Idag i bilkön slogs det mig att de självbiografiska berättelser som nu är så populära kanske är början till slutet för realismen. Ända sen Gustave Flaubert skrev Madame Bovary för mer än 150 år sedan har realismen varit den förhärskande formen för romanen. Kärnan är trovärdighet, autenticitet. Och drar man den tanken tillräckligt långt måste man förr eller senare börja skriva sanna berättelser.
Jag tror att den trenden kommer att nå en mättnadspunkt, precis som alla trender. Och romanen kommer självklart att leva vidare. Men kanske kommer den att sträva efter något annat än realism.
Ja, jag vet inte. Man hinner tänka allt möjligt i en bilkö.