Stefan Gurt.se

Etikett: Nånting

  • Hamlet i Skärholmen

    En vecka fylld av olika arrangemang. Sammanträde i författarfonden, boksläpp på Nedre Manilla (Göran Leijonhufvuds bok om sina 50 år i Kina), förlagsfest och sen teater i fredags. Vi var och såg Hamlet på stadsteaterns filial i Skärholmen. Första gången jag var där men säkert inte sista. En utmärkt och rätt uppdaterad uppsättning på en liten och intim scen. Hela stämningen familjär och avspänd. Efteråt kunde man byta några ord med skådespelarna i foajén. Min enda invändning blir att pjäsen nästan blev för rolig, en Hamlet som komedi mer än tragedi. Fast frågan är om en så välkänd historia idag går att göra så att den verkligen griper tag i åskådarens hjärta.

    Insåg när jag skulle lägga till etiketten att jag inte har någon för teater. Jag går alltför sällan.

  • Fotografi

    Höstlov. Gick till Fotografiska Museet med min dotter och såg Anders Petersen. I helgen när jag var på Moderna visade de en utställning om Christer Strömholm och hans arvtagare inom svensk dokumentärfotografi. Redan där kunde jag känna en viss övermättnad på trasiga människor, fula människor, stympade människor. Svartvita bilder på gamla prostituerade, alkoholister, knarkare etc, helst i sliten barmiljö, eller bara töntar på en husvagnscamping, har visats upp så mycket att det är svårt att undgå känslan av kliché.

    När såna bilder är som bäst, som i sviten Petersen tog på Café Lehmitz 1967, känns det som om de kommer nära det som är det mest mänskliga, det som förenar oss alla. Det är bilder som visar deltagande och igenkännande, bilder som vill visa oss något inte bara om andra utan också om oss själva. Men när man ser två såna utställningar inom loppet av fyra dagar börjar ett visst tvivel infinna sig. I synnerhet i de senare bilderna som är väldigt stora och återgivna med väldigt stark kontrast. För mig blir det mer freakshow än närbilder av det mänskliga och jag blir oklar om blicken är fylld av medkänsla eller förakt.

    Det finns paralleller i litteraturen. Louis-Ferdinand Céline är väl det namn som kommer närmast. Hans Död på Krita är en av de få böcker jag tvingats avbryta flera gånger för att människosynen var så obehaglig. Att jag alls läste ut den berodde på att Céline hade humor. Det är dessvärre en bristvara bland dokumentärfotografer.

  • Ordet är fritt

    Fick en bok i brevlådan igår, Ordet är fritt av Niklas Palmklint, Mikael Ahlsén och Sanna Palmklint. Den innehåller 169 fotografier av människor som håller upp en skylt med sitt favoritord.

    De flesta i boken är offentliga personer, skådespelare, sångare, politiker, författare. Formatet på boken är stort och varje foto ligger på en egen sida. När jag ser fotot på mig själv tycker jag att det är långtifrån smickrande. Mitt ansikte är på en gång rynkigt och lite knubbigt, en gammal och aningen överviktig människas ansikte. Ordet jag valde är ”men”, för att jag tycker om nyanseringar, när en berättelse tar fart åt ett annat håll. Journalisten Jan Gradvall har valt samma ord som jag.

    För kanske femton år sen var jag med i ett liknande sammanhang. Då var det Nöjesguiden som frågade folk om deras favoritord. Den gången valde jag ordet ”och”, för att jag gillade att lägga till saker i berättelser. Om jag någon gång får vara med i ett sånt här sammanhang igen tror jag att jag ska välja ett större ord, något som inte bara är kittet mellan de viktiga orden.

    Man hittar fotona och lite annat material från projektet på ordetarfritt.com

  • Romanfigur – moi?

    Fick mejl från en av mina gamla lärare i litteraturvetenskap. Han berättade att huvudpersonen i Klaus Rifbjergs senaste roman Idraet, som kommer ut på danska i dagarna, har lånat mitt namn. Eller nästan i alla fall. Efter lite koll visade det sig att huvudpersonen heter Steffen Gurt och inte Stefan som jag. Han är professor i idrottshistoria vid ett danskt universitet och såvitt jag förstår av de recensioner jag läst sådär lite lagom nerdekad som man kan bli som universitetslärare i övre medelåldern (och det i ett inte alltför imponerande ämne). Dricker för mycket, arg på tillståndet i världen, spårar ur och skäller ut folk när han är på fest.

    Jag antar att namnet är en ren slump. Jag har aldrig träffat Rifbjerg och han känner knappast till mig. Jag får väl helt enkelt ta och skaffa boken och se hur jag tar mig ut som romanfigur.

  • Tragik som humor

    Har suttit hemma och gått igenom deklarationen ett par dar. Som författare är man småföretagare och måste hålla reda på både intäkter och utgifter. Det är den sortens jobb som är så tråkigt att mesta tiden går åt till att sitta förlamad och bara stirra på siffrorna, spela Candy Crush Saga, kolla mejl och Facebook en gång i kvarten.

    Häromdan läste jag i alla fall ut Gary Shteygarts Super Sad True Love Story. Jag är inte riktigt klar över vad jag tycker om Shteyngart. Den här boken är betydligt bättre än den förra jag läste (Absurdistan), den har en annan innerlighet framför allt i början och jag tycker om att han är rolig och smart. Men det finns också en baksida till den där humorn och dragningen till överdrifter. Jag vet inte vad det är riktigt. Bitvis kom jag att tänka på Evelyn Waugh, som jag läste i tonåren. Hos Waugh fanns bakom humorn alltid nånting som gjorde mig olustig, en känsla av att han njöt av att skriva historier där det gick åt helvete för huvudpersonen.

    Om olyckan skildras med humor finns risk att den går över i grymhet. Till skillnad från i tragedin där man gråter tillsammans med huvudpersonen är det mer som att man ska skratta åt eländet. Shteyngart går inte hela vägen dit. I grunden finns en medkänsla, men det är ändå som att han snuddar vid det.

  • Skrivbordsdramatik

    En hård dag på jobbet. Eller en historia om tur kanske.

    För femton – tjugo år sen köpte jag en kristallkula på gatan i Kina. Tror jag betalade en tia. Visst hoppades jag att den skulle hjälpa mig att se in i framtiden, men mest tyckte jag att den var snygg. Och den har stått på mitt skrivbord ända sen dess.

    Idag när jag satt och skrev kände jag plötsligt hur det luktade bränt. Jag kunde inte begripa var det kom ifrån, jag tänkte att en granne kanske redan börjat elda upp löv och kvistar. Så blev lukten allt starkare. Och starkare. Och jag såg att det rykte från en hög papper på bordet.

    Jag har tidigare tänkt att det nog inte är så bra om solen lyser genom kristallkulan och har därför sett till att hålla den i skuggan, men med de ständigt växande pappershögarna på bordet, böcker, räkningar, utkast till olika saker jag skriver på, hade kulan hamnat så att  vårsolen lyste rakt igenom den och lyckades tända eld på ett kuvert.

    Inga problem med att släcka elden. Efteråt bara en gnagande tanke på vad som hänt om jag inte varit hemma idag. Skrivandet har funkat sådär.

  • En viss fjädring

    Nere på Öland, textsamtal i ett gammalt stenhus som en gång var grafikverkstad. Utomhus är det vår redan. Efter jobbet var jag och hämtade en kollegas Citroën på en verkstad. Jag ska köra upp den till Stockholm på fredag. När jag körde från verkstan kändes fjädringen konstig. Bilen hoppade till för minsta ojämnhet i vägen. Jag körde de fem kilometrarna tillbaka till skolan väldigt långsamt och undrade om det skulle gå att ta sig till Stockholm på det här sättet. Tillbaka på skolan lyckades jag få tag i bilens ägare på telefon. Det visade sig att man måste dra i en spak för att koppla in fjädringen. Mekanikerna hade kopplat in ett specialläge som man använder när man mekar med Citroën.

    För att knyta ihop allt: jag tror att också texter måste ha en viss fjädring. De kan inte vara fastlåsta i en sorts högläge hela tiden utan måste gunga lite för att läsas smidigt.

  • Världens bästa ishockeylag

    En dokumentär på tvåan igår om Sovjetunionens hockeylag, CCCP hockey. Jag tror aldrig att det har funnits ett lag inom någon lagsport som varit så överlägset som ryssarna var i ishockey under 60-, 70- och 80-talet. VM var aldrig spännande. Man visste att ryssarna skulle vinna och de gjorde det närmast skrattretande enkelt. Kanske minns jag fel, men jag tror att jag sett en match när de slog Sverige med 12 – 1. De andra stora lagen på den tiden, Kanada, Tjeckoslovakien och i viss mån USA klarade sig sällan bättre.

    Dokumentären igår berättade hur de blev så bra. Spelarna var alla officiellt militärer och spelade i armélaget. De tränade tre – fyra gånger om dan, elva månader om året. De bodde i ett fängelseliknande logement, träffade sina familjer – flera av spelarna hade barn – en månad om året. Det fanns en telefon på hela anläggningen där de på kvällarna stod i kö för att få byta några ord med sina anhöriga.

    Föga konstigt var spelarna i den bästa femman av alla inte särskilt goda vänner efter att karriären var över. Ett par hade framgångsrika år i NHL efter att de lämnat Sovjet, andra saknade den gamla tiden när allt var bestämt och välordnat.

    För den som ägnar sig åt att skriva eller annan konstnärlig verksamhet fanns det en del att fundera på under programmet. Alltför många tror att bra konst åtstadkoms av särskilt begåvade människor. Jag tror att det minst lika mycket handlar om arbete. Sen behöver man kanske inte låsa in sig på ett läger, men man måste vara beredd att jobba mycket om man vill göra nånting bra oavsett inom vilket område.

    Kanske bör jag tillägga att jag mest kände frustration när jag såg ryssarna förnedra de andra nationerna på den tiden. Såhär efteråt kan jag nästan känna saknad efter den tiden. Programmet bjöd på en stor kavalkad klapp-klappspel och många bilder på svenska målvakter som vände sig om och drog ut pucken ur målet.

  • God jul!

    Till alla som tittar in här – jag hoppas ni får en fin jul.

  • Lektioner en fredagskväll

    Igår kväll hade Chun Lee och Fang Zhenning gemensam lektion inför ett tjugotal elever. Det blev ett samtal som mest handlade om livet som konstnär och vad man kan göra efter att man slutat på konstakademin. Hur försörjer man sig? Ska man bo i Kina eller utomlands? Lektionen började vid halv sju och var tänkt att hålla på en timme. Det blev tre timmar. Ingen rast på hela den tiden. Utanför öste regnet ner.

    Som svensk kan man inte annat än förundras över att det är möjligt att få ungdomar att komma till en lektion en fredagskväll. Visst är det så att folk på konstskolor ofta jobbar långt in på nätterna, men att sitta och lyssna på andra i tre timmar utan att det står en enda vinflaska på bordet. Jag har svårt att föreställa mig det i Sverige. Kanske hänger det ihop med att man i Kina mer betonar hantverkssidan av konsten, medan vi i väst fortfarande har kvar spår av romantikens föreställningar om genialitet och tror mer på individen som unik i sitt skapande.

    Efteråt gick Chun Lee, Fang Zhenning och jag till ett enkelt nudelhak och åt middag. Fang Zhenning frågade efter toaletten och fick höra att det inte fanns någon. Servitrisen förklarade var han kunde hitta en offentlig toalett och han försvann en bra stund. När han kom tillbaka var han urförbannad. Det hade handlat om det större behovet och han hittade aldrig den offentliga toaletten. Till slut hade han satt sig på en parkeringsplats. Kanske är det också en del av förklaringen till att elever kommer till en lektion en fredagskväll. Man är van vid att förhållandena är enkla ibland och att man är tvungen att anpassa sig.