I DN igår var det en lista över 2000-talets bästa romaner, framröstad av kritiker och branschfolk. Drömfakulteten vann. Hela listan dominerades av självbiografier och den sortens romaner som berättar en fiktiv historia om verkliga personer. Det finns många bra böcker skrivna på det sättet, Drömfakulteten är stark och gripande, Joyce Carol Oates Blonde och James Ellroys trilogi om Kennedyeran var för mig starka läsupplevelser. Ändå jag kan inte skaka av mig ett visst obehag inför hela genren.
För mig blir det etiskt tveksamt när man låter verkliga personer handla och tänka på ett sätt de i verkligheten inte gjort. De flesta läsare förstår förstås att det är en författares fantasier de läser, men det är en suddig gräns kring det där. Symptomatiskt var att P O Enquist var den ende som fått med två böcker på listan. Ingen annan författare har som han använt verkliga förebilder till sina roman- och pjäsgestalter