Läste ut Kathy Ackers Blod och tarmar i plugget igår. En sån där bok man hört talas om i evigheter men aldrig kommit sig för att läsa. Den kom ut i USA 1978 och i Sverige nio år senare. Den var uppfriskande efter tragglandet med Den osynliga bron. Mer punk än såhär blir nog inte böcker. Den börjar med en tioårig flicka som har ett incestuöst förhållande med sin pappa (bokstavligt talat) och illustreras med darriga teckningar av könsorgan. Därefter blir det allt våldsammare och rörigare.
Det finns förstås också en klichérisk med den typen av texter. Efter att ha jobbat som skrivarlärare i drygt arton år har jag sett min beskärda del. Men det finns en friskhet hos Acker som gör att det känns äkta.
En underlig grej är att Acker passar på att teckna ett elakt porträtt av Erica Jong, som rimligen måste ha varit en av hennes förebilder. Precis samma sak gjorde Charles Bukowski nånstans med sin föregångare Henry Miller. Kanske hör det till själva rebellkonceptet att baktala sina föräldrar.
Lämna ett svar