Intressant artikel i Expressen idagom självbiografiska romaner och samtida amerikanska försök att återvinna 1800-talsromanens breda samhällsskildringar. Namn som Franzen, Eugenides och Wallace. Artikelförfattaren menar att många idag har svårt att engageras av fiktionen. Jag vet inte om det är så. De amerikanska författare han nämner har ju lyckats nå ut ganska bra med sina romaner, kanske just för att de är ordentliga berättelser snarare än formexperiment.
Läste förresten en svensk novellsamling på sjukhuset. Medelklassliv i Stockholm. Det kändes som om författaren inte tog sina personer på allvar. Deras liv var ihåliga och löjliga, inget att bry sig om. Jag har litet svårt att förstå det här självhatet stora delar av medelklassen ägnar sig åt. Gång på gång dyker det upp i böcker, pjäser, kulturartiklar, samtliga skrivna av författare som själva tillhör medelklassen men anser sig stå över den. Man romantiserar outsiderpositionen, ett elände man mest har teoretiska kunskaper om. Jag tycker inte att det är något ont att en allt större del av världens befolkning har drägliga levnadsförhållande, tillgång till utbildning. Som jag ser det är allt det bevis på att 1900-talets demokratisering och sociala utjämning fungerat och nått ganska långt. Det är betydligt bättre än motsatsen.
Lyckas inte få till en länk men lägger ut adressen till Expressen-artikeln här. http://www.expressen.se/kultur/detta-har-hant/