Drivkrafterna bakom ett författarskap

I fredags blev jag intervjuad av en psykologistudent som ska skriva en akademisk uppsats om drivkrafterna bakom författarskap. Hon skulle intervjua ett antal författare för att få underlag. Hon berättade att bara en tredjedel av de tillfrågade tackat ja. Man kan ju förstå folks tvekan för att ingå i en psykologisk studie, hela ämnet är så förknippat med ohälsa, men när vi satt där på ett fik i Karolinska sjukhuset (min son hade just opererat knät) insåg jag att det var väldigt svårt att sätta fingret på vad som får en att vilja skriva saker.

När jag började, i 15-årsåldern, fanns det en hel del romantik i det. Jag hade börjat sluka böcker som inte längre var deckare och äventyrshistorier och för mig var det som varje bok jag läste rymde en märklig livsvisdom. Som om de verkligen hjälpte mig att förstå hela livet.

Men sen, när man hållit på ett antal år och själv börjat ge ut böcker. Om man känner sig själv någorlunda blir det svårt att upprätthålla den där föreställningen om författarnas visdom. Man är ju en rätt vanlig människa som mest bara tycker om att göra en sak.

Pengar? Inte i de flesta fall. En sorts ventil från det vanliga livet? Ja, till en del, men i hur många år behöver man ventilera?

För att göra världen till ett bättre ställe? Hur många böcker åstadkommer det?

I slutänden är det nog som med så mycket annat att man bara gör det. För att man började en gång.

Ska bli intressant att läsa den där studien. Kanske hade någon av de andra som intervjuades en bättre förklaring.