E-boksupplagan av 49 dagar i bardo skiljer sig på flera sätt från den ursprungliga pappersutgåvan. I originalutgåvan lekte jag med typografin på ett sätt som är vanligare inom lyriken än i episka romaner. På vissa sidor stod ett enda ord uppdraget så att det täckte en stor del av sidan, på andra sidor flöt orden ut över sidan likt maskrosfrön efter en vindpust. När en präst fick ordet formaterades texten som i Bibeln med hänvisningar efter varje vers, ett avsnitt från Japan skrevs som en serie haikudikter. Genom hela boken löpte fotnoter där en redaktör kom med invändningar mot författarens påfund. Andra fotnoter kom från olika experter inom specialområden, Keith Richards hade synpunkter kring rockmusik, Ingmar Bergman om film, Ingrid Schrewelius om mode etc.
I en e-bok går det för närvarande inte att styra över layout och typografi på det sättet. Orsaken är att e-böcker får olika format beroende på vilken läsare man använder. På dataskärmen ser de ut på ett sätt, i e-boksläsaren på ett annat och i mobilen på ett tredje. Förlaget har därför tvingats göra om hela boken till mer traditionell prosa.
Själv tycker jag enbart att det är positivt att teknikens begränsningar tvingar fram en ny upplaga som faktiskt blir en ny bok. När originalutgåvan kom 2005 fick den ett huvudsakligen välvilligt mottagande. De invändningar som förekom hade just med layouten att göra. Några recensenter menade att den barnsliga leken med typografin förstörde upplevelsen av vad som annars skulle ha varit en mycket bra bok. Själv vacklade jag på den punkten redan när jag skrev den. Skulle den ha uppfattats som mindre konstig och förvirrande om jag låtit den se ut som romaner brukar se ut? På det här sättet får både jag och mina kritiker möjlighet att läsa om den utan några typografiska krumbukter.
Själv ser jag fram emot den läsningen.