Läste ut Olof Lagercrantz Vid sidan av häromkvällen. Dagboksformen gör att man kommer nära författaren, även om han som alltid skriver bra känns många avsnitt mindre slipade än i de färdiga böckerna.
Sen känns allt som om det hände för mycket länge sen. Synen på diktaren som undantagsmänniska hör för mig nästan mer till 1800-talet än 1900-talet. Att Lagercrantz uppfattade författarna på det viset ännu på 1970-talet är lite konstigt.