Apropå gårdagens inlägg, visst är det något sorgligt att hur vi inte längre förväntar oss att litteraturen ska påverka nånting mer än litteraturen självt. Jag tror att romanen mådde bättre på 1800-talet, på den tiden den räknades som enklare underhållning och ansågs skadlig att ta del av. Samma utveckling gäller alla konstarter, på senare år har det blivit väldigt tydligt hur serier gått från att vilja berätta spännande eller roliga historier till att vilja vara konst.
Milan Kundera skriver i sin Romankonsten att det enda som ger en roman berättigande är om den säger något ingen sagt förut eller gör det på ett sätt som inte gjorts tidigare. När jag läste det första gången tyckte jag Kunderas anspråk var så stora att de blev stötande, men man behöver ju inte se dem enbart på det storvulna sättet. Varje bok är unik på något sätt, och om den når fram och berör åtminstone en läsare har den inte varit meningslös att skriva.