Självbiografiskt

Det snöar på Öland, tredje dagen med nya klassen. Idag talade vi om att använda det egna livet och egna upplevelser som stoff.

Man säger ofta att det går en självbiografisk trend i litteraturen just nu. Det ligger nånting i det, berättelser som sägs vara sanna ligger i tiden, men redan Strindberg vågade inte återvända till Kymmendö efter att Hemsöborna kommit ut. Det var knappast en följd av att han hittat på rakt igenom. På samma sätt tror jag att innehållet i t ex Kerouacs On the road eller Lundells Jack ligger tämligen nära författarnas egna upplevelser. Det var mest att det på den tiden lät finare att säga att man skrivit en roman, medan det nu anses intyga äkthet om man kallar det sanning.

Fast det finns en skillnad mellan Knausgård å ena sidan och Kerouac/Lundell å den andra. De äldre författarna har ett mer heroiserande förhållande till sina jag-berättare. De ser sig själva som ett avant-garde för hur människan borde leva. Knausgård är mer en vanlig svenne. Visserligen är han författare, men hans liv skiljer sig inte så värst från de flesta andras.