Här nedan ett par bilder till från utställningen. Vet inte om de riktigt kommer till sin rätt i det här formatet, men något ser man väl i alla fall.
Etikett: Konst
-
Chun Lee Wang Gurt på CAFA Obs! ÄNDRAD TID
Det är väl inte så hemskt många som läser det här som också kommer till utställningen, men för säkerhets skull vill jag berätta att utställningen skjutits fram en dag. Den börjar nu den 11 september och håller på i tio dagar. Vernissage 15 – 17.30 nu på onsdag.
-
Chun Lee Wang Gurt på Cafa (2)
Jag skrev en liten introduktion till Chun Lees utställning, som ska vara med i katalogen. Den kommer att vara på kinesiska och engelska, svenska är inte så gångbart i Kina. Nedan den engelska versionen:
A cloud of butterflies
Chuang Tzu once dreamt he was a butterfly. When he woke up he did not know if he was a man who had dreamt he was a butterfly or a butterfly dreaming he was a man.
There is a similar dreamlike quality in Chun Lee Wang Gurt’s pictures. Having lived half her life in China and the other in Europe and America, she is a true cosmopolitan and has a broad outlook on life and a very personal style. A series of landscapes brings Monet to mind. Her landscape series is not a celebration of light; instead, as if on a journey where it gets darker and darker, in the very last picture we see the threat that has been there all the time.
One of her installations is a humorous reply to Marcel Duchamp’s Ètant Donnés. She replaces Duchamp’s nude woman with a grasshopper, a Kafkaesque bug on its back exposing its body. From the size of the grasshopper, and in exact proportion, the artist has recreated the key work that Duchamp worked with secretly during 20 years.
Obviously, whatever subjects she employs they are all seen through her own eyes and personal expediencies; together they form a deeply personal artistic landscape.
Her technique is as exact and poetic as in old Chinese ink paintings and the pictures so rich in contents that you can spend days in front of them and still discover new things each time you come back. The narrative quality tells about lives passed and about the future. All shrouded in uncertainty.
In her picture of people on a flatbed truck – they could be prisoners or a funeral procession – flowers and vegetation dominate while people are reduced to silhouettes. The scene brings Bosch to mind, although her style is far from that of the 15th century. In other pictures insects take the place of humans. A moth can dominate a 17th century European cityscape or take a stroll in the park. There are butterflies in hotel corridors and on space ships, mosquitos go for a walk, butterflies grow into clouds. They form suns and eventually complete darkness.
We do not know why they are there or what they signify. We can just look at them, follow them into their parallel universes.
Perhaps they all dream that they are men.
Stefan Gurt
2013 Stockholm-Beijing
-
Chun Lee Wang Gurt på CAFA
Den 10 – 19 september kan man se en stor utställning med nya bilder av Chun Lee Wang Gurt på CAFA (Central Academy of Fine Arts) i Beijing. Vernissage tisdagen den 10 från klockan 15. Är man i Beijing är det bara att komma dit. Nedan en bild från utställningen, som i övrigt består av grafik i storformat och mindre objekt.
-
Att lära ut poesi
Under tiden i Jinan åt vi en kväll middag med ett par australiensiska konstnärer, Geoff Todd och Janette Lucas. Det var första gången vi träffades och de beskrev sig själva som kulturkonservativa utan att använda det ordet, förordade måleri framför konceptkonst, talade om hantverkets betydelse. Geoff är ett stort namn i Australien och delar av Asien, målar figurativt. Vi träffades för att våra barn lärt känna varandra på ett universitetet där de båda läste kinesiska. Nånstans halvvägs genom middagen sa Geoff att felet med dagens konstskolor är att de försöker lära studenterna att göra poesi.
Jag frågade vad han menade och han förklarade att man numera på konstskolor riktar in sig på det idémässiga mer än hantverket. Det finns, menade han, en övertro på att vem som helst kan skapa konst och att man kan göra det utan genuint hantverkskunnande. Kanske lite gnälligt och konservativt, men jag tror att han har en poäng i det. Det måste få ta tid att nå fram till saker. Annars blir det lätt en sorts konstnärlig snabbmat.
Vi åt koreanskt. Många rätter, omsorgsfullt tillagade.
-
Samarbetets fördelar
Hääromdan läste jag fjärde boken av Johan Nordbecks och Jockum Nordströms serie dikt- och bildsamarbete. Vägg i vägg heter den, liksom alla de tidigare böckerna känns den tillkommen lite på en höft, som jam-session i bokform där den enes inpass leder över i den andres bilder, som i sin tur knuffar igång språket på sidan efter. Det är ett lyckligt samarbete och det känns att det varit kul att göra den.
-
Kulturella referenser
Läste en konstkatalog häromdagen, Johan Thurfjell Konst 1998 – 2012. Min fru köpte den på en utställning i förra veckan, en vackert formgiven bok som ges ut i 300 numrerade exemplar. I den berättar konstnären om bakgrunden till sina verk under de här åren. Han skriver sympatiskt och anspråkslöst och lyckas så bra att man verkligen blir intresserad av bilderna och installationerna.
Det är bara en sak som känns lite lustig och väldigt tidstypisk. Han nämner en del böcker och filmer som inspirerat honom och det rör sig enbart om skräck. Steven Spielbergs Hajen, några av Stephen Kings romaner, Kubricks filmatisering av The Shining. Jag antar att det är ett uttryck för att gränsen mellan fin- och populärkultur suddats ut, men det är nästan mer än så. Jag kommer att tänka på min gamle elev (från folkhögskolan) Frans Daniel Nessle som i början av 2000-talet debuterade med den roliga och smarta romanen Maud. Var hon likgiltig eller var hon… ja… nej… jag vet inte
I ett efterord som man väl ska ta på ungefär lika lite allvar som själva berättelsen skrev han där att han föredrar skräck och porr framför ”bra” litteratur. Några recensenter blev upprörda av den programförklaringen. Idag skulle ingen bli det, i väldigt mångas ögon ger det mer cred att säga att man gillar Stephen King än att man gillar Goethe. Åtminstone om man själv verkar inom det finkulturella fältet.
-
Visum till Sverige
En sån där grå grå vårdag när det känns som om själva himlen gråter. Jag åkte och bytte till sommardäck vid sju på morgonen och det var tomt i verkstan. Vi har en kinesisk gäst den här veckan. Professor från konstakademin i Beijing. Han är här för att föreläsa på konsthögskolan i Stockholm. Han hade fått visum för två veckor och vi fixade flygbiljetter så att han kunde vara här en vecka och hinna se stan. När han skulle checka in påpekade personen bakom flygplatsdisken att hans visum bara är på fem dagar. Shengenregler. Så sen sitter jag här en förmiddag och ringer resebyrån och får reda på att det kostar drygt femtusen extra att boka om biljetten så att han kan resa hem på fredag.
I grund och botten bygger allt det på en missuppfattning. En framgångsrik kinesisk konstnär och konstprofessor har det inte så eländigt att han skulle vilja överge allt han har hemma för att få stanna här. Det som vi ibland kallar Tredje Världen är idag till stora delar den första världen.
-
Den colombianske vännen
Konstvecka. En curator från Colombia är här för att föreläsa på Konsthögskolan och bor hemma hos oss. José Roca jobbar bl a åt Tate Modern i London och håller på att starta en egen institution i Bogotá. Kul att träffa en person från García Márquez hemland. Hundra år av ensamhet var den första latinamerikanska roman jag läste och den fick mig att läsa allt jag kom över från den kontinenten. Borges, Sábato, Vargas Llosa, Neruda, Fuentes, Carpentier, Allende, Donoso, Cortázar – jag har säkert glömt några namn inom den litteratur som för mig blev mer levande än all annan och som påverkade mitt eget sätt att skriva.
Trots att jag rest mycket har jag aldrig satt min fot i Latinamerika. Jag vet inte varför, kanske var det för mig mer en fantasins och berättelsernas hemvist än en verklig plats. Igår efter en dag på olika konstinstitutioner var inne på Coop i Huddinge centrum. José anmärkte att den här affären lika gärna kunde ligga i Bogotá. Städerna blir allt mer lika varandra världen över. På det stora hela är det mer av godo än av ondo, eftersom det innebär att folk i länder som tidigare varit fattiga får levnadsförhållanden som alltmer liknar våra, men världen blir också mindre exotisk. Kanske är det lika bra att jag också i fortsättningen enbart känner Latinamerika genom böckerna.
-
Ett intresse för människor
Igår kväll var jag inne på Kägelbanan där Konstnärsnämnden delade ut stipendier ur en ny stiftelse. Affärsmannen Per Gannevik har donerat 60 miljoner kronor till Konstnärsnämnden, som i sin tur ska dela ut stipendier från donationen. Igår var första gången. Fem personer verksamma inom områdena bildkonst, teater, film, dans och musik tilldelades vardera 500 000. Flera av stipendiaterna var märkbart tagna, i ett fall ledde det till en blygsamhet så stor att den blev parodisk, men på det stora hela var det en fin ceremoni som trots att den höll på i en och en halv timme gick fort. Höjdpunkten var när en gammal vän till Gannevik trädde upp på scenen och berättade lite om mannen bakom donationen. Den gamle vännen hade själv inte jobbat inom teatern eller andra delar av kulturlivet, han var pensionerad läkare, men hans framträdande nådde högt över alla de andras. Det blev till ett bevis på att det viktigaste för en berättare är att ha en bra historia och ett genuint intresse för människor.
