Etikett: Liv

  • The dirt

    Stillsam midsommar, var kvar i stan. På eftermiddan tog Anton och jag en promenad i Lida och såg träd bävrarna fällt. Anton påstod att han såg en bäver ett femtiotal meter bort på stigen, men jag hann aldrig se den.

    Häromkvällen läste jag ut biografin om Mötley Crüe, The dirt. Alla de där hedonistiska excesserna passar ju bra såhär till midsommar. Först tyckte jag också att boken var precis så vild som alla säger att den ska vara. Så mycket våld, sex och droger att andra rockbiografier, som Keith Richards eller Bob Dylans, framstår som rätt tama. Men i slutänden viker den känslan undan. Bandmedlemmarna super och knarkar mer än de flesta, de slåss, dödar folk i bilolyckor, hamnar i fängelse, tar överdoser. Ändå framstår deras liv som ganska normala. De lider när deras barn blir sjuka, har problem i äktenskapen, sörjer den dåliga kontakten med sina föräldrar och syskon, misslyckas med en turné, splittras för att de tröttnat på varandra. Jag tror att det är därför man engagerar sig i deras öden. För att de framstår som rätt vanliga.

  • Vår i luften

    En lite gråmulen dag men ändå finns det där ljuset som säger att våren är här. Jag har alltid upplevt världen som hoppfull den här årstiden, ljuset som växer sig starkare för varje dag, fåglarna utanför fönstret, grus över trottoarerna. Igår när Chun Lee och jag åt lunch i Flemingsbergs centrum ropade mannen som tog upp beställningen på mandarin till kocken:

    – Liang ge zhongguo ren (Två kineser)!

    När han sen kom ut med maten var våra portioner större än de andra gästernas.

    I morse såg jag att min gamla elev från Öland, Pontus Arvstrand, nu kommit ut med sin första bok.

    Jo, det är något hoppfullt över den här tiden.

  • Väntan

    En trög dag. Min son skadade knäet när vi åkte skidor i Schweiz. Igår ringde de från sjukhuset och berättade att han behöver opereras. Vi skulle komma in på kvällen och sova där i väntan på operationen idag på morgonen. Sen, just som vi klev in genom dörren till Astrid Lindgrens barnsjukhus, ringde en sköterska och berättade att vi kunde sova hemma. Operationen var skjuten till lördag eftermiddag. Vi steg på sjukhusets uppmaning upp klockan sju för att duscha och göra oss i ordning. Då ringde sköterskan och sa att operationen skulle bli klockan åtta på kvällen. Vi kunde stanna hemma fram till lunch och det var okej att äta frukost. Jag körde ner till centrum för att handla. Just som jag lastade varorna i bilen ringde en läkare och berättade att operationen är flyttad till söndag morgon.

    Vi väntar. Jag skriver det här mest för att jag inte kan komma på något annat att berätta om. Väntan har den effekten ibland. Man kommer sig inte för att göra något annat.

  • En röst från det förflutna

    Ikväll blev jag uppringd av en kusin till min mamma. En äldre man. Vi har aldrig träffats, men han hade läst På natten korsar båten floden, gripits av den och bestämt sig för att kontakta mig. Vi bestämde på stående fot att jag ska besöka honom i Växjö framåt våren och sen ska han ta mig med till gården i Vångsnäs där min morfar föddes.

    Man kan känna en väldig lycka när såna saker inträffar, en samhörighet och delaktighet i livet, och den där boken jag skrev för drygt tio år sen får plötsligt ett större värde.

  • Att vara någon särskild

    På ett tydligare sätt än i filmversionen upplever man i boken att Revolutionary Road handlar om viljan att vara någon särskild och besvikelsen när man inser att man aldrig kommer att bli det, åtminstone inte på det sätt man föreställer sig särskildhet (man kan ju vara särskild utan att för den skull vara märkvärdig). Boken gestaltar det på ett väldigt fint och alltigenom trovärdigt sätt. Det är en gammal svaghet. Shakespeare säger i ett av sina dramer (obs, bara citerat ur minnet) att den vanligaste mänskliga svagheten är önskan att vara någon särskild.

  • Propellerplan

    Flög in över stan igår kväll. Det är oerhört vackert en vinterkväll, med snön på marken och ljusen därnere. Ett litet propellerplan. Det blåste så mycket att planet gungade och krängde när vi sänkte oss över Riddarfjärden, Kristineberg, Bromma.

  • Medlem 491

    På väg ner till Öland, har rensat på skrivbordet, betalat några räkningar. Bland dem avgiften till Författarförbundet. Såg på medlemskortet att jag är medlem 491, samma siffra som Lars Görlings kända roman. Jag har inte läste den men vet att titeln kommer från ett bibelcitat där Jesus förklarar för Petrus att han ska förlåta en syndare sju gånger sjuttio gånger (dvs 490). Boktiteln antyder att den 491:a gången är det kanske slut på förlåtelsen. Man kan få lite Strindbergskänsla när man upptäcker såna saker. Tecknen, tecknen – vad betyder de?

  • Bilder av det ogripbara

    Apropå gårdagens inlägg om dualismen. När jag gick i skolan och studerade religion, som då ännu hette kristendomskunskap, sa man att mänskligheten tog ett stort kliv framåt när man införde monoteismen. Jag har aldrig förstått varför det var bättre än forna tiders månggudadyrkan. Det är i och för sig svårt att föreställa sig att gamla greker och romare verkligen trodde på hela den uppsättning väldigt människolika gudar de höll sig med, men deras myter var betydligt mer fascinerande än den kristna myten, rikare, mer mångtydiga. De säger mer om hur livet faktiskt är.

  • En konstnärs död

    Intensiva textsamtal hela dagen igår. Hade distanskursen hemma i vardagsrummet. Lyckligtvis hade vi just möblerat om, så att alla fick plats i soffa eller fåtöljer. En i gruppen hade passat på att roa sig så pass kvällen innan att han sov igenom större delen av samtalet. Vi fick väcka honom varje gång det var hans tur att komma med sina synpunkter. Han klarade det förvånande bra.

    Sen på kvällen åkte min fru och jag in till Galleri Aguéli där det var minnesstund efter Margareta Linton. Hon var konstnär och jobbade en gång i tiden på Ölands folkhögskola. Jag känner hennes son Per-Ivar som också jobbat på skolan och vi åkte bara förbi som hastigast för att visa vårt deltagande. Per-Ivar berättade att hans mamma dött medan hon talade i telefon. Hon var uppklädd för att gå på fest, läppstift och smycken. På bordet framför henne som ett halvdrucket glas vin. Hon hade fortsatt måla in i det sista.

    Om det finns något som är hoppfullt med konstnärlivet är det väl just det. Man är verksam in i det sista och håller sig på så sätt klar i huvudet. Livet tar inte slut när man blir gammal utan först när det faktiskt är över. Stämningen på minnesstunden var inte som det brukar vara efter begravningar, folk skrattade rent av.

  • Fars dag

    Firade Fars dag på en kinesrestaurang i Huddinge. Servitrisen tyckte att jag hade ett bra uttal. Tänkte en stund på min pappa när vi satt där. Nu är jag den enda pappan i familjen.

    Häromdan hade en gammal vän jag inte träffat på tjugo år lagt ut en länk till Så dödar vi en människa på Adlibris. Jag blev gråtfärdig när jag klickat på länken, beskrivningen av boken gör mig fortfarande ledsen.