Har börjat läsa Alice Munro. Förstår att hon fått pris. Långa noveller som känns som romaner i koncentrat. En lågmäld människokännedom i botten. Allt väldigt vardagligt, lite kantstött, det känns lite som en låt av The Band i bokform, fast kanske lite gråare. Musiken har en tendens att få också de solkigaste historier och miljöer att glimma. Hos Munro är de bara vad de är. Fast jag har inte läst så mycket ännu, kanske förskjuts bilden.
Lämna ett svar