I förmiddags ringde min nittonårige son från Grekland. Han är därnere och jobbar i kundtjänsten på ett svenskt digitaltevebolag. Han var skakad över nyheten att Trump vunnit valet i USA. Vi pratade om USA och om Brexit och att populisterna verkar vara på frammarsch över hela världen. Jag vet inte om jag kunde erbjuda så mycket tröst, men jag tror att om man ger efter för varenda larmrapport riskerar man själv att bli en av de som förenklar. Och man måste vara ödmjuk och inse att den parlamentariska demokratin inte innebär att alla röstar på samma sätt som man själv skulle ha gjort. Man gör inte demokratin en tjänst genom att förorda tvång eller säga att de som tycker annorlunda än man själv är antingen onda eller idioter.

Häromveckan fick jag en bok från en av mina gamla lärare från University of Sussex. Peter Boxall är professor i engelska där. Han har tidigare varit redaktör för 1001 books you must read before you die, som väljer ut böcker från litteraturhistorien från antiken och framåt och som för övrigt bara innehåller två svenska titlar, båda av Strindberg (det finns en tredje svenskspråkig titel och det är Tove Janssons Sommarboken). Boxalls nya bok heter The value of the novel och är ett 144 sidor långt och förstås ganska svepande resonemang kring romanens väsen från Robinson Crusoe fram till idag när den är hotad både av internet och förlagens  jakt på bestsellers.

Jag läste ut Boxalls bok häromdagen och tyckte mycket om den. Han skriver på något ställe om romanen som nära förbunden med framväxten av demokratin och det är väl där man får ta spjärn idag och tro på att det faktiskt har ett värde. Vi skaffade Netflix för att tag sedan och de senaste dagarna har vi följt The Crown, som skildrar drottning Elizabeths första tid på tronen. Det är engelskt 50-tal, Churchills sista insatser, stift upper lip rakt igenom och det är slående hur mycket världen förändrats och faktiskt förbättrats och demokratiserats sedan dess.

Och nu denna längtan efter en svunnen tid med enkla och tydliga ställningstaganden som får engelsmännen att lämna EU och USA att välja en president som i mina ögon mest använder tomma slagord. Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att romanen behövs mer än på mycket länge, just genom sin förmåga att nyansera och visa på det komplexa i olika skeenden.

 

> > >

Nobelpriset till Bob Dylan (2)

den 15 oktober, 2016

När jag satt i bilen idag och lyssnade på Blood on the tracks kände jag en märklig upprymdhet. Min första reaktion när jag hörde att Dylan fått nobelpriset var besvikelse. Jag tycker fortfarande att man borde använda  priset till att lyfta fram mindre kända författarskap. Dagen det tillkännages är den enda dagen på hela året då litteratur är förstasidesnyheter över hela världen. Det kan ha en väldig betydelse och det får det inte den här gången. Dylan blir inte mer känd av det här, snarare är det priset som surfar på pristagarens berömmelse.

Men det är ju roligt också. Att man vidgar ramarna för vad som räknas till litteraturen. Och i grund och botten spelar det ju mindre roll vilken form en berättelse har, det enda viktiga är att den fungerar just som berättelse.

Sen satt jag där i bilen och tänkte på alla som inte fått priset som borde ha fått det. James Joyce, Karen Blixen, Marguerite Duras. Listan kan bli ganska lång. Kafka om det delats ut postumt, den förste Dylan som hette Thomas i efternamn, Anaïs Nin för dagböckerna, Borges – ja, varför inte Louis Ferdinand Celine (om man bortser från hans åsikter), Henry Miller (fast det är kanske bara jag som fortfarande gillar hans böcker). Och alla som fått det och sen blivit helt bortglömda i alla fall. Svenska akademien är inte så värst mycket bättre på att pricka in odödligheten än någon av oss andra. Den här gången har de i alla fall fått folk att diskutera priset.

> >

Nytt år och nya tag

den 7 januari, 2015

Redan en bit in i januari, vardagen tillbaka efter alla helger. Det snöar och ute på gatan hörs ljudet av plogar. Mina inlägg här har blivit allt glesare. Jag har skrivit på andra saker och sen kom alla helgerna, men kanske var det mest att den här bloggen började få ett drag av plikt över sig. Jag har läst böcker, sett filmer och gått på teater och konst som jag sedan inte orkat skriva om. Det blev en sorts plikt av det också och jag tappade glädjen. Men jag tror att jag kan komma tillbaka.

Av min son fick jag tv-serien Twin Peaks i en box i julklapp. Jag har berättat om den, hur bra jag tyckte den var en gång. Nu har vi suttit varje kväll sen julafton och betat av alla 30 avsnitt. Det där mystiska/surrealistiska som jag upplevde första gången känns inte lika starkt drygt tjugo år senare. Jag såg serien första gången när jag bodde i New York i början av 90-talet, men det är fortfarande en bra serie. Framför allt tycker jag att man lär känna väldigt många av de lätt excentriska invånarna i den lilla staden väldigt väl. Som en 1800-talsroman där mordmysteriet mest är till för att ge ett driv åt en berättelse som egentligen mest intresserar sig för annat. Ibland blir den lite förströdd och tankspridd och slutet är väl kryptiskt för att fungera som slut, men enligt min son ska det komma en uppföljare på nio nya avsnitt nästa år. Ser fram emot det.

> > >

Hamlet i Skärholmen

den 30 november, 2014

En vecka fylld av olika arrangemang. Sammanträde i författarfonden, boksläpp på Nedre Manilla (Göran Leijonhufvuds bok om sina 50 år i Kina), förlagsfest och sen teater i fredags. Vi var och såg Hamlet på stadsteaterns filial i Skärholmen. Första gången jag var där men säkert inte sista. En utmärkt och rätt uppdaterad uppsättning på en liten och intim scen. Hela stämningen familjär och avspänd. Efteråt kunde man byta några ord med skådespelarna i foajén. Min enda invändning blir att pjäsen nästan blev för rolig, en Hamlet som komedi mer än tragedi. Fast frågan är om en så välkänd historia idag går att göra så att den verkligen griper tag i åskådarens hjärta.

Insåg när jag skulle lägga till etiketten att jag inte har någon för teater. Jag går alltför sällan.

>

Island

den 8 augusti, 2014

Tillbaka i stan efter en utflykt till Island. Restips brukar ju inte precis vara ämnet för den här bloggen, men om ni har möjlighet så åk dit. Island liknar ingenting annat. Det är en betydligt yngre värld än den vi vanligen vistas i. Ön bildades genom vulkanutbrott så sent som för trettio miljoner år sedan och nytt land fortsätter ännu bildas genom nya eruptioner. Landskapet ser mer ut som på Mars eller en annan planet som är betydligt kargare än Jorden. Klimatet är så pass hårt att det nästan inte finns några hus som är äldre än hundra år, vinden och saltet och kylan nöter ner dem. Först på senare år, i och med klimatförändringarna, har man börjat odla träd.

De gamla isländska sagorna vårdas på ett sätt som är helt okänt. De utgör Nordens största bidrag till världslitteraturen och när man besöker det gamla tinget några mil från Reykjavik är det inte svårt att känna det som om man vore tillbaka i en annan tid. För den som inte läst dem börjar man lämpligen med Njals saga. Den är betydligt roligare att läsa än Bibeln eller Den gudomliga komedin. Bättre berättad.

>

Farväl Gabriel!

den 18 april, 2014

Såg på nätet att Gabriel García Márquez har dött. Att han gjorde det vid påsken känns passande för en författare vars böcker alltid ekar av gamla myter, både kristna och andra. För mig har han varit en av de viktigaste 1900-talsförfattarna. Hundra år av ensamhet tillhör mina allra största läsupplevelser. Jag var trollbunden från första sidan och läste ut boken inom loppet av ett par dygn. Jag vet få romaner som bågnar av liv på samma sätt. Allt finns där.

Den som inte har läst honom börjar lämpligen med Hundra år av ensamhet, och fortsätter sedan med Patriarkens höst, Krönika om ett förebådat dödsfall och Kärlek i kolerans tid.

Han skrev sina bästa böcker i mitten av livet. De första romanerna var mest en förberedelse för det som skulle komma och mot slutet kändes det som om han imiterade sig själv, men när han var som bäst skrev han med en oerhörd kraft.

>

Var inne på Kalmar teater och såg musikteaterskolans uppsättning av Brott och straff. Musikteatern är en av utbildningarna på Ölands folkhögskola. Jag måste medge att jag kände en viss tvekan inför föreställningen. Dostojevskijs roman lever i så hög grad på den febriga gestaltningen av Rakolnikovs våndor inför och efter mordet. Fokus ligger mer på tankar än på handling och att göra om mördarens väg fram till avslöjandet och den slutliga ångern och förlåtelsen från Gud kändes som en mycket svårt uppgift för en musikal.

Men det visade sig bli en mycket bra föreställning. Eftersom det är en utbildning och därför kräver någorlunda jämn fördelning av tiden på scenen valde man att dela upp huvudrollen på fyra personer. Eftersom det är övervägande kvinnliga deltagare på kursen valde man att göra om Raskolnikov till Raskolnikova. Och uppdelningen på fyra skådespelare blev till en väldigt effektfull gestaltning av mördarens splittrade psyke.

Sångnummer, som jag för det mesta tycker är jobbiga på en teaterscen, blev till en uppvisning av kollektivets och körens styrka. Allt till nyskriven musik framarbetad av ensemblen i samarbete med Tomas Forsell och Johan Bernander.

Jag antar att det inte är så väldigt många i Kalmartrakten som läser den här bloggen, men om ni gör det så passa på att ge er iväg till Kalmar teater. Föreställningen visas tre gånger till 13.00 och 19.30 på fredag och, om jag minns rätt, 19.00 på lördag.

>

Genrelitteratur

den 14 mars, 2014

Fredag, veckans sista arbetsdag. Vi ägnade en del av förmiddagen åt att tala om genrelitteratur, deckare, skräck, science fiction. Tre genrer som för bara ett par decennier sedan var föraktade har på senare år tagit sig allt längre in i salongerna och säljer inte bara i stora upplagor utan räknas alltmer som riktig litteratur.

En inte så ofta nämnd detalj är att de alla stammar ur romantiken. Mar Shelleys Frankenstein eller den moderne Prometeus brukar räknas som den första science fiction-romanen. Redan titeln antyder genrens önskan att varna människan för att gå alltför långt. Prometeus vredgade en gång gudarna genom att stjäla elden.

Skräcken finns förstås redan hos E. T. A. Hoffmann men förfinas senare hos Edgar Allan Poe. Det var också Poe som skrev de första detektivberättelserna med sina noveller om den skarpsinnige Auguste Dupin. Morden på Rue Morgue, 1941, var den allra första.

Oavsett om vi föraktar eller älskar genrelitteraturen för dess förutsägbarhet glömmer vi oftast att den stammar ur romantikens strävan efter att utforska själens mörkaste djup.

>

Överallt myter

den 12 februari, 2014

Nere på Öland, samtal om skrivande och litteratur medan regnet öser ner över leran utanför. I fredags såg vi filmen Educating Rita som ett exempel på hur man kan omvandla gamla myter till att bygga samtida berättelser. Filmen kom 1983 efter att först ha varit en pjäs som varierar  tematiken från musikalen My Fair Lady från 50-talet som i sin tur är en variant på George Bernard Shaw pjäs Pygmalion, som i sin tur bygger på den antika grekiska myten om kung Pygmalion som förälskade sig och med tiden gifte sig med en staty han själv tillverkat.

Sen i tisdags var vi inne på Kalmar konstmuseum och såg Jörgen Platzers utställning, som tar sitt avstamp Illiaden och berättelsen om den trojanska hästen. Överallt myter.

http://www.kalmarkonstmuseum.se/transport

> >

Litterär hedersbetygelse (2)

den 27 september, 2013

Ibland kommer de bara, små glädjeämnen mitt i vardagen. Idag när jag var inne på Systembolaget upptäckte jag att de börjat sälja Loch Lomond. Det är den whisky kapten Haddock dricker i Tintinböckerna. Jag har alltid velat prova den, har letat efter den utan att riktigt anstränga mig när jag varit utomlands. Nu finns den på Systemet i Huddinge och säkert på många andra ställen.

När jag berättade för kvinnan i kassan varför jag köpt whiskyn började hon skratta. Jag älskar sånt meningslöst vetande, sa hon.

För mig är det inte meningslöst. Det visar att litteraturen lever och uppenbarar sig där man minst anar det. Sen får jag väl medge att det inte är en riktigt lika stor hedersbetygelse åt Haddock som när man börjar göra hårvårdsprodukter med namnet Gatsby. Whiskyn fanns före seriealbumen. Hergé, som var noga med detaljer, tog ett tämligen udda märke och gjorde det till den alkoholiserade kaptenens favoritdryck.

>