Stefan Gurt.se

Etikett: Samtid

  • Det dåliga samvetet

    Jag har varit hemst dålig på att skriva här på sistone. Först jobb nere på Öland, sen lite mellanstick med en egen roman som jag hoppas få klar någorlunda snart och nu arbete med läsning av texter från distanskursen som jag träffar i nästa vecka, romanmanus på två till tre hundra sidor. Och ovanpå det mejlkonversationer och lite kollande på ansökningarna inför nästa år. Jag har knappt tänkt på att jag har den här sidan.

    Fast det dåliga samvetet gäller inte att jag glömt att blogga, det är i stället titeln på en pjäs jag var inne i stan och såg i kväll. Den är skriven av min gamle elev Gunnar Eriksson och spelas på Dramalabbet nära Mosebacke torg. Det är en alltigenom dokumentär pjäs som tar upp det växande problemet med hemlösa i Stockholm (och resten av Europa). Replikerna är direkt hämtade från intervjuer med allt från hemlösa och missbrukare till socialarbetare och representanter för de kyrkor som nog gör mer än många av oss är medvetna om. Tillsammans bildar de en kör som berättar om olia aspekter av fenomenet tiggeri och hemlöshet.

    En väldigt stark föreställning. Den går några gånger till den här veckan. Passa på att gå dit!

    http://dramalabbet.com

     

     

  • Vi är lika varandra

    Tillbringade helgen på Öland, tog en lång promenad på Alvaret lördag förmiddag. På eftermiddan svängde jag förbi campingstugorna nere vid brofästet där de asylsökande bor. Ett par av dem jag skjutsade tillbaka i onsdags hade bjudit in mig på en fika. Vi satt inne i en av de små stugorna på kanske femton kvadrat där en man bodde med sin dotter i väntan på att sonen och frun skulle få uppehållstillstånd. Det var jag och tre män som alla fått sina liv förstörda av kriget. De berättade om vad de gjort tidigare och om oron för fruar och barn som var kvar i Syrien. Allt jag kunde göra var att uttrycka medkänsla och säga att de måste se till att lära sig språket så fort som möjligt och se till att skaffa ett jobb. De berättade att de måste flytta i slutet av maj när turistsäsongen börjar. De hade ännu inte hittat nya bostäder och visste inte var de kommer hamna.

    När man sitter sådär och pratar med människor som fått sina liv slagna i spillror kan man känna förundran över att det finns folk i vårt land som är emot att flyktingar kommer hit. Jag tror att det beror på en felaktig uppfattning om att de är väldigt annorlunda än vi. Så är det inte. Vi människor är betydligt mer lika varandra än vi är olika, det är mer som förenar än det är som skiljer. Man behöver bara sitta ner och prata en stund så förstår man det.

  • Hopp

    Nere på folkhögskolan. Ikväll hade vi besök från en grupp flyktingar, främst från Syrien, på skolan. De bor i en förläggning i Färjestaden där några ur skolans personal tidigare varit och hälsat på. Ikväll var det flyktingarnas tur att komma till skolan, ett sextiotal personer i åldrarna 3 till kanske 55.

    Vi hade ordnat ett program med fika, musik, drakbygge och måleri för den som ville pröva på. Min egen roll var blygsam, jag ställde upp som chaufför när de skulle tillbaka till förläggningen, men för mig var det en kväll som fyllde mig med hopp. Musiken var mycket vacker och jag kände mig stolt för mitt land som på det här sättet gör sitt för att hjälpa människor som förlorat allt till följd av kriget.

    Mot slutet av kvällen gick en kille i 20-årsåldern fram till målningen, som var ett långt papper utrullat över golvet. På den bruna skyddspappen under själva målningen skrev han med pensel: Jag har två länder i mitt hjärta, Syrien och Sverige.

    En ung kvinna som stod bredvid honom förklarade att han var hennes bror. Först var han blyg, sa hon, men nu är han inte det längre.

    Ibland kan små saker, som en liten vänlig gest, betyda mycket.

  • Dokumentärdramatik

    Nere på Öland och skrivarskolan igen. Idag hade vi besök av Gunnar Eriksson som gick här på skolan för tio år sen. Idag jobbar han som dramatiker, efter att i våras ha gått ut Stockholms Dramatiska Högskolas manuslinje. Han berättade om sitt senaste projekt som kretsar kring hemlöshet och tiggeri. En pjäs där varje replik bygger på intervjuer med allt från hemlösa till socialarbetare och folk från kyrkan. Pjäsen har premiär på Dramalabbet den 9 maj.

  • Missad release

    Trögt med skrivandet här ett tag nu. Jag jobbar intensivt med en ny roman. Allt har lossnat och det gäller att ta tillvara på det. Uppe till tre på nätterna. Resten av värir en blek kuliss. Jag läser nästan ingenting. Handlar, lagar mat, tar promenader, lär min dotter köra bil, hjälper min son med läxorna, spelar tennis ibland. I övrigt bara skriva. Resten av världen riskerar att försvinna såna här perioder.

    Igår var jag bjuden till Norstedts, som hade releasefest för Sam Ghazis roman Sången ur det kinesiska rummet. För flera år sen läste jag igenom och kommenterade manuset till den boken. Nu kommer den ut och jag såg fram emot att gå dit och träffa författaren som jag tidigare bara talat med på telefon. Jag glömde det helt. Kom på det först sent på kvällen när min dotter lyfte upp boken från en av högarna på skrivbordet.

  • Absurdistan

    Nere på Öland för första gången på länge. Läste ut den första av de båda Gary Shteyngartromaner jag köpte efter att ha sett hans boktrailers. Absurdistan finns i pocket på svenska. Den är ungefär lika skruvad som titeln och hans boktrailers antyder. En groteskt fet rysk-judisk hiphopälskare är hemma i St. Petersburg på semester från USA och blir strandsatt sedan hans pappa gangstern mördat en amerikansk affärsman. För att ta sig tillbaka till väst beger han sig till den forna sovjetrepubliken Absurdistan, där han lovats få köpa ett belgiskt pass. Inbördeskrig utbryter och Absurdistan gör allt för att leva upp till namnet.

    Boken är rolig, men ibland blir viljan att stapla skämten på varandra lite för mycket. Skulle antagligen funka bättre som film – rätt mycket Mel Brooks över anrättningen, fast han har väl slutat göra film.

    Har just börjat på Super Sad True Love Story. Den har en helt annan ton. Humorn finns där också men den är varmare och mindre ansträngd. Återkommer när jag läst klart.

  • Fragment

    Var uppe i Norrtälje igår och såg Dror Feilers och Gunilla Sköld-Feilers utställning på konsthallen. En fin utställning som blandar tuschmålningar, objekt och filminstallationer. På ett ställe projicerades Karl Marx huvud snurrande på väggen, en film visade bilder från Ship to Gaza och en annan sjungande colombianska gerillasoldater. Där fanns ett minne från skoltiden, en gammal bok om hur man undviker eldsvådor och en dansande docka.

    Satt och funderade på postmodernismen i bilen hem. Rent estetiskt fick den ett väldigt genomslag. Världen idag är kanske svårare att få grepp om än någonsin, våra bilder av den alltmer fragmentariska. Man kan använda precis vilket material som helst för att skapa konst och man gör också det.

    Samtidigt känns det inte som det som jag uppfattade som kärnan i hela det postmodernistiska programmet, att den moderna tron på framsteget bör tas med en rejäl nypa salt, betytt så mycket. Ibland när jag talar med mina elever, som för det mesta är mellan tjugo och trettio, slås jag av hur övertygade de är att vi idag vet bättre och har en klokare syn på saker än folk hade för femtio eller hundra år sedan.

    Själv är jag inte så säker på den saken. Jag tror att vi mer ser saker olika, inte bättre eller sämre.

    Det var en fin biltur från Norrtälje. Mitt helljus var trasigt och jag måste se till att komma in bland gatlyktorna innan det blev mörkt. Jag hann.

  • Boktrailer

    Kolla nedan. Två boktrailers för den rysk-amerikanske författaren Gary Shteyngart. Jag har aldrig sett någon göra reklam för böcker på det här sättet, och aldrig någon som gjort reklam för böcker på ett lika roligt sätt.

    https://www.youtube.com/watch?v=EfzuOu4UIOU

    https://www.youtube.com/watch?v=sowt9Wq7zYU

  • Ett sorgligt slut

    Jag har gått och funderat på att resa till USA i sommar. Jag bodde där i två perioder 1988 och 1990 – 91. Först i Florida där jag skrev manus till en instruktionsfilm för spritkök till fritidsbåtar (åt en svensk firma som hade sin mesta försäljning i USA) och i Indiana där jag jobbade på en fabrik. När jag kom tillbaka satt jag i Brooklyn och skrev en roman.

    Jag tänkte hälsa på en del gamla bekanta från den tiden, bl a mannen som gav mig jobbet i Florida och som jag hade sporadisk kontakt med fram till för tio – femton år sedan. Eftersom det gått så pass lång tid googlade jag honom i hopp om att hitta en e-postadress eller ett telefonnummer. Det visade sig att han tagit livet av sig. I november förra året sköt han sig, 68 år gammal.

    Jag minns honom som en generös och levnadsglad människa. Kanske var han sjuk, kanske hamnade han i en djup depression. Jag vet inte. Trots att vi inte haft kontakt på många år gjorde det mig väldigt ledsen att få veta det.

    När jag var yngre tyckte jag att självmord hade något modigt och storslaget över sig. Med åren förstår man att det inte är det. Det är bara sorgligt och för det mesta helt onödigt, resultatet av ett olyckligt tunnelseende som gör att man inte ser någon annan utväg.

  • Inte helt farväl

    Just som jag skrivit här att mina insatser som föreläsare i frågor kring äldrevården var på väg att ta slut s blev jag uppringd för ett nytt uppdrag. Jag är förstås glad om jag kan vara med och prata om det här, även om det ibland känns tungt att gång på gång återberätta historien om min pappas sista, olyckliga tid.