiska ambassaden där Zülfü Livaneli var på besök och presenterade sin andra bok på svenska. Jag har tidigare skrivit här om den historiska romanen Eunucken och ormen. Också den här gången är det det lilla förlaget Molin & Sorgenfrei som ger ut Serenad. Livaneli är inte så känd i Sverige trots att han tillbringat nästan tio år här som politisk flykting. I Turkiet har Serenad sålt i över 300.000 exemplar och den har översatts till många språk. Han är också kompositör och sångare och har uppträtt tillsammans med storheter som Joan Baez och U2. Jag antar att det säger nånting om bokmarknaden i Sverige att det är ett småförlag som drivs ideellt som översätter och ger ut en författare som Livaneli. När han träffade mig och Chun Lee berättade han att han ett tag låg på femte plats på den kinesiska bokförsäljningslistan.

> >

Work in progress

den 10 mars, 2015

Det är en månad sen jag skrev här senast. Jag har lagt allt annat åt sidan för att hinna med nya boken. Jag gör ett kort inhopp här bara för att berätta att arbetet fortskrider. Jag har skrivit ungefär 175 sidor som jag nu skickar till förlaget för att få synpunkter mitt i. Om två veckor åker jag till Rumänien för att se hur de som tigger i Sverige har det i sitt hemland. Det återstår också en del intervjuer i Stockholm.

>

Fullt upp

den 10 februari, 2015

Jag hinner inte skriva så mycket här nu. Jag har tre månader på mig att klara av intervjuer, resa till Rumänien och skriva en bok på ett par hundra sidor. Allt annat får skjutas åt sidan. Jag har i alla fall kommit igång och har visst hopp om att det ska funka.

> >

Ny bok

den 26 januari, 2015

Jag skrev kontrakt för en ny bok idag. Boken kommer att handla om tiggarna som blivit allt vanligare i Sverige på senare år och om en förening som heter HEM som arbetar för att hjälpa dem. En av mina vänner är mycket engagerad i HEM och jag skriver den här boken för att berätta om några människor som gör ett stort arbete för att hjälpa de som har det allra svårast. Tanken är att boken ska komma ut i tid till bokmässan i höst, vilket innebär att jag måste få manus färdigt i mitten av maj. Jag har aldrig skrivit en bok under de här förutsättningarna tidigare och det är inte helt utan oro jag ger mig in i projektet, men jag har gjort en del intervjuer och besökt läger redan under hösten.

Den roman jag jobbat på sedan flera år tillbaka får ligga på is ett tag. Lustigt nog la jag den åt sidan också för min förra bok om min pappa och äldrevården. Ibland blir det så.

Den nya boken kommer att heta Ni inger dessa människor hopp. Titeln är ett citat från en myndighetsrepresentant som var upprörd över föreningens HEM:s arbete för att hjälpa tiggarna.

 

> >

den 17 december, 2014

Var på bokrelease i lördags. Det lilla men växande förlaget Molin & Sorgenfrei presenterade två nya böcker på Teaterstudio Lederman i Vasastan. Jag har i grund och botten svårt för den sortens arrangemang, man känner sig tvungen att köpa böcker när man väl tagit sig dit. Men det här var ett fint arrangemang med musikuppträdanden mellan uppläsningar och samtal kring böckerna. Se mer på förlagets hemsida:

http://www.molinsorgenfrei.se/

 

Själv köpte jag Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Yezidier – en reseessä, som handlar om en kurdisk minoritet som huvudsakligen bor i Armenien och Irak. Deras trosföreställningar skiljer sig från de flesta andras och de har kallats ”Mellanösterns djävulsdyrkare”.

 

> >