Etikett: Science fiction

Efter en viss tröghetsfas under senare tredjedelen, när jag hade svårt att föreställa mig de olika parallella universum han skriver om, har jag läst ut Tegmarks bok och jag tycker den var väldigt kul och intressant. Boken vetter mot slutet nästan mer mot filosofin än fysiken och jag satt och tänkte att filosofiämnet i grund och botten är väldigt föråldrat. På Platons och Aristoteles tid var det filosoferna som kom med teorier om världens beskaffenhet, idag är det mer en uppgift för naturvetarna. Tegmarks bild av världen hamnar för övrigt inte så väldigt långt från Platons.

En sak han tog upp, som jag själv länge undrat över, är hur det kommer sig att vi uppfattar materien helt annorlunda än den faktiskt är. Det tangentbod jag skriver det här på består ju inte av fast materia riktigt på det sätt jag upplever den. I själva verket är det en massa små elementarpartiklar som är i ständig rörelse. Det är bara vår perception, våra ögon och i det här fallet vår känsel, som inte är tillräckligt fininställda för att uppfatta materien som den ytterst är. Tegmark förklarar det med att den syn och hörsel etc som vi utvecklat är den som är bäst skickad för att låta oss överleva. Atomer och kvarkars rörelser påverkar oss inte, medan vi däremot har nytta av att kunna uppfatta att ett träd faller eller en jättevåg rullar emot oss.

På ett annat ställe hade jag svårare att följa resonemanget. Tegmark talar om hur länge man kan tänka sig att den mänskliga arten kan leva vidare. Han drar en parallell till hur de allierade under andra världskriget använde sannolikhetslära för att räkna ut hur många tanks tyskarna hade. Tanksen hade serienummer precis som bilar och när de tillfångatagit en tanks med serienumret femtio visste de att sannolikheten för att den tillhörde de 5 första procenten tanks var väldigt liten (jag minns inte den exakta procentsatsen här) och fick på så sätt ett ungefärligt begrepp om antalet tyska tanks. Därifrån går Tegmark vidare till slutsatsen att han som hamnar nånstans kring nummer femtio miljarder av alla människor som fötts på Jorden knappast heller kan tillhöra de första fem procenten av alla människor som att kommer att födas innan arten utplånas. Enligt sannolikhetsläran borde han snarare hamna nånstans i mitten, vilket skulle innebära att vi inte kommer att finnas kvar så väldigt länge till.

Där har jag, matematiskt okunnig som jag är, svårt att begripa resonemanget. Det är väl en väsentlig skillnad på tanks tillverkade i ett land under en begränsad tidsperiod och en arts fortbestånd. Men kanske är det bara jag som har ett alltför sentimentalt förhållande till min egen art. Boken som helhet var fascinerande.

Håller för närvarande på att läsa Max Tegmarks Vårt matematiska universum. Trots att jag är väl medveten om att mitt matematiska/naturvetenskapliga kunnande blivit katastrofalt mycket sämre under de fyrtio år som förflutit sedan jag gick ut gymnasiet – båda mina barn har gått natur och jag har försökt hjälpa dem med läxorna – har jag en svaghet för den här sortens populärvetenskap. Stephen Hawkings A brief history of time, Bertrand Russells Relativitetsteorins ABC, Gary Zukavs De dansande wu li-mästarna och Fritjof Caprans Fysikens Tao var för mig stora och kvardröjande läsupplevelser.

Tegmarks bok håller ungefär samma nivå. Några gånger kan det personliga tilltalet bli lite tramsigt och en del av hans tankar kring parallella universum är för mig svåra att riktigt ta till sig. Men boken har den stora fördelen att den är alldeles ny, vilket betyder en mycket inom ett fält som ständigt utvecklas. Och han är så pass pedagogisk att också den som inte själv skulle ha en möjlighet att göra beräkningarna ändå begriper vad de visar på i stora drag. Den som skriver sci-fi kan hitta en hel del här.