The Cleaner

den 4 mars, 2017

Igår deltog jag i Marina Abramovics preformanceverk The Cleaner i Eric Ericssonhallen, som är en f d kyrka som ligger framför Moderna och Östasiatiska museerna. Verket består av deltagare ur allmänheten, kanske 150 åt gången, körsångare som rör sig i lokalen och andra svartklädda medhjälpare som ledsagar oss deltagare till olika platser i det cirkelformade kyrkorummet. Abramovics är själv en av de som leder folk till deras platser och sen uppmanar deltagarna att blunda. Det finns inga bänkar kvar i lokalen, deltagarna antingen står, ligger på golvet eller sitter på en av ett fyrtiotal stolar. Det blir en märklig sakral stämning därinne. Människor rör sig som i slow motion, det gamla kyrkorummet, stengolvet, det höga kupolformade taket, rösterna som kommer från olika platser i lokalen. För mig var det en mäktig upplevelse.

Sen var det en sak som gjorde upplevelsen speciell på ett både bra och dåligt sätt. Performanceverket uppförs bara under en vecka (27 februari till 5 mars) och det har blivit väldigt populärt att delta. Det börjar klockan två på eftermiddagen och håller på till tio på kvällen. Vi var där kvart i två på eftermiddagen och tänkte väl att vi skulle komma in efter en timme eller två. Det tog drygt fyra och en halv timme att få komma in i lokalen. Vid det laget hade jag hunnit bli så genomfrusen att det som gjorde starkast intryck på mig var att mannen som ledsagade mig därinne hade så varma händer. Han tog min hand så fort jag kom in genom dörren och ledde mig till en plats längst in och allt jag kunde tänka på var att hans hand var så varm.

Utanför Moderna museets entré satt en kvinna och tiggde under hela den tid vi stod i kön och säkert längre än så. Hon hade inte varmare kläder än jag och hon hade ingenstans att gå in efteråt.

> >

I förmiddags ringde min nittonårige son från Grekland. Han är därnere och jobbar i kundtjänsten på ett svenskt digitaltevebolag. Han var skakad över nyheten att Trump vunnit valet i USA. Vi pratade om USA och om Brexit och att populisterna verkar vara på frammarsch över hela världen. Jag vet inte om jag kunde erbjuda så mycket tröst, men jag tror att om man ger efter för varenda larmrapport riskerar man själv att bli en av de som förenklar. Och man måste vara ödmjuk och inse att den parlamentariska demokratin inte innebär att alla röstar på samma sätt som man själv skulle ha gjort. Man gör inte demokratin en tjänst genom att förorda tvång eller säga att de som tycker annorlunda än man själv är antingen onda eller idioter.

Häromveckan fick jag en bok från en av mina gamla lärare från University of Sussex. Peter Boxall är professor i engelska där. Han har tidigare varit redaktör för 1001 books you must read before you die, som väljer ut böcker från litteraturhistorien från antiken och framåt och som för övrigt bara innehåller två svenska titlar, båda av Strindberg (det finns en tredje svenskspråkig titel och det är Tove Janssons Sommarboken). Boxalls nya bok heter The value of the novel och är ett 144 sidor långt och förstås ganska svepande resonemang kring romanens väsen från Robinson Crusoe fram till idag när den är hotad både av internet och förlagens  jakt på bestsellers.

Jag läste ut Boxalls bok häromdagen och tyckte mycket om den. Han skriver på något ställe om romanen som nära förbunden med framväxten av demokratin och det är väl där man får ta spjärn idag och tro på att det faktiskt har ett värde. Vi skaffade Netflix för att tag sedan och de senaste dagarna har vi följt The Crown, som skildrar drottning Elizabeths första tid på tronen. Det är engelskt 50-tal, Churchills sista insatser, stift upper lip rakt igenom och det är slående hur mycket världen förändrats och faktiskt förbättrats och demokratiserats sedan dess.

Och nu denna längtan efter en svunnen tid med enkla och tydliga ställningstaganden som får engelsmännen att lämna EU och USA att välja en president som i mina ögon mest använder tomma slagord. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att romanen behövs mer än på mycket länge, just genom sin förmåga att nyansera och visa på det komplexa i olika skeenden.

 

> > >

Nya dikter av Roffe Aggestam

den 18 oktober, 2016

Häromdan damp det ner en ny diktsamling i brevlådan. Tattartrumpet är Rolf Aggestams elfte bok. Jag gillar Roffes dikter på samma sätt som jag gillar Roffe, det finns en vänlighet och vardaglig förtrolighet i allt han gör och säger, en lågmäld humor som kommer fram både i dikter om astronomi och om att gå på promenad med ett barnbarn.

Det är ingen idé att jag ger mig på att recensera honom. Men jag vill fästa uppmärksamhet vid ett citat av Wittgenstein som står som motto till en avdelning mitt i boken. ”Stig ständigt ned från klokhetens kala höjder till dumhetens grönskande dalar.”

Själv har jag nog mest uppfattat Wittgenstein som en av de som höll till uppe på de kala höjderna, men Roffe hittar en annan och mer levande sida hos filosofen.

>

Jag har börjat läsa igen

den 13 oktober, 2016

Ett tag var jag nästan utbränd när det gällde läsning. Mitt arbete på skrivarkursen ledde till att jag läste så mycket i jobbet att jag knappt orkade läsa på fritiden. Det blev samma sak med den här bloggen. För att hålla igång den behövde jag läsa hela tiden för att ha något att kommentera. Till slut orkade jag inte med det. Allt som handlade om läsning blev en plikt. Det är därför den här bloggen legat nere så pass länge.

Jag kan inte lova att jag ska börja skriva ofta igen, men jag har börjat läsa igen. Det började med att jag läste om Lars Gustavssons samlingsvolym ”Sprickorna i muren” just efter att han gått bort. Sen har det blivit allt möjligt under sommaren, Jevgenij Zamjatins ”Vi”, Michel Fabers ”Under skinnet”, andra titlar jag inte har framför mig i bokhyllan. Just nu håller jag på och läser Don DeLillos ”Under jord”.

En sån där bok jag köpt på rean nån gång. 900 sidor och så tung att det är jobbigt att hitta en bekväm ställning när man ligger i sängen. Jag gillade några av hans tidigare böcker, ”Vitt brus”, ”Vågen”, en som heter ”Mao II” på engelska, fast jag var ändå inte sådär helt förtrollad. Det var nåt lite kyligt över hans skildringar, nånting som inte nådde hela vägen fram till att bli den där sortens böcker man älskar. 900 sidor kändes mycket.

Men så började jag i alla fall och jag var fast från första sidan som skildrar en berömd basebollmatch i början av 50-talet. Giants mot Dodgers, Frank Sinatra och J. Edgar Hoover sitter på läktaren, matchen avgörs på sista slaget. Därifrån rör boken sig fram och tillbaka under andra halvan av 1900-talets USA. Det är så bra att jag minns varför jag en gång fascinerades av böcker.

> >

Tehching Hsieh

den 9 mars, 2016

Jag var på Moderna museet i helgen, såg en utställning med det vittomfattande namnet Livet självt. När jag och min son strosade runt där kändes det inte som om vi rörde oss nära själva tillvarons kärna och den lilla broschyr vi plockade upp på vägen in bågnade inte av stora visdomar, men det var kul att gå och titta på de ganska disparata verken och dessutom stötte jag på en gammal bekant från åren jag bodde i New York i början av 90-talet.

Tehching Hsieh är performancekonstnär. Jag träffade honom i kretsen av kinesiska konstnärer som jag lärt känna genom min fru och han var en av de som verkligen imponerade på mig. Den första performance han blev känd för – åtminstone var det så han sa när han berättade sin historia – var när han hoppade från fjärde våningen på ett hus inne på Manhattan. Hoppet var utannonserat i förväg och det fanns både åskådare och tv-kameror på plats när han gjorde det och det ledde till att han bröt båda benen. Senare följde andra performances som för det mesta var ettåriga. Han bodde ett år i en bur som var så trång att han varken kunde stå upprätt eller ligga raklång, han vistades utomhus under ett år (han fick överhuvudtaget inte befinna sig under ett tak, oavsett väderlek), han band fast sig vid en kvinna med ett rep som var ungefär en meter långt, också det under ett års tid. För att göra det mer intressant kände de inte varandra sen tidigare, de tyckte inte om varandra och hade inga vidare bra samtal.

På utställningen på Moderna museet visas några av hans performances i form av affischer. Affischerna är inte särskilt snygga, men de blir fantasieggande om man tänker på hur svåra uppgifter han faktiskt tog sig för att genomföra.

Jag gillade Tehching. Vi brukade dricka te och han drog sina historier. Min fru retade sig på att han mest talade till mig när det faktiskt var hon som var konstnär. Hon tyckte att han var gammaldags och överdrivet macho. Jag antar att det var det som imponerade på mig. Han var ganska liten och senig. Det syntes att han var hård. Han hade immigrerat till USA genom att hoppa från en oljetanker och simma en halvmil in till land. Under alla år hade han levt illegalt i landet och försörjt sig genom påhugg som snickare. Vid tidpunkten vi träffades var hans projekt att under tio års inte göra nånting som kunde räknas som konst överhuvudtaget. På den sista av affischerna som är utställda på Moderna museet ser jag att han höll på med det fram till 1999. Vad han gjort efter det vet jag inte.

> > >

Bli intressant

den 14 januari, 2015

Jag var på Apoteket idag för att hämta ut ett recept. Eftersom jag suttit på vårdcentralen först hade jag med mig en bok för att fördriva tiden. Göran Leijonhufvuds Pionjär och veteran, 50 år med Kina är nästan 900 sidor tjock och ståtar med författaren själv framför Maoporträttet på Himmelska fridens torg nån gång på sjuttiotalet och ovanför honom representanter för det kinesiska folket när den revolutionära yran var som störst. Det är helt enkelt en bok som, rent fysiskt, syns. Jag la den på disken när att jag skulle betala och kvinnan som just gett mig medicinen tittade på den och sa: Intressant!

Vi bytte några ord om boken och den tidens Kina. Först när jag kommit ut på gatan slog det mig att hon antagligen la märke till boken främst för att det inte är så många som går och släpar runt på böcker längre. Alla bara stirrar på sina mobiler.

Ett tips för den som vill sticka ut och verka intressant: Bär omkring på en bok i stället!

>

Humorlöshet

den 11 januari, 2015

Nyhetsflödet fortsätter att domineras av dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Utan att ha bläddrat i ett enda nummer av tidningen kan jag inte tycka att det är annat än bedrövligt och det känns symptomatiskt att de gav sig på just en skämttidning. Är det något som förenar fanatiker i alla läger är det den totala bristen på humor. Jag tycker att humor är underskattat som egenskap både hos människor och tidningar. Inom konst, film och litteratur ses den ofta som lättviktig vid sidan av allvaret. Shakespeare är mer känd för sina tragedier än komedier, men humorn är bärare av något mänskligt och tolerant. Den som skrattar tar inte saker på alltför stort allvar och den som skrattar har ytterst sällan behov av att skada folk som tycker nånting annat.

>

Nytt år och nya tag

den 7 januari, 2015

Redan en bit in i januari, vardagen tillbaka efter alla helger. Det snöar och ute på gatan hörs ljudet av plogar. Mina inlägg här har blivit allt glesare. Jag har skrivit på andra saker och sen kom alla helgerna, men kanske var det mest att den här bloggen började få ett drag av plikt över sig. Jag har läst böcker, sett filmer och gått på teater och konst som jag sedan inte orkat skriva om. Det blev en sorts plikt av det också och jag tappade glädjen. Men jag tror att jag kan komma tillbaka.

Av min son fick jag tv-serien Twin Peaks i en box i julklapp. Jag har berättat om den, hur bra jag tyckte den var en gång. Nu har vi suttit varje kväll sen julafton och betat av alla 30 avsnitt. Det där mystiska/surrealistiska som jag upplevde första gången känns inte lika starkt drygt tjugo år senare. Jag såg serien första gången när jag bodde i New York i början av 90-talet, men det är fortfarande en bra serie. Framför allt tycker jag att man lär känna väldigt många av de lätt excentriska invånarna i den lilla staden väldigt väl. Som en 1800-talsroman där mordmysteriet mest är till för att ge ett driv åt en berättelse som egentligen mest intresserar sig för annat. Ibland blir den lite förströdd och tankspridd och slutet är väl kryptiskt för att fungera som slut, men enligt min son ska det komma en uppföljare på nio nya avsnitt nästa år. Ser fram emot det.

> > >

God Jul

den 25 december, 2014

God Jul till er som brukar titta in här. Där jag sitter är det sol och ett tunt snötäcker över marken. Ska strax ut och ta en juldagspromenad.

den 17 december, 2014

Var på bokrelease i lördags. Det lilla men växande förlaget Molin & Sorgenfrei presenterade två nya böcker på Teaterstudio Lederman i Vasastan. Jag har i grund och botten svårt för den sortens arrangemang, man känner sig tvungen att köpa böcker när man väl tagit sig dit. Men det här var ett fint arrangemang med musikuppträdanden mellan uppläsningar och samtal kring böckerna. Se mer på förlagets hemsida:

http://www.molinsorgenfrei.se/

 

Själv köpte jag Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans Yezidier – en reseessä, som handlar om en kurdisk minoritet som huvudsakligen bor i Armenien och Irak. Deras trosföreställningar skiljer sig från de flesta andras och de har kallats ”Mellanösterns djävulsdyrkare”.

 

> >