Samtal med en elev på distanskursen idag. Jag tyckte att han lite för ofta sa att saker var på ett visst sätt i stället för att låta romangestalterna göra saker som visade att det förhöll sig på det viset. Litteraturen funkar bäst när den genom handlingar och repliker levandegör de förhållanden man vill sätta fingret på. Man ska gestalta, inte påstå saker.
Sen när vi lagt på luren slog det mig att det är ungefär som vid en rättegång. Om en advokat eller åklagare påstår en att en person gjort nånting utan kunna bevisa det kommer inte rätten att tro det. Gestaltningen är litteraturens sätt att bevisa saker. Sanningskraven är inte desamma som vid en rättegång, men utan gestaltning engageras vi inte av en berättelse.