Chun Lee Wang Gurt på BOMO

den 7 december, 2016

Chun Lee Wang Gurt ställer ut på BOMO (Borlänge Modern).

ODEFINIERADE TERRITORIER

Vernissage imorgon, torsdagen den 8 dec klockan 16 – 19. Utställningen pågår t o m 31 januari 2017.
Jag skrev en liten introduktionstext och jag bifogar den här nedan.

 

Odefinierade territorier

När jag först träffade Chun Lee målade hon pricktavlor av det slag man har i det militära och som visar överkroppen på en fiendesoldat. Hon bodde i en förslummad del av Brooklyn där gatorna kantades av bilvrak och utbrunna hus. Taxichauffören var från Hongkong och sa att de annars inte körde in i där men att han kunde göra ett undantag. När jag kom fram berättade hon att hennes room-mate dött vid ett rån två veckor tidigare.

Hon började måla i Kina under kulturrevolutionen, när alla högre utbildningar var stängda och konst enbart användes i propagandasyfte. Tretton år gammal träffade hon Fiskmannen i ett gathörn. Han led av en sällsynt hudsjukdom som gjorde att huden såg ut som en ödlas eller en fisks fjälliga skinn. Han arbetade som scenograf på ett danskompani men tillbringade sin lediga med att måla i gathörnen. Chun Lee talade med honom och snart började han ge henne privatlektioner. Han luktade obehagligt på grund av sjukdomen, men han var den ende som kunde begripa den trettonåriga flickans drömmar. Han såg hennes begåvning och gav henne papper, pennor och penslar. Chun Lee, du är så duktig, du borde fortsätta till Konstakademin i Beijing, sa han som han aldrig tvivlat på att den skulle öppna på nytt.

Den här utställningen handlar om landskap och kanske är det typiskt för en människa som levt i många olika världar att de förblir odefinierade. Chun Lee har rört sig från barndomens kinesiska storstad genom kulturrevolutionens arbete som grisbonde och soldat vid sovjetiska gränsen till konsthögskolor och gallerier i Asien, Europa och USA. Och överallt har hon fortsatt sitt utforskande av de världar som förr eller senare flyter in i varandra och som lika mycket formas av den inre blicken som av den yttre.

I serien The last day of summer återkommer temat från pricktavlorna hon målade i Brooklyn. Serien består av sju bilder och visar ett gradvis mörknande landskap, dagen går mot natt; först i den sista bilden ser vi att vi hela tiden betraktat landskapet genom siktet på ett gevär.

På andra sidan väggen väntar den stora tuschmålningen White light, här har mörkret tagit över nästan helt. Kanske är det ett landskap speglat i en vattenyta, konturer av skog eller berg så som man kan se dem i skymningen vid en tjärn. Landskapet övergår i det abstrakta, ljuset blir mörker och mörkret blir ljus.

I samma rum står fem svarta torn på golvet. Kommer man närmare ser man att små ljusa hål öppnar sig i dem och den som går fram till tornen och sätter ögat mot hålen möts av landskap som breder ut sig i det oändliga: berg, öken, skog, en museisal på natten. Lika svarta är lådorna till de kalejdoskop där något så föraktat som insekter bildar vackra mönster.

Längs museets väggar sitter svarta hyllor i ögonhöjd och på hyllorna står växtdelar i glasburkar, flera hundra. Tillsammans utgör de verket Contemplation in forest. Det är rötter, kvistar, några av dem hämtade på marken runt konsthallen. De för tankarna till en gammal biologisal eller ett museum som förevisar växter och liknar bonsaiträd, fast torkade, avlövade, döda. Träden återkommer i de bilder som tryckts och trippelexponerats på plastfilm där de bildar snötyngda landskap och hemliga fabriker. Grenarna böjer sig över världen likt valven i en katedral. Bilderna påverkas av rörelser och lufttryck och rör sig som grenar för vinden.

I en serie grafiska blad har natten helt tagit över. Vi möter scenerier genom vad som verkar vara en kikare och det som rör sig i de avgränsade landskapen är insekter. Bilderna är på en gång hyperrealistiska, varje detalj på djuren går att urskilja, och drömska.

Slutligen finns här ett par serier med träsnitt. Det är en gammal hjulångare på en flod, på väg att sjunka, bombplan på marken och på väg in över en stad, tåg genom mystiska landskap, slätter där buskaget slingrar sig som taggtråd.

Chun Lee är lika hemma i alla konstnärliga tekniker. Allt kan användas i den konstnärliga gestaltningen, tusch, färg, tidsbaserad media, ready-mades tagna direkt från naturen. Var hon än ställer ut brukar hon plocka nånting från den omgivande miljön för att låta det ingå i verken. Man kan kalla det eklektiskt men lika gärna se det som ett uttryck för en självklarhet och lätthet i förhållandet till konsten. I sitt hemland Kina räknas hon till en av de viktigaste konstnärerna bland de som kallas 78-års generation och som var den första grupp som antogs när den Centrala Konstakademin i Beijing öppnade igen efter kulturrevolutionen.

Den klassiske kinesiska filosofen Chuang-tzu berättar att han en gång drömde att han var en fjäril. När han vaknade visste han inte om han var en människa som drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att han var människa. På samma sätt är det med Chun Lees landskap. Vi vet inte med säkerhet om vi gått där en gång eller om vi bara drömt det. De förblir odefinierade.

> >

Zülfü Livaneli

den 12 mars, 2015

Ett lite mellanspel här bara två dagar efter senaste inlägget. Igår var jag på en mottagning på turkiska ambassaden där Zülfü Livaneli var på besök och presenterade sin andra bok på svenska. Jag har tidigare skrivit här om den historiska romanen Eunucken och ormen. Också den här gången är det det lilla förlaget Molin & Sorgenfrei som ger ut Serenad. Livaneli är inte så känd i Sverige trots att han tillbringat nästan tio år här som politisk flykting. I Turkiet har Serenad sålt i över 300.000 exemplar och den har översatts till många språk. Han är också kompositör och sångare och har uppträtt tillsammans med storheter som Joan Baez och U2. Jag antar att det säger nånting om bokmarknaden i Sverige att det är ett småförlag som drivs ideellt som översätter och ger ut en författare som Livaneli. När han träffade mig och Chun Lee berättade han att han ett tag låg på femte plats på den kinesiska bokförsäljningslistan.

> >

Ny bok

den 26 januari, 2015

Jag skrev kontrakt för en ny bok idag. Boken kommer att handla om tiggarna som blivit allt vanligare i Sverige på senare år och om en förening som heter HEM som arbetar för att hjälpa dem. En av mina vänner är mycket engagerad i HEM och jag skriver den här boken för att berätta om några människor som gör ett stort arbete för att hjälpa de som har det allra svårast. Tanken är att boken ska komma ut i tid till bokmässan i höst, vilket innebär att jag måste få manus färdigt i mitten av maj. Jag har aldrig skrivit en bok under de här förutsättningarna tidigare och det är inte helt utan oro jag ger mig in i projektet, men jag har gjort en del intervjuer och besökt läger redan under hösten.

Den roman jag jobbat på sedan flera år tillbaka får ligga på is ett tag. Lustigt nog la jag den åt sidan också för min förra bok om min pappa och äldrevården. Ibland blir det så.

Den nya boken kommer att heta Ni inger dessa människor hopp. Titeln är ett citat från en myndighetsrepresentant som var upprörd över föreningens HEM:s arbete för att hjälpa tiggarna.

 

> >

Lennart Sjögren ringde

den 3 september, 2014

Lennart Sjögren ringde i förmiddags. Poeten som en gång kallades ”den skrivande bonden” har hunnit fylla 84. Under alla år jag jobbat på Öland har det varit praxis att antingen han besökt skrivarskolan eller att jag och klassen kört upp och hälsat på honom på gården utanför Byxelkrok. I och med att kursen nu övergått till att bli på distans upphör våra årliga möten. Men det var inte därför han ringde utan för att fråga om jag fått hans senaste bok.

Kalla mig Noa kom ut i våras. Han hade glömt skicka den men gör nog det de närmaste dagarna. Sen sa han att han tror att det blir hans sista bok. Han har börjat bli lite trött på sista tiden, sa han, och det känns som om han är färdig med skrivandet.

Jag tycker om Lennart och blir alltid glad när jag pratar med honom. Det finns något på en gång ödmjukt och bondslugt hos honom (det senare inte menat i negativ bemärkelse) och det är inte många 84-åringar som kommer ut med böcker. Jag ser fram emot att läsa hans bok om Noa.

>

Såg i DN i morse att allt fler äldre dör inom en månad efter att de kommit in på s k särskilt boende. Jag tyckte det var fruktansvärt när min pappa dog inom loppet av tre månader (ämnet för boken Så dödar vi en människa). Tydligen blir det bara värre. I artikeln konstateras också att de som är tillräckligt dementa håller ut längre, helt enkelt för att de inte begriper var de befinner sig. Även om det på sätt och vis är mer barmhärtigt att befinna sig kortare tid på institution tycker jag inte att det är humant. Människor borde inte behöva leva sin sista tid i yttersta förtvivlan. Vissheten att man kommit dit bara för att dö måste vara nog för att knäcka alla som är medvetna nog.

>

Det dåliga samvetet

den 21 maj, 2014

Jag har varit hemst dålig på att skriva här på sistone. Först jobb nere på Öland, sen lite mellanstick med en egen roman som jag hoppas få klar någorlunda snart och nu arbete med läsning av texter från distanskursen som jag träffar i nästa vecka, romanmanus på två till tre hundra sidor. Och ovanpå det mejlkonversationer och lite kollande på ansökningarna inför nästa år. Jag har knappt tänkt på att jag har den här sidan.

Fast det dåliga samvetet gäller inte att jag glömt att blogga, det är i stället titeln på en pjäs jag var inne i stan och såg i kväll. Den är skriven av min gamle elev Gunnar Eriksson och spelas på Dramalabbet nära Mosebacke torg. Det är en alltigenom dokumentär pjäs som tar upp det växande problemet med hemlösa i Stockholm (och resten av Europa). Replikerna är direkt hämtade från intervjuer med allt från hemlösa och missbrukare till socialarbetare och representanter för de kyrkor som nog gör mer än många av oss är medvetna om. Tillsammans bildar de en kör som berättar om olia aspekter av fenomenet tiggeri och hemlöshet.

En väldigt stark föreställning. Den går några gånger till den här veckan. Passa på att gå dit!

http://dramalabbet.com

 

 

>

Hopp

den 9 april, 2014

Nere på folkhögskolan. Ikväll hade vi besök från en grupp flyktingar, främst från Syrien, på skolan. De bor i en förläggning i Färjestaden där några ur skolans personal tidigare varit och hälsat på. Ikväll var det flyktingarnas tur att komma till skolan, ett sextiotal personer i åldrarna 3 till kanske 55.

Vi hade ordnat ett program med fika, musik, drakbygge och måleri för den som ville pröva på. Min egen roll var blygsam, jag ställde upp som chaufför när de skulle tillbaka till förläggningen, men för mig var det en kväll som fyllde mig med hopp. Musiken var mycket vacker och jag kände mig stolt för mitt land som på det här sättet gör sitt för att hjälpa människor som förlorat allt till följd av kriget.

Mot slutet av kvällen gick en kille i 20-årsåldern fram till målningen, som var ett långt papper utrullat över golvet. På den bruna skyddspappen under själva målningen skrev han med pensel: Jag har två länder i mitt hjärta, Syrien och Sverige.

En ung kvinna som stod bredvid honom förklarade att han var hennes bror. Först var han blyg, sa hon, men nu är han inte det längre.

Ibland kan små saker, som en liten vänlig gest, betyda mycket.

> >

Inte helt farväl

den 14 december, 2013

Just som jag skrivit här att mina insatser som föreläsare i frågor kring äldrevården var på väg att ta slut s blev jag uppringd för ett nytt uppdrag. Jag är förstås glad om jag kan vara med och prata om det här, även om det ibland känns tungt att gång på gång återberätta historien om min pappas sista, olyckliga tid.

>

Farväl till äldrevården!

den 12 december, 2013

Förra veckan Nässjö och Malmö, den här veckan Umeå och Stockholm. Idag höll jag sista föreläsningen i en utbildning om värdegrund inom äldrevården som drivits av Uppsala Universitet på uppdrag av Socialstyrelsen. Det har hållit på fyra terminer, med nya deltagare varje gång, chefer inom äldreomsorgen.

Sammanlagt har jag pratat om bakgrunden till min bok Så dödar vi en människa uppåt fyrtio gånger vid det här laget, mest för folk inom vården men också på bibliotek, studieförbund och på bokmässan.

Jag är fortfarande glad att jag skrev boken. Även om jag mer än en gång – av folk som jobbar inom vården – fått höra att jag missuppfattat saker, tror jag att boken haft åtminstone en viss betydelse. Om inte annat har den bidragit till att man pratat om ämnet och funderat över hur man kan förbättra situationen.

Men det är också skönt att det är slut med framträdandena. Varje gång jag berättar historien om hur min pappa tappade livslusten på äldreboendet, och dog inom loppet av tre månader, är det som om jag drar upp allt det där igen. Jag hoppas som sagt att boken gjort någon nytta. För egen del behöver jag gå vidare till andra saker. Jag börjar skymta slutet på en ny roman.

>

Stormen Sven

den 8 december, 2013

Tillbaka i Stockholm efter ett par dar i Sydsverige. Föreläsningar för vårdpersonal i Nässjö och Malmö. Stormen Sven blåste på rätt bra och gjorde så att en massa tåg och flyg ställdes in. Mitt flyg från Malmö på fredagskvällen var ett av få som gick och det gjorde det efter fyra timmars försening. Jag kände mig rätt trygg under flygningen. Sven var min pappas namn och jag kunde inte tänka mig att en storm med samma namn skulle ställa till det för ett plan jag satt på.

>