För ett par veckor sen när jag var nere i Malmö köpte jag Julie Otsukas roman Vi som kom över havet på stationen. Det är en skildring av en grupp japanska immigranter i USA, eller för att vara mer specifik, en grupp japanska kvinnor som reser dit för att gifta sig med män de aldrig tidigare träffat. Boken börjar med överfarten 1919 och slutar 1941 när japansk-amerikaner internerades till följd av kriget.
Till skillnad från de allra flesta romaner, som antingen är skrivna i första eller tredje person (jag eller han/hon) är Vi kom över havet berättad i vi-form. Det är en mycket ovanlig sorts berättande. Den enda andra bok jag kommer att tänka på är Jeffrey Eugenides Dödens jungfrur, som jag en gång översatte till svenska (den heter The Virgin Suicides på engelska, förlaget bestämde titeln). Hos Eugenides bestod berättarkollektivet av grupp pojkar som storögt följde fem systrars självmord. Hos Otsuka är det en stor grupp kvinnor som reser över havet tillsammans, gifter sig med män de inte känner eller känner något särskilt för, som sliter hårt för att anpassa sig till det nya landet, föder barn och anpassar sig till en del innan de slutligen interneras.
Att formen är så pass ovanlig beror nog till stor del på att det är lättare att identifiera sig med en individ än en grupp. Man kan också tycka att romanen som helhet strävar efter att skildra det allmänmänskliga mer än det specifika. Läsaren vet om det och att på det här sättet betona att det är erfarenheter som gäller många känns lite onödigt pedagogiskt.
Och samtidigt vinner romanen också nånting på sättet den återger en kör av röster. Författaren kan stanna till vid enskildheter utan att utveckla hela scener. Språket är vackert och poetiskt, en katalogdikt över japansk-amerikansk erfarenhet under första hälften av 1900-talet. Det var ju också Walt Whitmans land de invandrade till.
Lämna ett svar