För en dryg vecka sedan, i en recension av Stephen Kings senaste roman, skrev Jan Arnald om det konstiga i att skilja på skönlitteratur (realistiska romaner, bekännelser, formexperiment?) och genrelitteratur (deckare, skräck, sci-fi mm). Han, som själv skrivit deckare under pseudonymen Arne Dahl, menade att genrelitteraturen blivit allt bättre samtidigt som det som strävar efter att vara skönlitteratur blivit sämre.
Några dagar senare kunde man läsa att äventyrsförfattaren Michael Mortimer egentligen är två, Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, som tidigare mest skrivit sånt som skulle räknas till skönlitteraturen.
Jag tror att det är ett tecken i tiden. Allt fler författare vill skriva böcker som får kommersiellt genomslag, och kanske blir det rent av så att de stora förlagen snart inte vill ge ut böcker som inte har ett tydligt inslag av spänning.
Själv kan jag känna mig kluven inför det här. Jag håller med Arnald om att många genreromaner är bra och att det skrivs andra romaner som inte håller måttet. Fast nyligen läste jag en svensk spänningsroman som jag vet sålts till utlandet för väldigt stora summor och den var alldeles för osannolik och svag i personteckningen för att fungera som roman.
Kanske borde man fokusera mindre på genre och bara på om saker är bra eller mindre bra. Själv läser jag helst sånt som både har en yttre och en inre spänning.
Lämna ett svar