De senaste dagarna har jag suttit och följt Bibeln i tv-version. Det är mer än trettio år sen jag läste hela boken (i avsikt att bilda mig) och det känns som om den åtminstone som tv-serie är sämre och grymmare än jag mindes. En grej är förstås att det är en rätt tafflig produktion och att man hastar igenom alla historier så fort att man aldrig hinner få någon känsla för personerna. Jämfört med Game of thrones, vars andra säsong tog slut i måndags, framstår den här serien som rena skräpet både vad gäller omsorg om manus, skådespelare, smink och filmning.
Men det är mer än så. Den Gud som leder sitt utvalda folk framstår som grym och kräver blind lydnad. Abraham uppmanas att offra sin son för att visa sin lojalitet, Saul får inte förbli kung till följd av att han underlåter att slakta samtliga fiender och deras djur vid överfallet på ett tältläger. Var finns barmhärtigheten och människokärleken i det?
Jag har i grund och botten varit positiv till religionen, i högre grad än de flesta icke troende. Jag har sett det som en källa till tröst och meningsskapande. Men efter att i veckan ha läst om hur buddhistiska fundamentalister överfallit muslimer i Burma och sen sett den här tv-serien vet jag inte riktigt längre. Den Gud som leder Moses, David och de andra hjältarna i Bibeln framstår mer som en Sauron än den godhetens källa han sägs vara. Religionerna rymmer bra och färgstarka berättelser, där finns stänk av visdom , men frågan är ändå om de har så mycket att lära oss idag.
Lämna ett svar