Igår när jag jämförde Stewe Claesons båda romaner konstaterade jag att använder olika sätt att markera dialog. I den ena boken använder han citationstecken, i den andra ingenting som särskiljer replikerna från den berättande texten. Jag tror att det är vanligt att författare vacklar, eller bara växlar om, just i det fallet.
Av tradition har vi i Sverige normalt använt oss av tankstreck (eller, som det på nutida bebisspråk också kallas, ”pratminus”). I de flesta andra länder har citationstecken varit norm och det blir p g a inflytandet från engelskan allt vanligare i svensk litteratur. Fast den engelskspråkige James Joyce använde tankstreck eftersom han ansåg det mer realistiskt.
Själv har jag vacklat/växlat mellan citationstecken och tankstreck. I mina tre första romaner använde jag citationstecken, mycket för att jag var påverkad av amerikanska författare som Hemingway, Faulkner och Henry Miller. I min fjärde roman, som utspelar sig under biblisk tid valde jag tankstreck för att jag uppfattade dem som mer ålderdomliga. De ger också ett renare och enklare intryck på boksidan, fast de gör det svårare att infoga repliker mitt i de berättande partierna.
Jag håller på och vacklar mellan de två varianterna i den bok jag skriver nu också. Som jag ser det handlar det mycket om rytmen. Citationstecknen är mer flexibla och flytande, tankstrecken distinkta. Frågan är om jag vill betona trumman eller fiolen.
Lämna ett svar