Håller på och läser David Mitchells Cloud Atlas. Mer om boken senare, den är lysande. Bara en liten detalj tills vidare. Boken består av flera berättelser, sammanlänkade på olika sätt. En av dem handlar om en engelsk förläggare som mot sin vilja interneras på ett äldreboende. I likhet med mig när min pappa var på boendet kommer förläggaren i Mitchells roman också att tänka på Primo Levi och hans lägerskildringar. Antagligen är förhållandena ungefär likadana i England som i Sverige.
Etikett: Nånting
-
Apropå åldrandet och det som kommer efter
Examenstider. Häromdan var jag hemma hos en kompis från kulturvärlden vars dotter hade student mottagning. Min son gick ut nian dan innan och jag kunde inte låta bli att anmärka att man kan känna ett visst vemod vid såna här tillfällen när det blir extra tydligt att tiden går. Han skrattade och sa:
– Om tjugo år är vi döda, men det gör ingenting. Vi har i alla fall åstadkommit nånting. Dina böcker finns där, dom kommer att hitta nya läsare.
Jag är tio år yngre än han och hoppas ärligt talat att jag har mer än tjugo år kvar. Och jag är långt ifrån säker på att mina böcker kommer att finna nya läsare i framtiden. Jag hade heller inte fått i mig lika mycket vin som han. Men som helhet kändes det ändå som en vettig syn på saken. Förr eller senare tar det slut och det viktiga är att man är någorlunda tillfreds med det som varit.
-
Pjäsarkiv
Glögg på Radioteatern igår kväll. De presenterade nästa års program som bland annat innebär att de kommer spela äldre pjäser ur sitt stora arkiv. Pjäserna kommer sedan att finnas tillgängliga på nätet så att man när som helst kan lyssna på Tjechov, Shakespeare eller vad man nu vill höra.
Jag hoppas förstås att de ska rota fram min pjäs Bostadsbesvär, som spelades 1988. Fast jag tror inte den kommer med i första rundan, och kanske inte andra eller tredje heller. Det är en del krångel med rättigheter som innebär att man börjar med pjäser spelade före 1952.
-
En lugn dag
En lugn dag i Huddinge. Ägnade den åt att förbereda en föreläsning jag ska hålla på Uppsala universitet i nästa vecka. Jag ska tala om skrivande inför en gupp teknikstudenter som sen ska skriva B- och C-uppsatser. Ska bli kul att tala med en grupp människor jag mer sällan kommer i kontakt med, och kul också att komma tillbaka till Uppsala där jag pluggade i slutet av 70- och början av 80-talet.
På eftermiddan blev jag uppringd av en journalist från en finsk tidning. Vi pratade om Så dödar vi en människa och varför jag skrev den.
-
En helt vanlig dag
Höstlov också på kinesiska skolan. Jag hade min första lördagssovmorgon sen i somras, kom inte upp förrän halv tolv. Sen ner till centrum och handlade. Mannen som stod bakom mig i kön på Konsum inledde ett samtal om Tintin-filmen. Det lustiga var att han själv såg ut som en seriefigur. Hakskägg och en extremt lång, spetsig näsa. Om man bortser från håret var han väldigt lik skurken i Tintin-filmen. Såpass påverkas man ändå av en film som till en början inte verkade göra särskilt stort intryck. När jag gick ut till parkeringsgaraget var det ett par väktare där som letade efter någon som sprungit iväg med en matkasse utan att betala. En helt vanlig dag.
-
Samuel Becketts bro
Den senaste bron över floden Liffey heter Samuel Becket Bridge. Den ligger nästan allra längst ut mot hamninloppet. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Att Liffey egentligen är en rätt halvdan flod, som separerar södra Dublin från norra med sådär tjugo meter, spelar ingen roll. I James Joyce ögon var den så märkvärdig att han försökte återge känslan med hjälp av tre tusen flodnamn (i Finnegan’s wake). Och att Beckett liksom flera andra helst levde nån annan stans spelar heller ingen roll. Det är en speciell atmosfär i en stad som faktiskt är stolt över sina författare.
-
Dubliners (2)
Dan efter pubkvällen med Roddy vandrade vi upp till Dublin Writers’ Museum. Hela stället ser ut som om ingen rört en möbel sen 1850, inte ens för att damma av dem. (Fast det kan inte stämma eftersom många av författarna är från 1900-talet.) Små montrar med förstaupplagor, en och annan penna och skrivmaskin, långa textsjok om olika författare och den tid de levde under, fotostatkopior av gamla målningar. Eleverna var inte direkt begeistrade. Fast själv kan jag gripas av nostalgi på såna ställen, det var så museer såg ut när jag var barn, och jag gillar att en stad faktiskt använder litteraturen som turistattraktion.
I kaféet, som var lite fräschare än resten av museet, satt det författarporträtt på väggen bakom disken. Jag tror att det var fem stycken: Joyce, Becket, Yeats, en till jag inte minns vem det var och så Roddy mitt ibland dem.
-
Roddy Doyle in concert
Vi kom till Dublin sent en måndagskväll. Roddy hade mejlat mig att enda chansen att ses var den kvällen när han skulle delta i en uppläsning. Eftersom det inte gick att boka biljetter gick vi dit så fort vi checkat in på vandrarhemmet och ätit middag.
Jag hade föreställt mig ett bibliotek eller en konferensanläggning, men lokalen visade sig vara källarvåningen till en pub. Trångt, ruffigt och helt folktomt. Vi hann beställa en andra pint innan alla började komma. Sen plötsligt var vi hundra stycken på en yta på kanske fyrtio kvadrat. En trubadur började spela, efter honom en poet som läste komiska dikter. En poet till. Också han komiker. Killen som höll i arrangemanget skämtade om att det kanske skulle bli med Roddy som i slutet på The Commitments när alla väntar på Wilson Pickett som aldrig kommer.
Fast just efter det kom han nerför trappan, tilldelades en öl och skrattade artigt åt poesiskämten. Han äntrade scenen, som bara var några kvadrat tom golvyta mellan borden, jämförde promenaden genom det översvämmade Dublin med en resa över den israelisk-palestinska gränsen. Han läste en nyskriven novell och folk gapskrattade så fort han gjorde en konstpaus. Efteråt blev det tid för frågor och kommentarer. Killen som höll i arrangemanget berättade att Paddy Clarke ha ha ha var den bästa bok han läst. Ett filmteam var där och förevigade stunden. Roddy var omringad av folk som ville prata med honom. Situationen var lite som om Bono dykt upp på amatörtrubadurernas afton.
När det lugnat ner sig gick jag upp för att hälsa. Roddy behövde några ögonblick för att placera mig. Det var inte alls konstigt. Vi hade bara pratat en halvtimme före en förlagsmiddag i Göteborg sex år tidigare. Han frågade vad vi mer skulle göra i Dublin. Jag sa att vi kanske skulle gå till James Joyce-centret och han sa att han aldrig varit där.
– Gå till fängelset i stället, sa han. Kilmainham Gaol. K-I-L stavas det.
Han var försvunnen lika snabbt som han kommit. Skulle till New York nästa dag. Vi satt kvar och lyssnade på ett par poeter till, en kortvuxen sångare som hette Lennon i efternamn och som jag tror att jag läst om nånstans. Jag kände ett styng av besvikelse över att Roddy måste iväg så fort, men sammantaget var det en av de bästa uppläsningsaftnar jag varit på och det var generöst av honom att tipsa mig om den.
Mer om Dublin senare.
-
Dubliners
Tillbringade några dar i Dublin med skrivarskolan. Dublin levde på alla sätt upp till sitt rykte. Folkmusik, Guinness och en väldig respekt för litteratur. Den nyaste bron över floden Liffey heter Samuel Beckett bridge. Joyce-minnesmärken inne på pubarna, ett i och för sig rätt påvert Dublin Writers’ Museum. Och sen regnet. Vi landade mitt i ett regn som var så häftigt att alla, oavsett klädsel, snabbt blev genomblöta.
Dan efter läste vi i tidningen att två människor dött till följd av översvämningen. En kvinna dränktes i sin egen lägenhet och en polis spolades bort när han stod och dirigerade trafiken vid en bro.
-
Lite mer Dylan Thomas
Apropå förra inlägget. Dylan Thomas var inte bara en suput och slarver som åtminstone enligt myten dog med avskedsorden: I just had eighteen straigt whiskies. Isn’t that a record? Han var också en oerhört skicklig författare som bland annat skrev en 49-radig dikt där första raden rimmade på den sista, andra raden på den näst sista osv. En rimfri mittenrad.
Som en hyllning till den skickligheten men också för att knyta an till den buddhistiska bardotanken har jag lagt upp nya boken så att den har 49 kapitel. Såna grejer kanske är lite larviga, men jag gillar det.
