Tidigare i höstas var jag och pratade om min senaste bok i en mindre svensk stad. Det var en mycket vacker stad och i den fanns en väldigt fin bokhandel av den där sorten som har en läsfåtölj uppställd i ett hörn och ett sortiment lika stort som bokhandlarna i de större städerna. Jag gick in där under min rundvandring i staden och började prata med en kvinna som jobbade där.
Hon var trevlig och eftersom jag ville stödja den fina bokhandeln frågade jag om kunde rekommendera en bok. Efter en tids samtal sa hon att om jag bara skulle läsa en bok i höst borde det vara Julie Orringers Den osynliga bron. Det såg inte riktigt ut som den sorts bok jag brukar gilla mest, men eftersom hon var så vänlig och dessutom säker på sin sak köpte jag den.
Jag har nu tragglat med den här tjocka historien en dryg månad och börjar inse att jag inte ids läsa ut den. Den är väl berättad på alla sätt, berättelsen är väl uppbyggd med tydliga scener och språket säkert utan att vara speciellt. Det är själva historien jag helt enkelt inte kan engagera mig i. En ung ungrare av judiskt ursprung kommer 1937 till Paris för att studera arkitektur. Han är utfattig och tvingas ta ett jobb på en teater för att försörja sig. Av någon på teatern uppmanas söka upp en kvinna som bor ensam med sin dotter en bit därifrån. Kvinnan som är åtta år äldre än han är balettdansös och så vacker att kärlekshistorien är oundviklig. Samtidigt är fascismen på frammarsch genom Europa och det är bara en tidsfråga innan ödet kommer att skilja dem åt.
Jag klarar helt enkelt inte sånt. Klichéerna blir för tydliga. Det spelar ingen roll att Orringer lär ha byggt romanen på sina farföräldrars historia. Jag tror ändå inte att de var så ädelmodiga som de framställs i romanen. Och samtidigt är det för andra läsare årets bästa bok.
Lämna ett svar