Stefan Gurt.se

Etikett: Modernism

  • Leopold Bloom i spionbranschen

    I veckan läste jag om John le Carrés spionroman ”Mullvaden”. Det måste vara kring fyrtio år sen jag läste den förra gången. Ändå mindes jag den så pass väl att den inte alls var lika spännande som jag trodde att den skulle vara. I stället fäste jag mig vid smådetaljer som hur vardagligt och oglamoröst allt skildras. Regnet, fukten, hela den murriga engelska sjuttiotalsmiljön. Det är svårt att tänka sig en spionroman som ligger längre ifrån James Bond än det här.

    Och sen var det en grej med huvudpersonen George Smiley som jag inte kunde bortse från. Han är nästan en karbonkopia av Leopold Bloom i James Joyce ”Odysseus”. Han är visserligen engelsman och inte irländare, saknar judiskt påbrå och jobbar i spionbranschen i stället för som annonsförsäljare, men allt det andra och mer väsentliga. Liksom Bloom är han kortvuxen, fetlagt och mer eller mindre olyckligt förälskad i en hustru som bedrar honom. Och precis som i Joyces verk är det han, den på ytan misslyckade (Smiley har i boken fått sparken från jobbet i underrättelsetjänsten) och harmlöse som genom sin humanism och intelligens lyckas lista ut och avslöja det alla andra gått bet på.

    Jag vet inte om le Carré medvetet byggt sin huvudperson med Bloom som förebild, men likheterna känns för stora för att vara en ren tillfällighet. Joyce tog en av antikens största hjältar och omvandlade hans hjältedåd till vardagsbestyr, le Carré tar samma vardagsmänniska och låter honom vinna kalla kriget åt England.

     

  • Pessoa och eftervärlden

    Fernando Pessoa är Portugals store författare. En man som skrev dikter under olika namn, heteronymer kallas det, där han gör sig till olika författare med olika stil och  livsuppfattningar och erfarenheter. Joyce sa en gång apropå sin schizofrena dotter att enda skillnaden mellan honom och henne var att han fick utlopp för det i sina böcker. Pessoa tog samma tanke ett steg längre.

    Idag är han begravd i samma klosterkyrka som Vasco da Gama och sitter staty utanför sitt favoritkafé i Lissabon, men under sin levnad publicerade han bara en enda tunn liten bok. Han försörjde sig som översättare, levde ensam och obemärkt, efterlämnade en koffert full av dikter som gjort honom berömd efter döden. Det finns nånting i det som känns både eländigt och hoppfullt, myten om konstnären som är före sin tid i koncentrat. Man skulle ha önskat honom åtminstone ett visst erkännande medan han ännu levde.

  • En modern myt

    Planeringsvecka nere på Öland. Alla elever har åkt hem. På dagarna sitter jag i möten och jobbar tillsammans med Maj-Britt (Wiggh) med schema och antagning inför nästa läsår. På kvällarna är jag ensam på hela internatet, där det under terminstid brukar bo ett hundratal personer. Sommaren är på väg och nätterna är ljusa, tystnaden är inte särskilt skrämmande, men det känns väldigt ensamt. För att få tiden att gå läser jag, går promenader, tvättar, tränar i gymet ett tag. Rummet där jag bor har ingen TV så jag ser på SVT Play.

    Igår hittade jag en engelsk film, We’ll take Manhattan, som handlar om den då oprövade fotografen David Bailey som får ett uppdrag att åka till New York och plåta ungdomligt mode för den (åtminstone enligt filmen) mossiga tidskriften Vogue. Han kräver att få använda sin flickvän Jean Schrimpton, som då var okänd men senare skulle bli världens första supermodell. Den konstnärligt ambitiöse Bailey och modellen Schrimpton motarbetas oupphörligen av en redaktör från tidningen, själv alltför konservativ för att se det banbrytande i bilderna.

    I första hand handlar filmen om det tidiga 60-talet och ungdomskulturens genombrott, men när jag ser den tänker jag att den också handlar om hela 1900-talets och modernismens mytologi, där det nyskapande ständigt övervinner det gamla, för att sen själv stelna i sina egna manér och i sin tur besegras av nästa nya våg. Det finns något klichéartat i den bilden. Hur mycket av det som tror sig vara nytt är det på riktigt?

  • Kafkastämning i Prag

    Det var som om staden ville ge oss en liten demonstration. Eleverna och jag flög ner med olika flighter,  några från Stockholm och andra från Köpenhamn. Det sista gänget kom in till stan vid elva på kvällen. Jag hade just gått och lagt mig när mobilen ringde. Vandrarhemmet de bokat på nätet fanns inte. De kom till rätt adress, men skylten var borta och ingen svarade när de ringde på. I ett annat hostel tvärsöver gatan sa de att de troligtvis lagt ner verksamheten.

    Vi ägnadeenn dryg timme åt att vandra runt tills vi hittade ett annst ställe som hade lediga rum. Det regnade. Det luktade cigarettrök inne på det nya vandrarhemmet. Prag hade häldat oss välkomna.

  • Medelhavets färg

    Vårvinter, snön är tillbaka i fläckar, luften kallare än det ser ut genom fönstret. Jag har ägnat dan åt att studera kinesiska tecken, tänkte försöka ta nivå fyra (av sex) på kinesiska statens standardprov i slutet av april. Känns som om jag inte skulle klara provet idag.

    I lördags var jag i Djursholms bokhandel och talade om nya boken. En väldigt fin lokal, ser ut som bokhandlar såg ut förr i tiden. Mats och Tove som driver butiken är båda entusiaster och berättade att de säljer en del mindre kända titlar genom sina rekommendationer. Jag önskar att bokhandeln oftare fungerade på det sättet, inte bara stora kedjor som gör centrala inköp utan folk som verkligen gillar de böcker de säljer och tar sig tid att prata med kunderna. Litteraturen skulle vinna på det.

    Det kom sjutton personer till träffen. Inte fler än att det blev lika mycket samtal som föreläsning. Tre av pappas gamla arbetskamrater var där. Jag kände mig hedrad å pappas vägnar. En av dem hade redan läst boken och tyckte om den.

    Efteråt fick jag välja en bok ur sortimentet. Jag tog nyöversättningen av James Joyce Ulysses. Jag har redan tre upplagor av boken, men det var pappas favoritroman och det kändes naturligt att välja den. Det nya omslaget försöker efterlikna Medelhavets färg på samma sätt som originalutgåvan från Shakespeare & Company.

  • Berättelser där ingenting händer

    Just tillbaka efter en dryg vecka i Alperna. På planet hem läste jag DN. Sara Danius berömde nyöversättningen av James Joyce Ulysses. Hon beskrev den som en roman där ingenting egentligen händer. Under läsningen började jag tänka på tv-serien Seinfeld, som också beskrevs som ett program där inget egentligen händer. Ett rätt underligt koncept som gett upphov till två mycket olika berättelser. Vilken som är bäst lämnar jag åt andra att bedöma. Fast slutet lyckades Joyce betydligt bättre med än upphovsmänniskorna bakom Seinfeld. Molly Blooms monolog är fortfarande både magnifik och utmanande.

  • Författares bäst före datum och folkbildning

    Har just börjat undervisa en ny klass på folkhögskolan. Början är alltid rolig och ibland lite trevande både från mitt och klassens håll. Man vet inte riktigt hur året kommer att bli och gör sitt bästa för att göra det så bra som möjligt.

    Tänkte idag att min repetoar börjar bli lite gammal. Jag nämnde William Faulkner. Ingen hade läst honom. De flesta hade ingen aning om vad eller hur han skrev. I mina ögon tillhör han 1900-talets allra bästa och viktigaste författare, kanske rent av den allra bästa, men få läser honom idag.

    Ska man då strunta i att nämna honom och koncentrera sig på de som är populära för tillfället? Eller tillhör det folkbildningen att ta upp sånt man inte nås av på andra ställen? Jag vet inte, men för att fungera som lärare tror jag att det är bäst att tala om sånt som engagerar en.

  • Människor kring en bro

    För ett drygt år sen blev jag kontaktad av ett litet förlag som skulle ge ut en serie med nyutgåvor av svenska proletärförfattare. Den första skulle vara Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag hade använt Kjellgrens roman som förlaga till ett avsnitt i min egen 49 dagar i bardo och förlaget undrade om jag kunde skriva ett förord till deras nyutgåva. Jag blev glad över frågan – dels för att jag gillar Kjellgren, dels för att det gav mig tillfälle att visa parallellerna till min egen roman – och tackade givetvis ja.

    Förordet landade på ungefär fem sidor. Det blev rätt bra. Boken skulle ha kommit ut under våren.

    Men den dröjde och dröjde.

    I förra veckan fick jag veta att den nog aldrig kommer att ges ut. Det funkade inte med finansieringen.

    Kanske är det ingen stor förlust. Boken har kommit i flera nyutgåvor och går att hitta på bibliotek och antikvariat.

    Leta upp den och läs den! Det är en av de allra finaste svenska kollektivromanerna och skildrar arbetet på Västerbron i början av 30-talet.

  • Midsommar

    Midsommar. Jag skänker en tanke åt Fröken Julie. Att han förlade pjäsen just till midsommarnatten visar på Strindbergs känsla för svensk tradition. Händelseförloppet skulle inte funkat en onsdagskväll i april. Att det sker på det som räknas som årets ljusaste natt ger extra tyngd åt dramat.

    Men varför skrev Shakespeare En midsommarnattsdröm? Engelsmännen firar ju inte midsommar.

  • Vid havet

    I torsdags åkte Johan och jag ner till badplatsen vid Haga Park på Öland. Ännu tidigt på säsongen, stranden låg öde. Vi plockade stenar som slipats av havet.

    Det var något oerhört rogivande över hela situationen. Solen lyste över Kalmarsund, blänkte i vågorna. Jag kom att tänka på scenen i A portrait of the artist där Stephen Dedalus bestämmer sig för att lämna Irland.

    Man ska inte ha en övertro på symboler. Men havet rör vid något inom oss alla.