Nytt år och nya tag

den 7 januari, 2015

Redan en bit in i januari, vardagen tillbaka efter alla helger. Det snöar och ute på gatan hörs ljudet av plogar. Mina inlägg här har blivit allt glesare. Jag har skrivit på andra saker och sen kom alla helgerna, men kanske var det mest att den här bloggen började få ett drag av plikt över sig. Jag har läst böcker, sett filmer och gått på teater och konst som jag sedan inte orkat skriva om. Det blev en sorts plikt av det också och jag tappade glädjen. Men jag tror att jag kan komma tillbaka.

Av min son fick jag tv-serien Twin Peaks i en box i julklapp. Jag har berättat om den, hur bra jag tyckte den var en gång. Nu har vi suttit varje kväll sen julafton och betat av alla 30 avsnitt. Det där mystiska/surrealistiska som jag upplevde första gången känns inte lika starkt drygt tjugo år senare. Jag såg serien första gången när jag bodde i New York i början av 90-talet, men det är fortfarande en bra serie. Framför allt tycker jag att man lär känna väldigt många av de lätt excentriska invånarna i den lilla staden väldigt väl. Som en 1800-talsroman där mordmysteriet mest är till för att ge ett driv åt en berättelse som egentligen mest intresserar sig för annat. Ibland blir den lite förströdd och tankspridd och slutet är väl kryptiskt för att fungera som slut, men enligt min son ska det komma en uppföljare på nio nya avsnitt nästa år. Ser fram emot det.

> > >

Titelns betydelse

den 10 september, 2014

Satt och såg en gammal film på tv igår. Ray Bradburys novell The Meteor hade blivit filmen It Came from Outer Space, som på svenska fått namnet Invasion från Mars. Titlar är knepigt. I det här fallet blir den svenska titeln vilseledande, eftersom Bradburys kanske bästa roman heter Invasion på Mars. Det var inte den som filmats.

Själv sitter jag och försöker bestämma mig för vad jag ska kalla den bok som förhoppningsvis snart är klar. Jag har haft tur två gånger nu. Både Minnen av framtiden och Så dödar vi en människa kändes självklara, jag behövde aldrig ens fundera på titeln. Andra gånger har det varit trögare. 49 dagar i bardo var förlagets förslag. Jag ville att den skulle heta Stockholm bardo, men de accepterade inte den titeln. I ett tidigare skede hette den Regnbågar av stål.

Jag tror att det ofta är så. Boktitlar är inte så självklara som det kan tyckas när de står där i bokhyllan. Jag vet inte hur viktigt det är. Till den bok jag tänkt skriva efter den här har jag redan titeln klar.

> >

Vårt matematiska universum (2)

den 9 september, 2014

Efter en viss tröghetsfas under senare tredjedelen, när jag hade svårt att föreställa mig de olika parallella universum han skriver om, har jag läst ut Tegmarks bok och jag tycker den var väldigt kul och intressant. Boken vetter mot slutet nästan mer mot filosofin än fysiken och jag satt och tänkte att filosofiämnet i grund och botten är väldigt föråldrat. På Platons och Aristoteles tid var det filosoferna som kom med teorier om världens beskaffenhet, idag är det mer en uppgift för naturvetarna. Tegmarks bild av världen hamnar för övrigt inte så väldigt långt från Platons.

En sak han tog upp, som jag själv länge undrat över, är hur det kommer sig att vi uppfattar materien helt annorlunda än den faktiskt är. Det tangentbod jag skriver det här på består ju inte av fast materia riktigt på det sätt jag upplever den. I själva verket är det en massa små elementarpartiklar som är i ständig rörelse. Det är bara vår perception, våra ögon och i det här fallet vår känsel, som inte är tillräckligt fininställda för att uppfatta materien som den ytterst är. Tegmark förklarar det med att den syn och hörsel etc som vi utvecklat är den som är bäst skickad för att låta oss överleva. Atomer och kvarkars rörelser påverkar oss inte, medan vi däremot har nytta av att kunna uppfatta att ett träd faller eller en jättevåg rullar emot oss.

På ett annat ställe hade jag svårare att följa resonemanget. Tegmark talar om hur länge man kan tänka sig att den mänskliga arten kan leva vidare. Han drar en parallell till hur de allierade under andra världskriget använde sannolikhetslära för att räkna ut hur många tanks tyskarna hade. Tanksen hade serienummer precis som bilar och när de tillfångatagit en tanks med serienumret femtio visste de att sannolikheten för att den tillhörde de 5 första procenten tanks var väldigt liten (jag minns inte den exakta procentsatsen här) och fick på så sätt ett ungefärligt begrepp om antalet tyska tanks. Därifrån går Tegmark vidare till slutsatsen att han som hamnar nånstans kring nummer femtio miljarder av alla människor som fötts på Jorden knappast heller kan tillhöra de första fem procenten av alla människor som att kommer att födas innan arten utplånas. Enligt sannolikhetsläran borde han snarare hamna nånstans i mitten, vilket skulle innebära att vi inte kommer att finnas kvar så väldigt länge till.

Där har jag, matematiskt okunnig som jag är, svårt att begripa resonemanget. Det är väl en väsentlig skillnad på tanks tillverkade i ett land under en begränsad tidsperiod och en arts fortbestånd. Men kanske är det bara jag som har ett alltför sentimentalt förhållande till min egen art. Boken som helhet var fascinerande.

>

Vårt matematiska universum

den 2 september, 2014

Håller för närvarande på att läsa Max Tegmarks Vårt matematiska universum. Trots att jag är väl medveten om att mitt matematiska/naturvetenskapliga kunnande blivit katastrofalt mycket sämre under de fyrtio år som förflutit sedan jag gick ut gymnasiet – båda mina barn har gått natur och jag har försökt hjälpa dem med läxorna – har jag en svaghet för den här sortens populärvetenskap. Stephen Hawkings A brief history of time, Bertrand Russells Relativitetsteorins ABC, Gary Zukavs De dansande wu li-mästarna och Fritjof Caprans Fysikens Tao var för mig stora och kvardröjande läsupplevelser.

Tegmarks bok håller ungefär samma nivå. Några gånger kan det personliga tilltalet bli lite tramsigt och en del av hans tankar kring parallella universum är för mig svåra att riktigt ta till sig. Men boken har den stora fördelen att den är alldeles ny, vilket betyder en mycket inom ett fält som ständigt utvecklas. Och han är så pass pedagogisk att också den som inte själv skulle ha en möjlighet att göra beräkningarna ändå begriper vad de visar på i stora drag. Den som skriver sci-fi kan hitta en hel del här.

>

Varmt på Apornas planet

den 25 juli, 2014

För en gångs skull är det riktigt varmt i Sverige. Jag har alltid tyckt att det låter konstigt när folk talar om sommarhetta här. För att det ska vara hett måste man ändå upp en bit över trettio grader, helst upp mot fyrtio, men nu känns det ju faktiskt riktigt varmt och det är härligt.

Typiskt nog ägnar jag dagarna mest år att jobba. Instängd i mitt lilla arbetsrum som ligger längst ner i huset och alltid är svalt. Häromkvällen var jag och såg nya Apornas planet-filmen. Med dagens animationsteknik lyckas de göra aporna märkligt levande och uttrycksfulla. Det är ljusår från de utklädda skådisarna i den första Apornas planet. Ändå var den betydligt mer omtumlande när jag såg den första gången i början av 70-talet. Slutet, med överraskningen som förklarade allt man sett. Då tog det nästan andan ur mig. Men såna filmer funkar bara att ses en enda gång och även om de båda senaste filmerna är välgjorda och spännande är det som att de inte har så värst mycket att tillägga rent idémässigt.

>

Luft att andas

den 8 november, 2013

Var och såg filmen Gravity häromkvällen. Bra och säkert berättad historia. Sällan har rymden känt så tom och kall som där, och samtidigt är det alltigenom realistiskt. Svårt att veta hur man kategoriserar en sån historia. Lite för nära i tiden och teknologin för att räknas till science fiction och samtidigt är det ute i rymden. Kanske är det i själva verket så att många andra rymdfilmer, som Star Wars, mer borde kallas fantasy. Hur som helst uppskattar man att det finns luft att andas när man lämnar salongen.

>

Cloud Atlas

den 16 juli, 2013

Har läst ut David Mitchells Cloud Atlas. Upplevelsen påverkades av att jag tidigare sett filmen som kom förra året. Jag visste hela tiden vad som skulle hända, men boken är betydligt rikare än boken. Den har en humor och språklig uppfinningsrikedom som inte gick fram i filmen. Och själva kompositionen är imponerande, hur de olika berättelserna knyts ihop för att bilda en större berättelse som börjar i Söderhavet vid 1800-talets mitt, går vidare till 30-talets Belgien och sen till Kalifornien ca 1970, dagens London, Nordkorea långt in i framtiden och slutar på Hawaii i en än mer avlägsen framtid..

Tekniken påminner lite om Italo Calvinos i Om en vinternatt en resande, som också hoppade från den ena berättelsen till den andra. Men Mitchell gör det bättre. Calvino åstadkommer bara en liten lek med romanens konventioner, ingenting utöver det. Mitchell lyckas använda leken till att berätta saker. Romanen känns inte som ett experiment utan som en bok som måste läggas upp precis på det här sättet.

> >

Snabba scenbyten

den 28 februari, 2013

Sportlov. Igår var jag på bio med min son. Vi skulle se Berättelsen om Pi, men när vi kom till biografen berättade de att den salongen inte fungerade. Vi tog Cloud Atlas i stället, en sci-fi-historia som hoppade fram och tillbaka mellan sex olika berättelser i olika miljöer och tider. I början satt jag och störde mig på att skådisarna var så hårt sminkade, men sen lossnade flödet. Man var på en slavplantage ena stunden, sen i 30-talets London, ett framtida dystopiskt Seoul, amerikanskt 70-tal, dagens England eller långt in i framtiden när civilisationen förstört sig själv. När det rörde sig som snabbast kunde klippen mellan berättelserna komma efter bara någon minut.

Det är lustigt hur den sortens snabba scenbyten inom filmen funkar som ren underhållning. En gång arbetade författare som Mario Vargas Llosa och António Lobo Antunes med liknande klipp i sina romaner, fast där blev det ganska tungläst och fick också en helt annan tyngd, ett annat allvar. Kanske handlar det om själva mediet. Det är lättare att hoppa från en historia till en annan när man ser en film än när man läser en bok. Filmen Cloud Atlas är baserad på en roman av David Mitchell. Boken lär inte alls vara lika hoppig.

> >

Perioder

den 24 augusti, 2012

Författarskap kan ofta delas in i olika perioder. De flesta har nånstans mellan fem och tio år när de skriver som bäst, kanske femton. Antingen har de det i början och fortsätter sen imitera sig själva resten av livet eller så tar det många år innan de hittar fram till det. Har börjat läsa en av William Gibsons senaste böcker, Spook Country. Gibson tillhör mina favoritförfattare. Neuromancer-trilogin är i mina ögon i klass med Ray Bradburys bästa. De utspelar sig i framtiden men säger något om vår värld.

Men Spook Country, jag kommer inte i kontakt med den. Gibson skriver som alltid väl utmejslade scener, han har känsla för detaljer, varumärken, maktstrukturer. Språket är väl avvägt, personerna både speciella och trovärdiga. Ändå funkar det inte. Jag har läst tvåhundra sidor men vet ännu inte vad boken handlar om. Jag ser bara yta, språk, fiffigheter, berörs inte.

>

Total recall

den 22 augusti, 2012

Var och såg Total recall häromkvällen. Filmen har mestadels fått ljummen kritik och är tydligen väldigt lik 90-talsfilmen med samma namn. För mig var miljön det som gjorde filmen, tekniken är så bra idag att man kan levandegöra vad som helst. Första halvtimmen var lysande, som Blade runner i kubik. Sen kändes det som om historien blev lite för omfattande och allt gick för fort. Ändå, en sån film som tydligt visar både filmmediets styrkor och svagheter.

>