Apropå genrelitteratur, läste ut Gillian Flynns Mörka platser häromdan. Det är en deckare som är så pass välskriven, och så stark i miljö- och personbeskrivning, att den kan mäta sig med de flesta romaner oavsett genre.
En sak slog mig under läsningen. Jag har tänkt på det tidigare också men det var särskilt tydligt i Mörka platser. Deckare är i grunden upplagda som dramer berättade baklänges. I det klassiska dramat lär vi först känna huvudpersonen och läget han eller hon (hen) befinner sig i. Huvudpersonen begår ett misstag som hen senare försöker skyla över eller reparera, vilket leder till att situationen förvärras ända till den till slut oundvikliga katastrofen.
Deckaren börjar i stället med att katastrofen redan inträffat. Någon (dramats huvudperson) har dött en brutal död. Gradvis avslöjar deckaren bit för bit av den händelsekedja som lett fram till mordet.
Det blev särskilt tydligt i Mörka platser eftersom Flynn parallellt med detektivarbetet, som i sig inte fodrar något Sherlock Holmeskt skarpsinne, berättar själva dramat från början till slut. Vartannat kapitel detektivarbete i nutid, vartannat vad som hände 25 år tidigare.
Egentligen är det konstigt att vår tid är så förtjust i just deckarnas baklängesdramer. Jag tror att det beror på att det under en tid skrevs alldeles för många odramatiska romaner, berättelser som inte var på liv och död. Det är själva dramat vi är ute efter.
Lämna ett svar