Gråväder, blötsnö. Det är inte april förrän på fredag, men T.S. Eliot hade nog en poäng när han beskrev den här årstiden.
Läste ut Joan Didions Bönbok för en vän igår. Hon skriver säkert, har en väldig känsla för detaljer. Dialogerna känns som om de sagts på riktigt, laddade med undertext på ett sätt som för tankarna till Hemingway. En gång skrev hon en bra essä om hur han använde rytmen i en- och tvåstaviga ord.
Hon skriver bra. Hennes självbiografiska Ett år av magiskt tänkande gav mig tröst när mamma dog. Ändå lyfter aldrig bönboken riktigt, blir aldrig engagerande. Ibland är det svårt att förstå varför sånt inte händer.