Har varit så upptagen med min nya bok att jag nästan glömt att skriva här, dessutom läser jag mindre än annars när jag sitter med mina egna texter långt inpå kvällarna. Häromdan läste jag i alla fall ut Danilo Kis (ska vara ett uppochnervänt cirkumflex över s:et, vet inte hur man åstadkommer det) Tidiga sorger. Boken är en uppväxtskildring från den ungerska landsbygden vid slutet av andra världskriget. En pappa har försvunnit och hans son väntar på tecken från honom. Det är också första delen i en trilogi som fortsätter med Trädgård, aska och Timglaset.
Det är länge sen jag läste de båda andra böckerna i trilogin, men jag minns dem som mer sammanhållna och enhetliga än den inledande delen. Redan här finns dock det känsliga och lite vemodiga registrerande av människor på landsbygden som en gång gjorde Danilo Kis till en av mina favoritförfattare.
Jag minns särskilt Trädgård, aska. Jag läste den vintern 1983-84 när jag bodde i södra Spanien och arbetade på min tredje roman. Från en man som formgav bokomslag fick jag två böcker som båda kommit ut på Brombergs. Den andra boken var Umberto Ecos Rosens namn, som vid den här tiden var en världssensation och senare kom att filmas med Sean Connery i huvudrollen. För mig var Ecos roman habil och kul att läsa, men Trädgård, aska var en stor upplevelse. Trots att den var kort och handlingen inte särskilt omtumlande var det som om den sa nånting väsentligt om vad det innebär att vara människa.
Jag vet inte om Kis har så många läsare längre. En bit in på 90-talet, när jag just börjat jobba som skrivarlärare, var han ännu så stor att Dagens Nyheter publicerade en helsida med hans råd till en ung författare. Jag kopierade den och gav till mina elever. Jag minnns inte vad de tyckte om råden eller om någon blev intresserad av hans böcker. Endera dan ska jag läsa om Trädgård, aska.
Lämna ett svar