Många besökare här på sidan sen DN-artikeln igår. Ibland när jag läser kommentarer på andra bloggar kan jag önska att folk inte skulle vara så låsta i sina positioner. Folk som ogillar den nuvarande regeringen vill ge den skulden för allt, folk som gillar den tycker att det är föråldrat att vara emot vinstintressen i vården. Själv är jag inte tvärsäker åt något håll. Den nuvarande situationen inom äldrevården har inte uppstått på bara några år. I botten ligger en nedlåtande attityd till äldre som har funnits mycket länge i vårt land. Sen tycker jag att det är självklart att om någon gör stora vinster på den vård som egentligen är skattefinansierad så försvinner en del av de medel som borde läggas på patienterna.
Att därmed av princip säga nej till alla privata lösningar är inte självklart. Varje människa som tillbringat en dag på en svensk akutmottagning vet att väntetiderna ibland är orimligt långa och att man inte alltid behandlas på bästa sätt. Mina erfarenheter av sjukvården i länder som Frankrike och Schweiz är inte sämre än de i Sverige. Men jag är tveksam till de här storskaliga lösningarna. Jag tror man borde släppa in mindre aktörer, privata stiftelser och liknande som jobbar av intresse för verksamheten mer än för att göra vinst.
Under Almedalsveckan deltog jag i en debatt bl a med några av de politiker som arbetar med äldrevården. En man där påpekade att människor idag kommer in på äldreboenden först när de har mycket kort tid kvar. Från hans position var det självklart att man inte kan räkna med att patienterna ska leva särskilt länge där eller att de ska ha roliga liv. Det är bara en slutstation. Han har naturligtvis rätt i det, och den upprördhet som fick mig att skriva boken om min pappas sista tid berodde till stor del på att jag inte i förväg visste att det var så det skulle gå till. Jag tycker fortfarande att det är ett olyckligt sätt för människor att sluta sina liv. Antingen borde de som vill få bo kvar hemma ända till slutet, eller så borde institutionerna ändras så att de som bor där kan uppleva någon form av livsglädje.
Själv står jag sedan några år tillbaka i kö till Stiftelsen Konstnärhem. Det är ett kvarter på Söder i Stockholm med bostäder för äldre med viss tillgång till sjukvård. Man flyttar för det mesta in där några år efter pensionen och börjar då en ny fas i sitt liv med lite större möjligheter till omsorg. Det är förstås inte till för den allra sista tiden och det är bara till för människor som jobbar inom konstnärliga yrken, men en liknande modell borde kunna användas på många håll. Man kan göra så att de sista åren inte bara blir eländiga.