Etikett: Modernism

  • Tataröknen

    Läste ut Tartaröknen av Buzzati, en väldigt enkel och stramt hållen skildring av hur en människas liv – ja, bara passerar förbi utan utan att bli vad man en gång hoppats.

    Boken skrevs 1938, kom på svenska tio år efter det. Min upplaga är från Bonniers panacheserie. När den översattes måste Buzzati ha räknats till de betydande författarna. Idag är han mindre känd. Jag hade aldrig hört talas om romanen när en vän rekommenderade den.

    Böckers öde kan ibland påminna om människors. De lever en tid och glöms sedan bort.

    Fast i högre grad än människor kan de återupptäckas. Läs Tataröknen!

  • Det hårda slitet för att verka spontan

    Såg att det kommit en nyöversättning av Jack Kerouacs On the road. Den svenska titeln har ändrats från På drift till På väg. Tveksamt om just det är en förbättring, men romanen lever så mycket på det tidstypiska uttrycket att det efter drygt femtio år nog behövde översättas på nytt.

    Boken innehåller ett långt och välskrivet förord som berättar om Kerouacs väg fram till den slutliga versionen. Många känner till den långa pappersrullen han matade in i skrivmaskinen för att skriva i ett enda långt flöde. Färre vet att han innan dess arbetade många år på tidigare versioner av samma roman, prövade olika stilar och berättargrepp, ändrade namn och karaktär på huvudpersonerna.

    Det är både bra och lite sorgligt att läsa sånt. Det där råa, direkta språket behövde många år för att slipas fram.

  • James M Cain och Albert Camus

    En gång när jag var sjukskriven i Australien köpte jag en volym med fem romaner av James M Cain för att fördriva tiden. I förordet berättades att Cains mest kända roman, The postman always rings twice, inspirerade Albert Camus till att skriva Främlingen.

    Ända sen dess har jag då och då återvänt till en frågeställning den informationen väckte. Båda böckerna är mycket bra inom sina genrer. Främlingen är antagligen det bästa skönlítterära verk som kommit ur existentialismen, Postmannen en ovanligt stark kriminalroman som också filmatiserats flera gånger och rent av blivit opera. 

    Frågan som det väckte hos mig, och som jag aldrig kunnat besvara, är varför Camus bok räknas som ett mästerverk och Cains bara som en bra genrebok. Camus roman känns mer filosofisk, den har ett allegoriskt drag som gör att man mer läser den som en fabel om Människan och Hennes situation än som en spännande historia. Cains kriminaldrama är å andra sidan mer realistisk och skildringen av mekanismerna som leder till brottet betydligt mer trovärdiga.

    Jag har som sagt aldrig kunnat besvara frågan. Böckerna är bra på varsitt sätt. Jag tycker det är svårt att säga att den ena är bättre än den andra.

  • Individen och Människan

    Har börjat läsa Tartaröknen efter rekommendation av en vän. Boken kom ut 1938, skriven av italienaren Dino Buzzati. Den berättar om en ung löjtnant som blir posterad på ett mystiskt fort i gränstrakterna vid en öken.

    Historien har kafkaartade drag, mycket lämnas oförklarat. Men till skillnad från hos Kafka, där huvudpersonerna för det mesta bara har en initial till namn och är mycket skissartat tecknade, heter huvudpersonen i Tartaröknen Giovanni Drogo och har vissa specifika drag.

    Jag tycker om det. Jag föredrar böcker som beskriver trovärdiga individer framför de där huvudpersonen bara har till uppgift att representera Människan eller Människans lott.

  • Henry Millers arvtagare

    Flög ner till Öland idag. Ön är alldeles platt från luften, skiljer sig bara till färgen från det omgivande vattnet. Noterade att kärnkraftverket i Oskarshamn är omgivet av vindkraftverk.

    En lustig grej med Henry Miller. Många ser honom som en sorts porrförfattare, en riktig mansgris. Men hans främsta efterföljare är kvinnor. Erica Jong, Susanne Brögger.

  • Bohemen Henry Miller

    Kobra om bohemer igår. Henry Miller presenterades som en av förgrundfigurerna. Svårt att invända mot det. Hans skildringar av bohemliv i Paris och New York går fortfarande utanpå allt annat i samma genre. Kerouac och Bukowski framstår vid sidan av Miller som rätt bleka kopior.

    Jag läste Kräftans vändkrets när jag låg i lumpen. Kanske bidrog den inrutade soldattillvaron till att jag fascinerades så mycket av boken. Jag läste den sju gånger inom loppet av ett år. Mycket för att jag ville lära mig hur han gjorde men också för att boken var lika stark varje gång. Jag grät av skratt när jag läste vissa partier.

    I längden blev Millers författarskap begränsat av hans självupptagenhet, av tanken att allt han skrev skulle vara självbiografiskt. Den senare böckerna i trilogin Den rosenröda korsfästelsen (Nexus och Plexus) blir lite tjatiga och inte särskilt välskrivna. Men de båda vändkretsarna är böcker som sjuder av liv och viljan att leva det till fullo.

  • Om Strindberg

    Egentligen är det konstigt att Strindberg fått den position han har i vår litteratur. En mystiker som blir det närmaste vi har en nationalskald i det genomsekulariserade, rationella Sverige. En ilsken, lättretad människa i ett saktmodigt land.

    Kanske är det just därför. Han visar upp nånting vi annars håller tillbaka.

  • April är den grymmaste månaden

    Snart april, kommer att tänka på T.S. Eliots rader ur Det öde landet.

    April är den grymmaste månaden, den driver
    syrener ur den döda marken, blandar
    minne och åtrå, kittlar
    stela rötter med vårregn.

    Just de orden har fastnat hos många, man hittar dem ibland som dolda citat i unga författares böcker. Jag tror att jag själv hade med dem i Melvins gränd, men jag är inte säker. Det var länge sen jag läste den. Kanske hade jag bara med dem i en tidig version av boken.

  • Romanen som konstform

    Det där att fotnoter kan irritera romanläsaren medan de verkar som ett kul grepp i en annons tror jag beror på en överdriven respekt för romanen. Det hände något olyckligt mot slutet av 1800-talet. Innan dess varnade man folk för att läsa romaner, det var något för pigor och dumbommar, ungefär som tv, serier, videofilmer och tv-spel. Romanen hade inte så hög status.

    Sen kom Henry James och andra efter honom och ville göra romanen konstnärlig och upphöjd på samma sätt som tavlor och konstmusik. Man får säga att de lyckades, men det har medfört att vi har lite för stor respekt för romanen. Nånting som i första hand borde vara roligt och engagerande har blivit fint.

  • Fotnot

    En artikel om fotnoter som litterärt stilgrepp i DN häromdan. Tidigare förbehållet akademiska texter används de idag mer lekfullt både i romaner, tidskriftsartiklar och reklam.

    Själv använde jag mig av dem i 49 dagar i bardo. Boken fick hygglig kritik när den kom ut, men en sak väckte invändningar och det var just bruket av fotnoter.

    Den svenska romanen står fortfarande stadigt förankrad i den realistiska myllan.