Stefan Gurt.se

Etikett: Konst

  • Postmodernismens banerförare

    Läser just nu Tanke och temperament, en samling med Lars O Ericssons konstkritik. Jag fick den av författaren. Lars var en av mina lärare när jag läste filosofi i mitten av 80-talet och vi umgicks när han skrev sina första och banbrytande artiklar i Dagens Nyheter. Han blev snabbt en postmodernismens banerförare och teoretiker i svenskt konstliv och fick ett inflytande ingen konstkritiker haft sen dess. Många uppfattade honom gallsprängd och polemisk, men privat var han alltid vänlig och när man läser om hans artiklar ser man att han oftare skrev berömmande än kritiskt. Ja, det verkar som om han i grund och botten bara tog upp sånt han uppskattade.

    Då när artiklarna först publicerades tyckte jag ibland att de var väl teoretiska, handlade mer om idéerna bakom bilderna än själva bilderna och inte så sällan om idéer som mer var hans egna än konstnärernas. Ibland hängde jag inte med riktigt när han talade om det upplösta jaget. En gång fick det honom att ägna en stunds pedagogisk ansträngning åt att förklara att han då syftade på den mänskliga mjukvaran och inte hårdvaran. Liknelsen var inte fullt så bra då som den är idag, datorer var relativt sällsynta och jag skrev själv mina böcker på skrivmaskin.

    På samma sätt förhåller det sig med artiklarna. När jag nu läser om dem känns de självklara på ett sätt de inte var då. Kanske beror det på att de postmoderna (vem använder ordet längre?) tankegångarna idag blivit allmängods, nånting vi alla relaterar till och bär med oss. Sammantaget ger boken en bred bild av konstlivet under främst 80- och 90-talet. Han skriver med ett allvar man kan sakna idag när all kultur tycks sträva efter att bli en del av populärkulturen.

  • Konceptet bakom What’s up, Tiger Lily?

    I höstas köpte jag en dvd-box med Woody Allens 44 första filmer. En födelsedagspresent till min son, som älskar sena filmer som Midnight in Paris. De första filmerna Allen gjorde är en aning mindre sofistikierade. Den allra första han gjorde, What’s up, Tiger Lily? från 1966 är en ganska konstig historia. Allen tog en befintlig japansk agentfilm och dubbade den till sitt eget engelska manus. I stället för att säga originalreplikerna i översättning säger de knasiga saker för att göra filmen rolig.

    Hela grejen påminner om samtida konceptkonst. Jag har sett flera utställningar där en konstnär tagit scener ur en befintlig film för att låta dem få en annan innebörd än i originalet. Det är lite lustigt att det som idag görs med stort allvar började som ett av Woody Allens mindre lyckade skämt. Problemet med Woody Allens film är att man snappat konceptet redan efter ett par minuter. Det är roligt som idé men blir långdraget över en hel spelfilm.

  • Tydligt och otydligt

    Inne och såg Cindy Sherman på Moderna museet igår. Jag såg hennes bilder flera gånger när jag bodde i USA på 80- och 90-talet, då var det mest de små svartvita som heter Untitled film stills och ser ut som tagna ur Hitchcockfilmer. Det är fortfarande dem jag tycker bäst om när jag ser om dem ett par decennier senare. Det finns en mångtydighet i dem som jag tycker gått förlorad i senare bilder på dockor och sånt som ser ut som tarminnehåll och mögel. Jag tror det handlar om att symboliken inte fungerar om den blir alltför tydlig.

  • Vernissage på Today Museum

    Hösten har kommit till Beijing. I morse när jag gick ner till universitetsmatsalen var luften kylig, kanske femton grader. Jag sitter i rummet i CAFA:s hus för utländska studenter och experter och skriver det här. Det är som ett enklare hotell, städerskor kommer in och bäddar och fyller på nya tandborstar varje dag.

    I lördags hade Su Xinping vernissage på Today Museum. Stora målningar som visade postakopalyptiska landskap. Mycket folk. Rösterna studsade på betongväggarna i salarna. Jag behöver alltid koncentrera mig för att hänga med i samtal på kinesiska och därinne blev det för mycket. Jag blev tvungen att gå ut och sätta mig i foajén utanför och vila en stund.

    Efteråt middag för ett hundratal personer. Väldigt många rätter, vin och kinesiskt brännvin, servitriserna gick runt och delade ut cigarettpaket till alla som ville ha. Fang Lijun, som är en av Kinas mest kända konstnärer (läs om honom på engelska wikipedia, den svenska upplagan har inte hängt med) var där. Han blev väldigt glad över att för första gången träffa Chun Lee och sa att det var hennes teckningar, som på 80-talet publicerades i många tidningar, som en gång fått honom att vilja bli konstnär. En annan man, vars namn jag glömt, tillade att hon påverkat hela deras generation.

     

  • Chun Lee Wang Gurt på CAFA (vet inte vilket i ordningen)

    Vernissagen blev väldigt lyckad. Ungefär tvåhundra besökare. Vi stod en grupp på kanske tio personer och pratade om Chun Lees konst. Gamla professorer och kolleger till Chun Lee som alla pratade om hur speciell och begåvad hon var redan från början. Sen kom svenska kulturrådet som heter Eva och har bott i Kina i flera omgångar, senast sen 1999, och pratar helt flytande kinesiska och sa att Sverige var stolt över att en svensk-kinesisk konstnär får ställa ut här, vilket fick det hela att verka ännu mer officiellt och märkvärdigt. Sen sa jag några saker om hur glad jag var att Chun Lee fick komma tillbaka och ställa ut där allt började.

    Fullt med folk som fotograferade, åtminstone ett par journalister, och en som filmade allt för att göra en dokumentärfilm om utställningen. Fang Zhenning, som var curator för Kinas bidrag till Venedigbiennalen (arkitektur) förra året köpte hela sviten med fjärilar som bildar ett moln som till slut blir ett svart klot. Han ska skriva en artikel och var så förtjust i min lilla text om utställningen att han ville ha den och se till att den blir publicerad i en kinesisk konsttidskrift. Flera andra kom också fram och tackade mig för den korta essän och sa att den fick dem att förstå bilderna på ett annat sätt. Su Xinping, som är professor på CAFA och ställer ut på Today Museum nu på lördag, frågade om jag inte kunde skriva en text om hans konst också. Kanske slutar det för min del med att jag börjar extraknäcka som konstskribent i Kina, fast det är en sak att skriva om folk som man känner och uppskattar och en annan att göra det som ett jobb.

    Xu Bing, som är rektor för konstakademin, bestämde också att CAFA Art Museum ska köpa in installationen med insekten som ligger på rygg bakom en dörr, den som är med på banderollen längre ner på sidan. Så man måste säga att utställningen redan blivit en framgång. Kanske kommer det att leda till att vi försöker tillbringa mer tid i Kina framöver, bo här delar av året. Höstarna är bra här.

  • Vernissage

    Snart dags för vernissage. Chun Lee har jobbat så mycket de senaste veckorna att hon somnade igår kväll när vi gick med en kundvagn inne på Walmart. Det är ungefär trettio grader i skuggan och jag skulle helst skippa kavajen, men vad gör man inte för att vara representativ. Både Xu Bing, som är rektor för CAFA och rätt stor internationellt (googla honom), och Sveriges kulturråd Eva Ekeroth kommer.

    Lyckas fortfarande inte ladda upp bilder. Berättar mer i morgon.

     

     

  • Banderoll utanför utställningshallen

  • Återanvändning

    Dan före vernissagen. Arbetet med utställningen fortsätter. Till sin hjälp har Chun Lee haft ett tiotal elever från skolan. Jag försökte lägga upp några bilder som visar hur man tar ner väggar och förbereder installationer och hänger bilder, men skolan wifi är så överbelastat att det inte funkade att ladda upp dem.

    Hur som helst är det i full gång. De kinesiska konsteleverna har en helt annan stil än konstelever i väst. Hos oss vill alla lägga sig till med en stil som de tror signalerar konstnärlighet, man vill vara svårmodiga och märkvärdiga och lägger en väldig möda på att klä sig som om man inte bryr sig om hur man klär sig. Här kan man inte på klädseln skilja en konststudent från andra ungdomar. De är vänliga och ödmjuka. En sak som särskilt slog mig var hur de avlägsnade plasten från några ramar vi köpt från IKEA, som ligger bara några minuter från CAFA. I stället för att bara riva sönder plasten öppnade de den i skarven så att den inte skadades. Därefter vek de ihop den som man viker ett lakan eller en duk. Här vet människor fortfarande att saker kan återanvändas.

  • Röriga förberedelser

    Och nu lite klagomål på kinesisk byråkrati, eller kanske snarare en beskrivning av systemet här och hur det fungerar på gott och ont.

    Utställningshallen på CAFA museum är stor, ungefär tusen kvadratmeter. På de skisser vi sett av rummet var ett ett enda stort rum, där sikten endast delvis bröts av sexton pelare som bar upp taket. Sen dan innan vi skulle åka ringde vår kontaktman, chefen för grafiken på skolan (inom parentes kan säga att skolan är stor, 4000 studenter, att jämföra med de 52 som gick här på Chun Lees tid när skolan precis öppnat efter kulturrevolutionen) och berättade att det satts upp åtta mellanväggar, vilket totalt ändrar förutsättningarna för hur man kan hänga konst i en lokal och vilket i sin tur innebar att hela upplägget för utställningen måste ändras med ett par dagars varsel. Chun Lee frågade om man inte kan ta bort dem och han sa: Kanske, jag kollar det.

    Nästa samtal:
    – Det går inte att ta bort väggarna.
    – Men det är en katastrof. Jag har inte grejer att täcka all väggyta och bilderna måste kunna ses på håll.
    – Jag ska kolla igen.

    Sådär gick det på. En byggfirma kunde ta bort väggarna till en kostnad av 250 000 yuan (ungefär samma i kronor). Chun Lee förklarade att hon inte har såna pengar och han lovade kolla om skolan kan betala. Vi kom hit och det visade sig att det var okej att ta bort väggarna, i själva verket var de gjorda för att kunna flyttas på beroende på utställningens krav. Fast nu var datum ändrat, den tionde september funkade inte eftersom man först måste ta bort väggarna. Vi gjorde om affischen, ändrade datum, skickade ut nya inbjudningar till vänner och bekanta. Sen idag på morgonen visade det sig, när man började sätta upp de stora banderollerna utanför att tiden för vernissagen inte var satt till tre på eftermiddan, som vi hela tiden trott.

    Sådär går det på och antagligen har vi inte sett slutet ännu. Ibland kan det kinesiska systemet kännas obegripligt tungrott och framför allt opålitligt. Det är som att ingenting riktigt står fast, saker ändras från dag till dag, jämkas lite fram och tillbaka, vilket kan göra en galen. Och samtidigt finns det en väldig flexibilitet i det, saker går att ändra på, ingenting står så fast att man inte kan rucka på det.