Läste ut Stewe Claesons nya roman häromdan. En lågmäld skildring av den framväxande vänskapen mellan två medelålders män. Skildringen rör sig mycket långsamt framåt, nästan som en medveten motpol till de så dominerande deckarna. Vi befinner oss i svensk glesbygd. De båda männen träffas och för trevande samtal om livet. Den ene får den andre att intressera sig för klassisk kinesisk poesi.
Jag tycker egentligen bättre om böcker som förenar den inre dramatiken med en yttre än de som är väldigt subtila. Faulkner griper mig mer än Joyce, Marguerite Duras mer än Virginia Woolf. Att Claesons romaner fungerar också för en läsare som mig beror på hans väldiga språkkänsla. Han är inte bara varsam och kärleksfull (kanske för kärleksfull för att åstadkomma hårdare dramatik) utan har också en förmåga att avlyssna människors tankar och repliker med en nästan absolut tonträff.
Liksom i De tiotusen tingen från 2005 riktar han på ett sympatiskt sätt ficklampan (i Claesons fall vore det fel att tala om strålkastarljus) mot lite bortglömda, lantliga miljöer. I den förra en bilskrot, här ett nedlagt sågverk. Det som griper mig mest är deras samtal kring poesin och insikten om hur mycket dikten faktiskt kan säga oss.
Sen måste jag, som ägnat betydligt mer tid åt att resa runt i Kina än åt att läsa kinesisk poesi, påpeka att när de gamla poeterna skriver om vin menar de brännvin. Poeterna var ofta stupfulla när de komponerade sina dikter.
Lämna ett svar