Förlagsbesök

den 31 januari, 2014

En helg med distanskursen i Stockholm. Först två timmar på Wahlström&Widstrand där Christian Manfred berättade om förlaget, om utgivning, manushantering osv. Därefter från Bonnierhuset på Sveavägen ut till Hökarängen där Lars Molin och Simon Sorgenfrei berättade om sitt betydligt mindre förlag Molin&Sorgenfrei. Mot slutet var alla rätt möra och då drog vi in till Kulturhuset och tittade på en repetition av en dansföreställning. Kul dag.

Christian berätta förresten att W&W i år firar 130-årsjubileum. Det finns mig att minnas festen vid hundraårsjubileet ute på Foresta. Jag hade givit ut mina två första böcker vid det laget. Sånt kan få en att känna sig gammal. Jag tror att det finns en person kvar sen jag började på förlaget. Fast jag är inte säker på om hon hade börjat eller om hon kom senare. Få fråga vid tillfälle.

>

Zen in the art of writing

den 20 maj, 2013

De senaste dagarna har det känts som om sommaren kommit till Sverige. Inte direkt hett, men allt är grönt och träden blommar och det är nånting med ljuset och lukterna som säger att nu är det sommar. För mig har den här årstiden alltid varit den mest inspirerande tiden på året, lika mycket som jag får lust att gå ut och göra sommarsaker får jag lust att sätta mig framför datorn och skriva. Kanske för att det en gång när jag började skriva var vid den här tiden skolan var på väg att ta slut och man hade mer tid att göra det man själv ville.

De senaste dagarna har jag läst Ray Bradburys Zen in the art of writing. Det är en samling essäer där Bradbury lägger ut texten om att skriva och om hur hans egna böcker blev till. Som handbok är den tämligen begränsad, ytterst få handfasta tips om hur man bär sig åt, och den innehåller inte mycket av den tydliga poetik man kan hitta i liknande böcker av Jorge Luis Borges, Italo Calvino eller Milan Kundera. Ändå blir jag upplyft av att läsa Bradbury. Han talar om livsaptit, förmågan att förundras och om entusiasm som grunden för allt skapande.

Mycket bättre råd kan man nog inte få. Och det finns, som alltid hos Bradbury, en lukt av sommar i den här boken.

 

>

Det Kafka förebådade

den 4 maj, 2013

Tillbaka från Prag. Den sista dan på resan ägnades bland annat åt ett besök på det relativt nyöppnade KGB-museet som ligger nära Borgen. Ett underligt litet ställe fyllt av vapen, spionkameror, kokainbehållare, sovjetiska flaggor, Lenins dödsmask och en ishacka som sägs ha varit den Trotskij dödades med.

Vi kom dit strax efter två på eftermiddan, jag och ett par elever. Det såg stängt ut. Vi kände på dörren och den var öppen, men det verkade  tomt därinne. Ingen svarade när vi ropade. Först efter några minuter och flera ”hello?” kom en liten senig karl ut iklädd militärbyxor och en t-shirt med KGB-märke. Han bad oss vänta medan han guidade en annan grupp, satte på en video som visade en militärparad i Moskva 1968.

- Kan vi inte gå in så länge?

- Ni får vänta här.

Efter tio minuter kom han ut, krävde exakt växel, sa att han snart skulle börja guida. Några andra stötte till. Tre personer från Ecuador, tre fransmän. Han tvingade alla att lämna jämna pengar, stängde sen dörren så att inga fler skulle kunna komma in. Någon mer ville in och han förklarade att det var för trångt, ni får komma tillbaka om trekvart.

Vad som sen följde var en orgie i sovjetnostalgi. Han lät oss känna på k-pistar och pistoler, talade om spionerna oerhörda skicklighet, berättade gillande att kvinnor är utmärkta på att mörda (de är lugnare och kallare), visade kameror mindre än tändsticksaskar, förklarade att man kunde skära av ett ben likaväl som en hals med en riktigt bra kniv. Han berättade om Gulag-systemet som om det hade varit rättfärdigt och avslutade hela föreställningen med att prisa Stalin.

I den stunden kändes det som om hela Pragvistelsen kommit till sin logiska slutpunkt. Den värld Kafka skrev om förverkligades i Östeuropa mellan andra världskrigets slut fram till murens fall. Och det finns fortfarande de som saknar den.

 

 

>

Vår i luften

den 31 mars, 2013

Faktiskt vår i luften, smältvatten rinner längs vår radhusgata, allsvenskan har börjat. Såg tredje delen av Bibeln igår kväll och där kom den stora vändpunkten med Jesu inträde på scenen. Även om det blev något av en befrielse känns dramaturgin ändå övertydlig, från primitiv stamreligion till universell människokärlek på grund av en enda individ.

>

De senaste dagarna har jag suttit och följt Bibeln i tv-version. Det är mer än trettio år sen jag läste hela boken (i avsikt att bilda mig) och det känns som om den åtminstone som tv-serie är sämre och grymmare än jag mindes. En grej är förstås att det är en rätt tafflig produktion och att man hastar igenom alla historier så fort att man aldrig hinner få någon känsla för personerna. Jämfört med Game of thrones, vars andra säsong tog slut i måndags, framstår den här serien som rena skräpet både vad gäller omsorg om manus, skådespelare, smink och filmning.

Men det är mer än så. Den Gud som leder sitt utvalda folk framstår som grym och kräver blind lydnad. Abraham uppmanas att offra sin son för att visa sin lojalitet, Saul får inte förbli kung till följd av att han underlåter att slakta samtliga fiender och deras djur vid överfallet på ett tältläger. Var finns barmhärtigheten och människokärleken i det?

Jag har i grund och botten varit positiv till religionen, i högre grad än de flesta icke troende. Jag har sett det som en källa till tröst och meningsskapande. Men efter att i veckan ha läst om hur buddhistiska fundamentalister överfallit muslimer i Burma och sen sett den här tv-serien vet jag inte riktigt längre. Den Gud som leder Moses, David och de andra hjältarna i Bibeln framstår mer som en Sauron än den godhetens källa han sägs vara. Religionerna rymmer bra och färgstarka berättelser, där finns stänk av visdom , men frågan är ändå om de har så mycket att lära oss idag.

>

Titeln Så dödar vi en människa

den 17 januari, 2013

Just tillbaka från en liten föreläsningsturné. Tre dagar i Sydsverige. Jag talade inför och med vårdpersonal i Nässjö, Malmö och Glimåkra.

Efter det första framträdandet kom en kvinna fram till mig och sa att hon inte fick ihop titeln på min bok och det jag berättade. Jag sa att jag ännu varit upprörd när jag skrev boken och att det kanske var därför titeln blev så skarp. Hon frågade om jag skulle ha velat ändra titeln om jag kunde det såhär i efterhand. Jag hade aldrig tänkt på saken och svarade att jag fortfarande tycker att det är en bra titel, även om den nog kan skrämma iväg en och annan läsare.

Sen sista dagen i Glimåkra kom samma fråga en gång till. Det var på en folkhögskola och där hade deltagarna läst boken innan vi träffades. Kursledaren sa att boken för henne inte handlar om hur vi dödar människor utan om min känsla av hjälplöshet.

På resan hem tänkte jag på det. Det ligger en del i deras invändningar. När den kom ut fick boken stor uppmärksamhet delvis på grund av titeln, vilket jag förstås är glad för, men titeln bidrog säkert till att skrämma iväg en och annan läsare. Den kom ut mitt i en stor äldrevårdsdebatt som startade efter att jag skrivit boken men innan den kommit ut. Därför kom många att uppfatta boken mer som ett debattinlägg än som en berättelse. Jag tror att jag själv var påverkad av debatten och därför tänkte i liknande banor.

Kanske skulle den uppfattas på ett helt annat sätt om fem, tio eller tjugo år, om någon fortfarande  läser den då. Kanske skulle man då läsa den som en berättelse om sorg och känslan av hjälplöshet inför livets slut mer än som det debattinlägg den hittills mest uppfattats som.

>

En annan värld

den 29 oktober, 2012

På väg ner genom landet igår kväll började jag läsa Tomas Bannerheds Korparna. En sån där bok som har legat i bokhyllan ett tag, ibland drar jag mig för att läsa tokhyllade och prisbelönta böcker. Inte sällan blir man besviken. Dessutom har jag sett författaren göra en del uttalanden om att själva historien inte är så viktig. Men boken är verkligen bra. Det är känsligt och levande rakt igenom. Både personer och historia engagerar.

En sak som fyllde mig med förvåning är hur ålderdomlig deras värld ter sig. Boken utspelar sig i Småland under senare delen av sjuttiotalet om jag förstått det rätt. Ändå talar folk om Gud som nånting självklart – ja, ibland talar de rent av om gamla fornnordiska gudar som Tor. Ingen lyssnar på rockmusik eller ser på tv. Att det kan vara skillnad på land och stad vet väl alla, men här är det som att stiga in i ett annat århundrade än det sjuttiotal jag levde i. Kanske är det därför berättelsen fascinerar.

>

Vanitasmotiv

den 5 augusti, 2012

Hörde en rätt talande historia för en tid sen. En av mina tidigare elever har sen han lämnade skrivarskolan inlett en rätt framgångsrik akademisk karriär. I nåt sammanhang träffade han en äldre kollega som också tillhör ett litterärt sällskap av det slag som tillägnas vissa författare, Strindberg, Fritjof Nilsson Piraten och liknande.

Min gamla elev hade aldrig läst den här författaren, som för bara några decennier sedan brukade räknas till våra absolut främsta, och frågade kollegan vilken bok han borde börja med. Kollegan svarade:

- Egentligen behöver du inte läsa honom alls. Han är inte särskilt bra.

Jag tror att sånt är bra att ha i åtanke när man skriver sina böcker. De kan anses märkvärdiga ett tag, men det är långt ifrån säkert att de gör det i längden. Man ska inte ta sig själv på alltför stort allvar.

>

Tidsanda

den 18 juli, 2012

Igår hamnade jag framför ett tv-program om independentfilmare i New York på 70-talet. Hög konstnärsromantikfaktor. Folk bodde i rivningkåkar, stal kameror för att kunna filma, lånade pengar av varandra, sov på andras golv, höll sig vakna nätterna igenom med hjälp av droger. Det var kvällar på Max’s Kansas City och CBGB:s, band som Blondie och Television innan de blivit kända. De som berättade var samtliga medelålders och beskrev sjuttiotalets New York som en guldålder för skapande.

De flesta av filmarna blev aldrig kända för den bredare publiken. Själv har jag bara sett några filmer av Jim Jarmouch och den på sin tid rätt populära Desperately seeking Susan av Susan Seidelman. Men jag tror att de har rätt i det att krävs en viss tidsanda för att skapa bra konst. Om man ser på litteraturhistorien: i Frankrike kring mitten av 1800-talet föddes realismen, några årtionden senare kom de stora ryssarna fram. Sverige hade sin största tid kring förra sekelskiftet, nordamerikanerna under 30- och 40-talet, latinamerikanerna på 1960-talet.

Det krävs en viss tidsanda. Gärna en tid med stora sociala förändringar. Kanske vi går mot en ny storhetstid.

> >

Besök i historien

den 21 juni, 2012

För en tid sen blev jag kontaktad av en släkting jag aldrig tidigare träffat. Ulf är kusin till min mamma och bosatt i Växjö. Han hade läst en av mina böcker och tyckte att det var på tiden att vi träffades. Han ringde upp mig och berättade att han har behållit gården i Vångsnäs utanför Moheda där min morfar växte upp.

Igår kom jag dit, en liten stuga ute på landet där de för ungefär hundra år sedan bodde fjorton personer i ett rum på ungefär lika många kvadrat. Ulf hade bevarat allt i sitt ursprungliga skick, huset är mer ett museum än en sommarstuga även om den idag har både tv, kylskåp och rinnande vatten. Han visade gamla foton på släkten. Tolv syskon som sen spreds över Sverige och Amerika.

Det var oerhört spännande att se den lilla gården i verkligheten och att höra Ulfs historier om släkten. Jag har tidigare gjort romangestalt av morfar, han har en viss roll i 49 dagar i bardo, men när jag skrev boken kände jag mest till hans liv i Stockholm och arbetet som snickare på Gasverket. Att komma till själva ursprungspunkten var något speciellt, att tydligt erfara den stora förändring vårt land gått igenom det senaste seklet.

>