Boken korsade floden

den 22 mars, 2017

Häromveckan var jag hemma på middag hos en av mina gamla lärare i kinesiska. Jag läste kinesiska varje lördagsförmiddag i åtta år och Wan var min lärare i två eller tre av dem. Han var i Sverige på tillfälligt uppdrag för Konfuciusinstitutet, jobbade på Stockholms universitet, och eftersom han inte kände så många människor i Sverige ägnade han lördagarna åt att undervisa mig och några andra vuxna på en skola som huvudsakligen var till för kinesiska barn.

Vi hade kul på lektionerna. Få av oss tog överdrivet allvarligt på studierna, men vi lärde oss prata och skriva och läsa en del (i mitt fall kanske två tusen tecken, få av dem sitter kvar i minnet) och vi skämtade ofta. Under tiden vi var där flyttade Wans hustru till Sverige, de fick en son, och nånstans där bestämde de sig att stanna här i stället för att återvända till Shanghai. Wan fick jobb i Göteborg och slutade på lördagsskolan. När vi hade sista lektionen tog jag med ett ex av min bok På natten korsar floden, som till stor del handlar om mina möten med Kina och kineser i olika delar av världen. Jag skrev en dedikation där jag också passade på att säga att om han skulle stanna här var det dags att börja lära sig svenska.

Det måste ha gått sju åtta år sen vi sågs sist. Så var vi hemma hos honom och hans familj på middag en lördag. Hans svenska var nu helt flytande och vi använde svenskan mer än kinesiskan. När vi ätit färdigt tog Wan fram boken, som nu var nött och trasig efter att ha konkats runt i på tåg och tunnelbanor i otaliga vändor. Sidorna var fullklottrade med understrykningar, frågor och kommentarer. Han hade använt min bok för att lära sig svenska.

Jag blev verkligen rörd.

> >

Jag har börjat läsa igen

den 13 oktober, 2016

Ett tag var jag nästan utbränd när det gällde läsning. Mitt arbete på skrivarkursen ledde till att jag läste så mycket i jobbet att jag knappt orkade läsa på fritiden. Det blev samma sak med den här bloggen. För att hålla igång den behövde jag läsa hela tiden för att ha något att kommentera. Till slut orkade jag inte med det. Allt som handlade om läsning blev en plikt. Det är därför den här bloggen legat nere så pass länge.

Jag kan inte lova att jag ska börja skriva ofta igen, men jag har börjat läsa igen. Det började med att jag läste om Lars Gustavssons samlingsvolym ”Sprickorna i muren” just efter att han gått bort. Sen har det blivit allt möjligt under sommaren, Jevgenij Zamjatins ”Vi”, Michel Fabers ”Under skinnet”, andra titlar jag inte har framför mig i bokhyllan. Just nu håller jag på och läser Don DeLillos ”Under jord”.

En sån där bok jag köpt på rean nån gång. 900 sidor och så tung att det är jobbigt att hitta en bekväm ställning när man ligger i sängen. Jag gillade några av hans tidigare böcker, ”Vitt brus”, ”Vågen”, en som heter ”Mao II” på engelska, fast jag var ändå inte sådär helt förtrollad. Det var nåt lite kyligt över hans skildringar, nånting som inte nådde hela vägen fram till att bli den där sortens böcker man älskar. 900 sidor kändes mycket.

Men så började jag i alla fall och jag var fast från första sidan som skildrar en berömd basebollmatch i början av 50-talet. Giants mot Dodgers, Frank Sinatra och J. Edgar Hoover sitter på läktaren, matchen avgörs på sista slaget. Därifrån rör boken sig fram och tillbaka under andra halvan av 1900-talets USA. Det är så bra att jag minns varför jag en gång fascinerades av böcker.

> >

Tehching Hsieh

den 9 mars, 2016

Jag var på Moderna museet i helgen, såg en utställning med det vittomfattande namnet Livet självt. När jag och min son strosade runt där kändes det inte som om vi rörde oss nära själva tillvarons kärna och den lilla broschyr vi plockade upp på vägen in bågnade inte av stora visdomar, men det var kul att gå och titta på de ganska disparata verken och dessutom stötte jag på en gammal bekant från åren jag bodde i New York i början av 90-talet.

Tehching Hsieh är performancekonstnär. Jag träffade honom i kretsen av kinesiska konstnärer som jag lärt känna genom min fru och han var en av de som verkligen imponerade på mig. Den första performance han blev känd för – åtminstone var det så han sa när han berättade sin historia – var när han hoppade från fjärde våningen på ett hus inne på Manhattan. Hoppet var utannonserat i förväg och det fanns både åskådare och tv-kameror på plats när han gjorde det och det ledde till att han bröt båda benen. Senare följde andra performances som för det mesta var ettåriga. Han bodde ett år i en bur som var så trång att han varken kunde stå upprätt eller ligga raklång, han vistades utomhus under ett år (han fick överhuvudtaget inte befinna sig under ett tak, oavsett väderlek), han band fast sig vid en kvinna med ett rep som var ungefär en meter långt, också det under ett års tid. För att göra det mer intressant kände de inte varandra sen tidigare, de tyckte inte om varandra och hade inga vidare bra samtal.

På utställningen på Moderna museet visas några av hans performances i form av affischer. Affischerna är inte särskilt snygga, men de blir fantasieggande om man tänker på hur svåra uppgifter han faktiskt tog sig för att genomföra.

Jag gillade Tehching. Vi brukade dricka te och han drog sina historier. Min fru retade sig på att han mest talade till mig när det faktiskt var hon som var konstnär. Hon tyckte att han var gammaldags och överdrivet macho. Jag antar att det var det som imponerade på mig. Han var ganska liten och senig. Det syntes att han var hård. Han hade immigrerat till USA genom att hoppa från en oljetanker och simma en halvmil in till land. Under alla år hade han levt illegalt i landet och försörjt sig genom påhugg som snickare. Vid tidpunkten vi träffades var hans projekt att under tio års inte göra nånting som kunde räknas som konst överhuvudtaget. På den sista av affischerna som är utställda på Moderna museet ser jag att han höll på med det fram till 1999. Vad han gjort efter det vet jag inte.

> > >

Bra och dåligt

den 17 mars, 2014

Såg Blue Jasmine häromdagen. Jag har alltid gillat Woody Allens filmer, men det blir lite konstigt att se dem efter de pedofilrykten som kommit fram på senare tid. Överhuvudtaget är det svårt att förstå att en person som har så pass stor inlevelseförmåga i andra människor skulle ha kunnat begå övergrepp mot barn.

Jag har svårt att veta hur man ska förhålla sig i såna här fall. När en väldigt osympatisk människa åstadkommer bra konstverk. Louis Ferdinand Celine är ett liknande fall. Resa till nattens ände och Död på krita är två oerhört bra romaner, men när man läser dem kan man inte helt bortse från hans politiska sympatier. Ja, i hans fall osar allt han skriver av en sorts hat mot hela mänskligheten.

I fallet Allen märks ingenting. Blue Jasmine var bra, känslig och gripande. Och samtidigt har man läst det där en av hans adoptivdöttrar berättade för en tid sen.

>

Ett sorgligt slut

den 8 januari, 2014

Jag har gått och funderat på att resa till USA i sommar. Jag bodde där i två perioder 1988 och 1990 – 91. Först i Florida där jag skrev manus till en instruktionsfilm för spritkök till fritidsbåtar (åt en svensk firma som hade sin mesta försäljning i USA) och i Indiana där jag jobbade på en fabrik. När jag kom tillbaka satt jag i Brooklyn och skrev en roman.

Jag tänkte hälsa på en del gamla bekanta från den tiden, bl a mannen som gav mig jobbet i Florida och som jag hade sporadisk kontakt med fram till för tio – femton år sedan. Eftersom det gått så pass lång tid googlade jag honom i hopp om att hitta en e-postadress eller ett telefonnummer. Det visade sig att han tagit livet av sig. I november förra året sköt han sig, 68 år gammal.

Jag minns honom som en generös och levnadsglad människa. Kanske var han sjuk, kanske hamnade han i en djup depression. Jag vet inte. Trots att vi inte haft kontakt på många år gjorde det mig väldigt ledsen att få veta det.

När jag var yngre tyckte jag att självmord hade något modigt och storslaget över sig. Med åren förstår man att det inte är det. Det är bara sorgligt och för det mesta helt onödigt, resultatet av ett olyckligt tunnelseende som gör att man inte ser någon annan utväg.

>

Ett intresse för människor

den 16 mars, 2013

Igår kväll var jag inne på Kägelbanan där Konstnärsnämnden delade ut stipendier ur en ny stiftelse. Affärsmannen Per Gannevik har donerat 60 miljoner kronor till Konstnärsnämnden, som i sin tur ska dela ut stipendier från donationen. Igår var första gången. Fem personer verksamma inom områdena bildkonst, teater, film, dans och musik tilldelades vardera 500 000. Flera av stipendiaterna var märkbart tagna, i ett fall ledde det till en blygsamhet så stor att den blev parodisk, men på det stora hela var det en fin ceremoni som trots att den höll på i en och en halv timme gick fort. Höjdpunkten var när en gammal vän till Gannevik trädde upp på scenen och berättade lite om mannen bakom donationen. Den gamle vännen hade själv inte jobbat inom teatern eller andra delar av kulturlivet, han var pensionerad läkare, men hans framträdande nådde högt över alla de andras. Det blev till ett bevis på att det viktigaste för en berättare är att ha en bra historia och ett genuint intresse för människor.

> >

Tiden just före

den 15 mars, 2013

Jag har börjat läsa Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här. Länge drog jag mig för att göra det. Den sista tiden med min pappa och de ständiga påminnelserna om den, som kom till följd av min senaste bok och alla intervjuer och föredrag till följd av den, gjorde att jag inte orkade mer av ämnet äldrevård. Men Beischers bok är bra, rakt och ärligt skriven. Berättelsen blir en annan när den skildras från personalens sida och inte från mitt anhörigperspektiv. Sen blir det trots humorn och värmen i skildringen för mig något ångestfyllt av att läsa om stolpiller införda mellan druvstora hemorrojder, pungar som svällt till groteska proportioner under förkrympta penisar och andra väldigt mänskliga och eländiga detaljer. Det som skrämmer mig är inte döden utan tiden just före, när nästan ingenting finns kvar av livet.

> >

Venedig

den 10 augusti, 2012

Just tillbaka från en dryg veckas vistelse i Venedig. Bodde ute på Lido, som en gång var Italiens mest fashionabla badort och utgör fonden för Thomas Manns Döden i Venedig. Idag är det inte så aristokratiskt längre men inte heller förfallet. Vi skaffade veckokort på vaporetterna (båtbussar) och åkte kors och tvärs mellan öarna, badade ett par timmar varje dag, strosade genom Venedigs svårt överbefolkade gränder, besökte basilikan där evangelisten Markus grav sägs ligga. Väldigt inspirerande. För mig är resandet en nödvändighet för att kunna skriva.

>

Spänning och allvar

den 13 juli, 2012

Regnsommar. Dagar att göra ingenting. Snickrar lite, tar promenader, grillar på kvällarna. Jag behövde det efter den intensiva våren med alla intervjuer och framträdanden, jobbet på skolan. Till slut gick jag på knäna.

Letar i bokhyllan efter böcker jag inte läst. Häromdan hittade jag Gertrud Hellbrands Scenario X. Hon skriver bra, existentiella frågor med thrillerinslag. Jag gillar just den blandningen av spänning och allvar. Alla böcker behöver det. Gäller bara att hitta balansen, enbart allvar blir tråkigt, enbart spänning ihåligt.

>

Författarens höst

den 11 juli, 2012

Såg i tidningen att Gabriel García Márquez blivit senildement. Det händer den bäste. Han är 85 och hans bror säger att det känns som om han håller på att förlora honom. Jag vet inte om demens är olika för olika människor, men man skulle kunna tänka sig att García Márquez hamnar i en magisk värld där människor kan levitera, barn föds med grisknorr, hela byar faller offer för sömnsjukan och de enda som vågar sig dit är kringvandrande zigenarföljen.

García Márquez tillhör 1900-talets mest fantasifulla författare. Också när han var som bäst kändes det inte som om han skrev riktigt om den vanliga världen, utan om en som var större, märkligare och mer färgstark än det man vanligen uppfattar. På så sätt gjorde han också vår värld mer synliga. Jag hoppas att han är lycklig där han befinner sig.

>