En av de slitnaste klyschor som finns i författarbranschen är att verkligheten överträffar dikten. Jag tror att ibland gör den det, ibland inte, men framför allt är det svårt att skilja dem åt. Verkligheten i en bok är inte bara verklighet utan en tolkning av den, en följd av en serie val från författaren, fungerande endast om författaren hittar en stil som ger den liv.
Häromdan fick jag höra en historia om hur dikten överträffat verkligheten. Den står i dotterns efterord till Jean Gionos korta berättelse Mannen som planterade träd. Giono fick av Det Bästa i uppdrag att skriva om den märkligaste människa han mött. Han skrev en historia om en man som i en fattig och uttorkad del av Frankrike tog som livsuppgift att plantera träd. Han ägnade ett helt liv åt uppgiften och lyckades förvandla trakten till en så blomstrande landsbygd att folk valde att flytta tillbaka.
Det Bästa blev först stormförtjusta, men refuserade berättelsen när de förstod att den var påhittad. Med åren har boken kommit ut i många utgåvor över hela världen. Kanske har den rent av inspirerat någon att börja plantera träd.