Mario Vargas Llosa tillhör de författare som betytt mycket för mig. Romaner som Staden och hundarna och Samtal i Katedralen har påverkat min syn på litteratur och mitt eget sätt att skriva. När han fick nobelpriset skrev jag en kort presentation av honom i Svenska Dagbladets nätupplaga.
Eftersom artikeln i första hand var riktad till folk som inte var så bekanta med Vargas Llosa berättade jag inte bara om böckerna utan också lite om hans politiska ställningstaganden. Jag skrev att hans omsvängning från vänster till höger inte är så konstig om man ser till den mörka människosynen i hans romaner. Den klassiska konservatismen och dess motstånd mot utopier uppstod just ur en rädsla för människans sämre sidor.
Det dröjde inte många minuter förrän artikeln fått ett stort antal kommentarer. I stort sett samtliga påpekade att jag var en idiot som aldrig haft ett riktigt jobb, som levt hela mitt liv med näsan i böcker och därför inte visste nånting om verkligheten etc. Är det några som har en mörk människosyn är det vänstern som inte tror människor om att kunna försörja sig själva utan behöver en massa bidrag etc etc.
Jag tycker illa om den här AIK-Djurgårnmentaliteten som ofta kommer fram när det gäller politik. Ja, jag ogillar den oavsett vilken sida den kommer från och när det gäller idrott också. Man älskar allt hos det egna laget och hatar allt hos motståndarna. Förr eller senare slutar det alltid med mer hat än kärlek.
Litteratur handlar om något helt annat. I sina bästa romaner lyckas Vargas Llosa ge en rik och sammansatt bild av livet i Peru på 1950-talet. Jag kunde sitta i Stockholm eller New York och läsa dem trettiofem fyrtio år senare och känna igen mig, leva med gestalterna, känna lukter från gatan och höra deras röster. Det var inte vänster eller höger, AIK eller Djurgårn eller andra såna förenklade kategoriseringar utan bara liv, människoöden, grymma och fascinerande berättelser.