Nobelpriset till Bob Dylan

den 13 oktober, 2016

Nobelpriset till Bob Dylan. Ett skäl så gott som något till att skaka liv i den här bloggen igen. Det går inte att säga att han saknar kvalitet, hans sångtexter har nog betytt nog mer för folk än det mesta som skrivits de senaste femtio åren. Men det här med att priset ska hjälpa till att ta fram och uppmärksamma betydande författarskap som hamnat vid sidan av rampljuset, var tog det vägen? Bob Dylan behöver varken pengarna eller uppmärksamheten. Han är redan mer känd än det pris han nu får och på så sätt blir hela handlingen meningslös.

> >

Var inne på Kalmar teater och såg musikteaterskolans uppsättning av Brott och straff. Musikteatern är en av utbildningarna på Ölands folkhögskola. Jag måste medge att jag kände en viss tvekan inför föreställningen. Dostojevskijs roman lever i så hög grad på den febriga gestaltningen av Rakolnikovs våndor inför och efter mordet. Fokus ligger mer på tankar än på handling och att göra om mördarens väg fram till avslöjandet och den slutliga ångern och förlåtelsen från Gud kändes som en mycket svårt uppgift för en musikal.

Men det visade sig bli en mycket bra föreställning. Eftersom det är en utbildning och därför kräver någorlunda jämn fördelning av tiden på scenen valde man att dela upp huvudrollen på fyra personer. Eftersom det är övervägande kvinnliga deltagare på kursen valde man att göra om Raskolnikov till Raskolnikova. Och uppdelningen på fyra skådespelare blev till en väldigt effektfull gestaltning av mördarens splittrade psyke.

Sångnummer, som jag för det mesta tycker är jobbiga på en teaterscen, blev till en uppvisning av kollektivets och körens styrka. Allt till nyskriven musik framarbetad av ensemblen i samarbete med Tomas Forsell och Johan Bernander.

Jag antar att det inte är så väldigt många i Kalmartrakten som läser den här bloggen, men om ni gör det så passa på att ge er iväg till Kalmar teater. Föreställningen visas tre gånger till 13.00 och 19.30 på fredag och, om jag minns rätt, 19.00 på lördag.

>

The Band i bokform

den 22 december, 2013

Har börjat läsa Alice Munro. Förstår att hon fått pris. Långa noveller som känns som romaner i koncentrat. En lågmäld människokännedom i botten. Allt väldigt vardagligt, lite kantstött, det känns lite som en låt av The Band i bokform, fast kanske lite gråare. Musiken har en tendens att få också de solkigaste historier och miljöer att glimma. Hos Munro är de bara vad de är. Fast jag har inte läst så mycket ännu, kanske förskjuts bilden.

>

Tålamod, sockerman

den 1 september, 2013

Searching for Sugarman på tv igår. Jag hade inte sett den, kommer sällan iväg på bio nuförtiden och väljer inte dokumentärer i första hand. Men man förstår att den fått pris. Snyggt filmad och framför allt en bra historia. Gripande scener när den bortglömde artisten fick komma till Sydafrika och träffa de fans han aldrig vetat om att han haft. Det är inte svårt att känna igen sig i hans besvikelse och hans glädje när det väl lossnade.

Sen fattade jag aldrig varför han inte gjorde en ny skiva när han fått reda på att det fanns folk som skulle tagit emot den med öppna armar. Var han knäckt redan? Hade det gått för lång tid? Är det något man behöver i konstnärliga yrken är det tålamod eller kanske bara förmågan att känna glädje i själva arbetet, oavsett hur det tas emot.

>

Alltid samma musik

den 30 augusti, 2013

Har jobbat intensivt de senaste veckorna. Då blir det glesare mellan inläggen här. Jag sitter uppe till två tre på morgnarna, skriver till jag inte orkar längre. Sen när jag vaknar är det första jag tänker på nånting med boken. Saker som var halvfärdiga när jag slutade har blivit färdigt under sömnen. För mig är det en bra arbetsmetod.

Sen lyssnar jag på musik. En och samma skiva hela tiden, det uppstår något närmast hypnotiskt genom upprepningen. Efter ett tag hör jag inte musiken, men jag märker om den inte är på. Jag brukar spela samma skiva ett halvår i sträck ungefär. Sen till slut orkar jag inte med den längre. Igår bytte jag från Pearl Jam till Rolling Stones. Egentligen lyssnar jag aldrig på musik längre, jag bara använder den som ett redskap.

>

Symbolik

den 21 december, 2012

21 december och världen finns fortfarande kvar. Har lyssnat på samma skiva med Pearl Jam de senaste veckorna. Så fort den tar slut sätter jag på den igen, kanske tio gånger om dagen. Till slut hör man knappt musiken, men det finns ett driv där som hjälper till att få fart på skrivandet.

Håller på att läsa Hans-Göran Ekmans Teatermästaren Strindberg, två populärvetenskapliga uppsatser om Strindbergs dramatik. Kanske mest för den specialintresserade, men ändå inspirerande. Ibland kan jag avundas Strindberg och hans samtida den rika symbolik som följde med religionen. Idag kan vi inte använda det med samma självklarhet, i stället blir det Mayamytologi om världens undergång och grungeband från Seattle.

>

Vad betyder Jagger?

den 24 oktober, 2012

Nere i Huddinge centrum och handlade. När min son och jag kom ut från The Phone House hamnade vid mitt i ett samtal mellan en mamma och hennes fyra-femåriga dotter. Dottern frågade vad Jagger betyder. Hon hade hört en låt där nån sjöng move like Jagger.

- Det är en rocksångare som mormor och morfar tycker om.

- Men vad betyder det?

- Det är hans namn bara. Han är bra på att dansa och move like Jagger beyder att man ska dansa som han.

Min son såg på mig och sa: Känner du dej inte gammal när du hör det där.

Egentligen är det en scen som borde komma med i en roman, men eftersom jag håller på att skriva nånting helt annat lägger jag ut det här.

>

Äkthet och hederlighet

den 27 juli, 2012

Springsteen är i Sverige igen och kvällstidningarna tävlar i att skriva längst och flest artiklar. En gång när de första skivorna kom tyckte jag att Springsteen talade direkt till mitt hjärta. Hade jag bara fått permission från lumpen skulle jag ha gått på den där legendariska spelningen 1975 i Konserthuset. Jag lyssnar fortfarande på hans musik ibland, men jag kan ändå inte låta bli att tycka det blir tjatigt med ännu en Springsteen-bilaga, ännu en artikel som säger att Bossen är störst.

Jag tror att Springsteens popularitet i Sverige handlar om att han står för väldigt svenska ideal. Han utstrålar äkthet och hederlighet. Berömmelsen har aldrig gått honom åt huvudet. Inte en massa dekadens och skandaler, inga konstiga utflykter i nya musikstilar. Han står bredbent med båda fötterna på jorden och levererar musik som låter som rockmusik ska låta. Inget ont i det, men det är väldigt många år sen han skrev låtar som gick direkt in i hjärtat.

Bob Dylan 70 igår. Jag har aldrig tillhört de hängivna fansen. Rösten var för gnällig och kompet entonigt. Jag tyckte bättre om Beatles och Stones, som var mer musik. Fast det är imponerande hur han fortsatt i alla år, skrivit skiva efter skiva, gett sig ut på långa turnéer. Till slut har rösten djupnat och han har blivit den där luffaren han låtsades vara i början.

Utförsåkning liknar musik

den 23 februari, 2011

Lutningen bestämmer tempot. Sen gäller det att hitta rytmen och låta det flöda. Det är något liknande när man skriver.

>