Efter mitt föredrag och uppläsningen på biblioteket i Huddinge kom en kvinna fram till mig och berättade att hon en gång varit tillsammans med min pappa. Nån gång i början på femtiotalet, innan han träffat min mamma. Hon berättade om saker de gjort och om ett besök hemma hos en kusin på Lilla Essingen. Hon beskrev hur alla talade väldigt mycket och att de satt på kuddar på golvet. Det bör ha varit 1952.
Jag blev förstås glad att höra det. Uppenbarligen hade hon ljusa minnen av pappa, och så starka att de fortfarande var levande sextio år efteråt. Medan jag talade om den senaste boken föreslog en annan åhörare, efter att först ha berättat att hon själv var politiker, att jag borde skriva en bok som handlar om hur de borde vara i stället för bara hur illa det kan bli.
Kanske försöker jag det en dag. Jag tror att den då ska börja med den där kvinnan som en gång känt sin pappa. Den måste handla om att vi fortfarande är människor hur gamla vi än blivit och att vi fortsätter betyda nånting för varandra.