The Cleaner

den 4 mars, 2017

Igår deltog jag i Marina Abramovics preformanceverk The Cleaner i Eric Ericssonhallen, som är en f d kyrka som ligger framför Moderna och Östasiatiska museerna. Verket består av deltagare ur allmänheten, kanske 150 åt gången, körsångare som rör sig i lokalen och andra svartklädda medhjälpare som ledsagar oss deltagare till olika platser i det cirkelformade kyrkorummet. Abramovics är själv en av de som leder folk till deras platser och sen uppmanar deltagarna att blunda. Det finns inga bänkar kvar i lokalen, deltagarna antingen står, ligger på golvet eller sitter på en av ett fyrtiotal stolar. Det blir en märklig sakral stämning därinne. Människor rör sig som i slow motion, det gamla kyrkorummet, stengolvet, det höga kupolformade taket, rösterna som kommer från olika platser i lokalen. För mig var det en mäktig upplevelse.

Sen var det en sak som gjorde upplevelsen speciell på ett både bra och dåligt sätt. Performanceverket uppförs bara under en vecka (27 februari till 5 mars) och det har blivit väldigt populärt att delta. Det börjar klockan två på eftermiddagen och håller på till tio på kvällen. Vi var där kvart i två på eftermiddagen och tänkte väl att vi skulle komma in efter en timme eller två. Det tog drygt fyra och en halv timme att få komma in i lokalen. Vid det laget hade jag hunnit bli så genomfrusen att det som gjorde starkast intryck på mig var att mannen som ledsagade mig därinne hade så varma händer. Han tog min hand så fort jag kom in genom dörren och ledde mig till en plats längst in och allt jag kunde tänka på var att hans hand var så varm.

Utanför Moderna museets entré satt en kvinna och tiggde under hela den tid vi stod i kön och säkert längre än så. Hon hade inte varmare kläder än jag och hon hade ingenstans att gå in efteråt.

> >

Chun Lee Wang Gurt på BOMO

den 7 december, 2016

Chun Lee Wang Gurt ställer ut på BOMO (Borlänge Modern).

ODEFINIERADE TERRITORIER

Vernissage imorgon, torsdagen den 8 dec klockan 16 – 19. Utställningen pågår t o m 31 januari 2017.
Jag skrev en liten introduktionstext och jag bifogar den här nedan.

 

Odefinierade territorier

När jag först träffade Chun Lee målade hon pricktavlor av det slag man har i det militära och som visar överkroppen på en fiendesoldat. Hon bodde i en förslummad del av Brooklyn där gatorna kantades av bilvrak och utbrunna hus. Taxichauffören var från Hongkong och sa att de annars inte körde in i där men att han kunde göra ett undantag. När jag kom fram berättade hon att hennes room-mate dött vid ett rån två veckor tidigare.

Hon började måla i Kina under kulturrevolutionen, när alla högre utbildningar var stängda och konst enbart användes i propagandasyfte. Tretton år gammal träffade hon Fiskmannen i ett gathörn. Han led av en sällsynt hudsjukdom som gjorde att huden såg ut som en ödlas eller en fisks fjälliga skinn. Han arbetade som scenograf på ett danskompani men tillbringade sin lediga med att måla i gathörnen. Chun Lee talade med honom och snart började han ge henne privatlektioner. Han luktade obehagligt på grund av sjukdomen, men han var den ende som kunde begripa den trettonåriga flickans drömmar. Han såg hennes begåvning och gav henne papper, pennor och penslar. Chun Lee, du är så duktig, du borde fortsätta till Konstakademin i Beijing, sa han som han aldrig tvivlat på att den skulle öppna på nytt.

Den här utställningen handlar om landskap och kanske är det typiskt för en människa som levt i många olika världar att de förblir odefinierade. Chun Lee har rört sig från barndomens kinesiska storstad genom kulturrevolutionens arbete som grisbonde och soldat vid sovjetiska gränsen till konsthögskolor och gallerier i Asien, Europa och USA. Och överallt har hon fortsatt sitt utforskande av de världar som förr eller senare flyter in i varandra och som lika mycket formas av den inre blicken som av den yttre.

I serien The last day of summer återkommer temat från pricktavlorna hon målade i Brooklyn. Serien består av sju bilder och visar ett gradvis mörknande landskap, dagen går mot natt; först i den sista bilden ser vi att vi hela tiden betraktat landskapet genom siktet på ett gevär.

På andra sidan väggen väntar den stora tuschmålningen White light, här har mörkret tagit över nästan helt. Kanske är det ett landskap speglat i en vattenyta, konturer av skog eller berg så som man kan se dem i skymningen vid en tjärn. Landskapet övergår i det abstrakta, ljuset blir mörker och mörkret blir ljus.

I samma rum står fem svarta torn på golvet. Kommer man närmare ser man att små ljusa hål öppnar sig i dem och den som går fram till tornen och sätter ögat mot hålen möts av landskap som breder ut sig i det oändliga: berg, öken, skog, en museisal på natten. Lika svarta är lådorna till de kalejdoskop där något så föraktat som insekter bildar vackra mönster.

Längs museets väggar sitter svarta hyllor i ögonhöjd och på hyllorna står växtdelar i glasburkar, flera hundra. Tillsammans utgör de verket Contemplation in forest. Det är rötter, kvistar, några av dem hämtade på marken runt konsthallen. De för tankarna till en gammal biologisal eller ett museum som förevisar växter och liknar bonsaiträd, fast torkade, avlövade, döda. Träden återkommer i de bilder som tryckts och trippelexponerats på plastfilm där de bildar snötyngda landskap och hemliga fabriker. Grenarna böjer sig över världen likt valven i en katedral. Bilderna påverkas av rörelser och lufttryck och rör sig som grenar för vinden.

I en serie grafiska blad har natten helt tagit över. Vi möter scenerier genom vad som verkar vara en kikare och det som rör sig i de avgränsade landskapen är insekter. Bilderna är på en gång hyperrealistiska, varje detalj på djuren går att urskilja, och drömska.

Slutligen finns här ett par serier med träsnitt. Det är en gammal hjulångare på en flod, på väg att sjunka, bombplan på marken och på väg in över en stad, tåg genom mystiska landskap, slätter där buskaget slingrar sig som taggtråd.

Chun Lee är lika hemma i alla konstnärliga tekniker. Allt kan användas i den konstnärliga gestaltningen, tusch, färg, tidsbaserad media, ready-mades tagna direkt från naturen. Var hon än ställer ut brukar hon plocka nånting från den omgivande miljön för att låta det ingå i verken. Man kan kalla det eklektiskt men lika gärna se det som ett uttryck för en självklarhet och lätthet i förhållandet till konsten. I sitt hemland Kina räknas hon till en av de viktigaste konstnärerna bland de som kallas 78-års generation och som var den första grupp som antogs när den Centrala Konstakademin i Beijing öppnade igen efter kulturrevolutionen.

Den klassiske kinesiska filosofen Chuang-tzu berättar att han en gång drömde att han var en fjäril. När han vaknade visste han inte om han var en människa som drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att han var människa. På samma sätt är det med Chun Lees landskap. Vi vet inte med säkerhet om vi gått där en gång eller om vi bara drömt det. De förblir odefinierade.

> >

Tehching Hsieh

den 9 mars, 2016

Jag var på Moderna museet i helgen, såg en utställning med det vittomfattande namnet Livet självt. När jag och min son strosade runt där kändes det inte som om vi rörde oss nära själva tillvarons kärna och den lilla broschyr vi plockade upp på vägen in bågnade inte av stora visdomar, men det var kul att gå och titta på de ganska disparata verken och dessutom stötte jag på en gammal bekant från åren jag bodde i New York i början av 90-talet.

Tehching Hsieh är performancekonstnär. Jag träffade honom i kretsen av kinesiska konstnärer som jag lärt känna genom min fru och han var en av de som verkligen imponerade på mig. Den första performance han blev känd för – åtminstone var det så han sa när han berättade sin historia – var när han hoppade från fjärde våningen på ett hus inne på Manhattan. Hoppet var utannonserat i förväg och det fanns både åskådare och tv-kameror på plats när han gjorde det och det ledde till att han bröt båda benen. Senare följde andra performances som för det mesta var ettåriga. Han bodde ett år i en bur som var så trång att han varken kunde stå upprätt eller ligga raklång, han vistades utomhus under ett år (han fick överhuvudtaget inte befinna sig under ett tak, oavsett väderlek), han band fast sig vid en kvinna med ett rep som var ungefär en meter långt, också det under ett års tid. För att göra det mer intressant kände de inte varandra sen tidigare, de tyckte inte om varandra och hade inga vidare bra samtal.

På utställningen på Moderna museet visas några av hans performances i form av affischer. Affischerna är inte särskilt snygga, men de blir fantasieggande om man tänker på hur svåra uppgifter han faktiskt tog sig för att genomföra.

Jag gillade Tehching. Vi brukade dricka te och han drog sina historier. Min fru retade sig på att han mest talade till mig när det faktiskt var hon som var konstnär. Hon tyckte att han var gammaldags och överdrivet macho. Jag antar att det var det som imponerade på mig. Han var ganska liten och senig. Det syntes att han var hård. Han hade immigrerat till USA genom att hoppa från en oljetanker och simma en halvmil in till land. Under alla år hade han levt illegalt i landet och försörjt sig genom påhugg som snickare. Vid tidpunkten vi träffades var hans projekt att under tio års inte göra nånting som kunde räknas som konst överhuvudtaget. På den sista av affischerna som är utställda på Moderna museet ser jag att han höll på med det fram till 1999. Vad han gjort efter det vet jag inte.

> > >

Fotografi

den 30 oktober, 2014

Höstlov. Gick till Fotografiska Museet med min dotter och såg Anders Petersen. I helgen när jag var på Moderna visade de en utställning om Christer Strömholm och hans arvtagare inom svensk dokumentärfotografi. Redan där kunde jag känna en viss övermättnad på trasiga människor, fula människor, stympade människor. Svartvita bilder på gamla prostituerade, alkoholister, knarkare etc, helst i sliten barmiljö, eller bara töntar på en husvagnscamping, har visats upp så mycket att det är svårt att undgå känslan av kliché.

När såna bilder är som bäst, som i sviten Petersen tog på Café Lehmitz 1967, känns det som om de kommer nära det som är det mest mänskliga, det som förenar oss alla. Det är bilder som visar deltagande och igenkännande, bilder som vill visa oss något inte bara om andra utan också om oss själva. Men när man ser två såna utställningar inom loppet av fyra dagar börjar ett visst tvivel infinna sig. I synnerhet i de senare bilderna som är väldigt stora och återgivna med väldigt stark kontrast. För mig blir det mer freakshow än närbilder av det mänskliga och jag blir oklar om blicken är fylld av medkänsla eller förakt.

Det finns paralleller i litteraturen. Louis-Ferdinand Céline är väl det namn som kommer närmast. Hans Död på Krita är en av de få böcker jag tvingats avbryta flera gånger för att människosynen var så obehaglig. Att jag alls läste ut den berodde på att Céline hade humor. Det är dessvärre en bristvara bland dokumentärfotografer.

> >

Insekter i Gislaved

den 17 juli, 2014

I helgen var jag nere i Gislaved. Chun Lee pratade med Mattias Bäcklin som introduktion till hans utställning på Konsthallen. Vi satt uppe till ett kvällen innan och konstnären själv försov sig så att han höll på att missa vernissagen. Konsthallschefen ringde hotellet som i sin tur ringde konstnären på rummet. Samtalet kom igång några minuter sent. Mattias såg rufsig och yrvaken ut men skötte sig utmärkt under ett samtal som fokuserade på hans naturintresse.

Konsthallen i Gislaved är inte särskilt stor. 80 kvadratmeter ungefär, men det blev en fin och tät utställning. Stora blyertsteckningar på temat människa/natur, screentryck av söndervittrande skalbaggar, en rolig film om insektsjakt.

>

Min första utställning

den 29 maj, 2014

Nere på Öland för personaldagar och avslutning med distanskursen. Det har varit så mycket att göra att jag inte ens hunnit gå in och kolla antalet besökare här.

Samtidigt – nu på lördag – är det vernissage på en grupputställning på Walla Scen i Årsta. Se länken nedan:

http://wallagruppen.nu/pagang.htm

Jag deltar med ett verk. Bortsett från en utställning för skolbarn på Solna stadsbibliotek – jag gick i åttan eller nian – är det första gången jag deltar på en konstutställning. Hela utställning handlar om miniatyrer, högst 50×50 mm. Mitt verk är första kapitlet till den roman jag jobbar med för tillfället, nedkrympt till en storlek som gör att man precis klarar att läsa texten med hjälp av ett ordentligt förstoringsglas.

>

http://litografiskamuseet.se/wp/utstallningar-2/

Här lite info om Chun Lees utställning på Litografiska Museet. Jag har skrivit en kort text om utställningen.

Överallt myter

den 12 februari, 2014

Nere på Öland, samtal om skrivande och litteratur medan regnet öser ner över leran utanför. I fredags såg vi filmen Educating Rita som ett exempel på hur man kan omvandla gamla myter till att bygga samtida berättelser. Filmen kom 1983 efter att först ha varit en pjäs som varierar  tematiken från musikalen My Fair Lady från 50-talet som i sin tur är en variant på George Bernard Shaw pjäs Pygmalion, som i sin tur bygger på den antika grekiska myten om kung Pygmalion som förälskade sig och med tiden gifte sig med en staty han själv tillverkat.

Sen i tisdags var vi inne på Kalmar konstmuseum och såg Jörgen Platzers utställning, som tar sitt avstamp Illiaden och berättelsen om den trojanska hästen. Överallt myter.

http://www.kalmarkonstmuseum.se/transport

> >

Fragment

den 26 januari, 2014

Var uppe i Norrtälje igår och såg Dror Feilers och Gunilla Sköld-Feilers utställning på konsthallen. En fin utställning som blandar tuschmålningar, objekt och filminstallationer. På ett ställe projicerades Karl Marx huvud snurrande på väggen, en film visade bilder från Ship to Gaza och en annan sjungande colombianska gerillasoldater. Där fanns ett minne från skoltiden, en gammal bok om hur man undviker eldsvådor och en dansande docka.

Satt och funderade på postmodernismen i bilen hem. Rent estetiskt fick den ett väldigt genomslag. Världen idag är kanske svårare att få grepp om än någonsin, våra bilder av den alltmer fragmentariska. Man kan använda precis vilket material som helst för att skapa konst och man gör också det.

Samtidigt känns det inte som det som jag uppfattade som kärnan i hela det postmodernistiska programmet, att den moderna tron på framsteget bör tas med en rejäl nypa salt, betytt så mycket. Ibland när jag talar med mina elever, som för det mesta är mellan tjugo och trettio, slås jag av hur övertygade de är att vi idag vet bättre och har en klokare syn på saker än folk hade för femtio eller hundra år sedan.

Själv är jag inte så säker på den saken. Jag tror att vi mer ser saker olika, inte bättre eller sämre.

Det var en fin biltur från Norrtälje. Mitt helljus var trasigt och jag måste se till att komma in bland gatlyktorna innan det blev mörkt. Jag hann.

>

Postmodernismens banerförare

den 22 januari, 2014

Läser just nu Tanke och temperament, en samling med Lars O Ericssons konstkritik. Jag fick den av författaren. Lars var en av mina lärare när jag läste filosofi i mitten av 80-talet och vi umgicks när han skrev sina första och banbrytande artiklar i Dagens Nyheter. Han blev snabbt en postmodernismens banerförare och teoretiker i svenskt konstliv och fick ett inflytande ingen konstkritiker haft sen dess. Många uppfattade honom gallsprängd och polemisk, men privat var han alltid vänlig och när man läser om hans artiklar ser man att han oftare skrev berömmande än kritiskt. Ja, det verkar som om han i grund och botten bara tog upp sånt han uppskattade.

Då när artiklarna först publicerades tyckte jag ibland att de var väl teoretiska, handlade mer om idéerna bakom bilderna än själva bilderna och inte så sällan om idéer som mer var hans egna än konstnärernas. Ibland hängde jag inte med riktigt när han talade om det upplösta jaget. En gång fick det honom att ägna en stunds pedagogisk ansträngning åt att förklara att han då syftade på den mänskliga mjukvaran och inte hårdvaran. Liknelsen var inte fullt så bra då som den är idag, datorer var relativt sällsynta och jag skrev själv mina böcker på skrivmaskin.

På samma sätt förhåller det sig med artiklarna. När jag nu läser om dem känns de självklara på ett sätt de inte var då. Kanske beror det på att de postmoderna (vem använder ordet längre?) tankegångarna idag blivit allmängods, nånting vi alla relaterar till och bär med oss. Sammantaget ger boken en bred bild av konstlivet under främst 80- och 90-talet. Han skriver med ett allvar man kan sakna idag när all kultur tycks sträva efter att bli en del av populärkulturen.

>