Filmen mot boken

den 2 november, 2014

Såg Gone Girl i helgen. En lite konstig upplevelse eftersom jag läste ut boken för bara en vecka sen. Jag visste precis vad som skulle hända och satt mest och funderade över hur pass bra filmen återgav historien. Boken vann stort på poäng. Gillians Flynns deckare är så pass välskrivna att de känns som bra romaner oavsett genre och samtidigt har de hela tiden ett bra driv. Det är den sortens böcker man säger att man ska bara läsa ett kapitel till, och sen ett till och ett till och sen är klockan två på natten. Filmen hade en hel del av drivet, men huvudpersonerna var mer okomplicerade och slutet blev inte den mardröm det är i boken.

> >

Baklängesdramer

den 4 december, 2013

Apropå genrelitteratur, läste ut Gillian Flynns Mörka platser häromdan. Det är en deckare som är så pass välskriven, och så stark i miljö- och personbeskrivning, att den kan mäta sig med de flesta romaner oavsett genre.

En sak slog mig under läsningen. Jag har tänkt på det tidigare också men det var särskilt tydligt i Mörka platser. Deckare är i grunden upplagda som dramer berättade baklänges. I det klassiska dramat lär vi först känna huvudpersonen och läget han eller hon (hen) befinner sig i. Huvudpersonen begår ett misstag som hen senare försöker skyla över eller reparera, vilket leder till att situationen förvärras ända till den till slut oundvikliga katastrofen.

Deckaren börjar i stället med att katastrofen redan inträffat. Någon (dramats huvudperson) har dött en brutal död. Gradvis avslöjar deckaren bit för bit av den händelsekedja som lett fram till mordet.

Det blev särskilt tydligt i Mörka platser eftersom Flynn parallellt med detektivarbetet, som i sig inte fodrar något Sherlock Holmeskt skarpsinne, berättar själva dramat från början till slut. Vartannat kapitel detektivarbete i nutid, vartannat vad som hände 25 år tidigare.

Egentligen är det konstigt att vår tid är så förtjust i just deckarnas baklängesdramer. Jag tror att det beror på att det under en tid skrevs alldeles för många odramatiska romaner, berättelser som inte var på liv och död. Det är själva dramat vi är ute efter.

>

1977

den 17 november, 2013

Läste ut andra delen i David Peace romankvartett från Yorkshiretrakten, 1977 heter den. De är väldigt bra de båda böcker jag läst. Intrigen och svartsynen skiljer sig kanske inte från mycket annat i kriminalgenren, men det finns en språklig frenesi som är något alldeles extra. I någon recension hade han kallats kriminalromanens James Joyce och det är faktiskt ingen dålig beskrivning. Så bittert och så sorgset skriver få andra i genren. Den andra boken kändes också starkare än den första, mindre överdriven.

>

Hittade den här på nätet. Rätt vettigt, även om man alltid ska vara beredd att tänja lite på reglerna.

http://www.writingclasses.com/InformationPages/index.php/PageID/304

>

Elmore Leonard

den 21 augusti, 2013

Såg i tidningen att Elmore Leonard dött, vid 87 års ålder. En gång läste jag många av hans deckare. De hade ett inslag av humor som är ganska ovanlig i deckargenren, hårdkokta men inte så brutala och detaljerade våldsscener som många deckare har idag. Som jag minns det fanns det en viss nyansering också i porträtten av skurkarna, de var sällan renodlade psykopater.

David Peace 1974

den 18 juli, 2013

Har läst David Peace deckare 1974. För något år sen läste jag Tokyo year zero av samme författare, en hård och hallucinatorisk beskrivning av Japan tiden närmast efter andra världskrigets slut. Det som gjorde störst intryck på mig var hur nära Peace la sig sin huvuvdpersons tankar, allt var en enda febrig medvetandeström (bättre beskrivning än inre monolog) från en man som rörde sig genom en stad i ruiner.

1974 utspelar sig i Yorkshiretrakten samma år som bokens titel och är den första delen i en serie på fyra böcker som alla har ett årtal som titel. Liksom Tokyoskildringen är de heltigenom subjektivt berättade, och genom ett medvetande som är långtifrån pålitligt. Stilistiskt påminner de en hel del om James Ellroy, allt är febrigt, oerhört våldsamt och hackigt, hoppigt återgivet. Om man går längre tillbaka kan man hitta likheter med William Faulkners användande av medvetandeströmmen i romaner som Ljus i augusti och Det allra heligaste. Man går djupt in i ett sårigt, förvirrat psyke vars handlingar sällan uppstår ur rationella val utan mer ur en blind aggressiv drift.

Vid en jämförelse framstår de flesta framgångsrika svenska deckare som en sorts feel-good-litteratur, alltid lika rationella och alltid med en klar uppfattning om vem som är god och vem som är ond. Tidigare i somras läste jag en bok som för några år sen fick Deckarakademins pris för bästa nykomling och den framstår vid en jämförelse som ett appendix till scouternas årsbok.

Samtidigt löper en författare som Peace risken för överdrifter. Boken verkar skriven med en väldig socialrealistisk förtvivlan i botten och den förtvivlan är så stor att berättelsen halkar till ibland. Huvudpersonen spyr av fylla, pissar ner sig, skiter på sig, får utlösning i kalsongerna – när han inte är upptagen med att bråka med sin chef, få handen krossad av korrupta poliser, rövknulla ett vittne, hota ett annat, skjuta ihjäl folk med hagelgevär, köra bil stupfull etc. När polisen tar in honom till förhör klär de av honom naken och sparkar honom upprepade gånger i skrevet, de tömmer en hink med skit och piss över honom och låter honom sitta så, med flera ben brutna, i timmar innan de slutligen spolar rent honom med isvatten. De skurkar som är värre än huvudpersonen är pedofiler, får kukarna avskurna, flås levande. Den kvinna huvudpersonen förälskar sig i under sitt sökande visar sig vara älskarinna till sin egen bror.

Sammantaget blir det så mycket grymhet och perversioner att romanen balanserar på gränsen till parodi, men språkligt har den en kraft som är mycket ovanlig. I Tokyo year zero används den kraften på ett mer motiverat sätt. Ändå tror jag att jag kommer att följa David Peace genom åtminstone någon till av årsböckerna.

>

Gott hantverk

den 20 februari, 2013

När jag reste ner till Jönköping i förra veckan kändes Mo Yan alldeles för otymplig att släpa med på tåget. Den är på drygt sexhundra sidor i det allra största av de vanliga formaten inbundna böcker, väger nästan ett kilo. Också en aspekt av läsandet. Så jag plockade med en Dennis Lehane-pocket, Prayers for rain. Jag tror att den skrevs före mer berömda böcker som den som på engelska heter Mystic river (har glömt det svenska namnet) och Patient 67. Lehane skriver alltid bra, språk och personteckning är levande, intrigen känns naturlig, fast det saknas något av det där psykologiska suget som gör de senare böckerna så speciella. Det blir gott hantverk bara, en deckare som känns som tusen andra deckare.

Georges Braque sa en gång att det enda som är av betydelse i konsten är det som man inte kan tala om. Det gäller samma sak för böcker. För att de ska bli riktigt bra måste de ha det där man inte riktigt kan ta på. Vissa författare missuppfattar det där och tror att böcker ska vara konstiga. Det är inte det saken handlar om. De ska vara välskrivna, hantverket behövs, men de behöver det där andra också.

 

>

Trivseldeckare

den 1 november, 2012

Ibland läser man böcker av de underligaste anledningar. I och med att jag sov dåligt på Öland läste jag ut Korparna på två nätter (plus delar av en bussresa). Sen hade jag ett minne av en bok som rekommenderades i DN i helgen som ovanligt spännande. Jag mindes inte titeln, bara att det var en kvinnlig författare, engelsk eller amerikansk, med rätt kort namn och att den fanns i månpocket och hade ett omslag som var grönt eller blått och visade ett hus.

På Bokia i Nybro köpte jag Huset vid havets slut av Elly Griffiths. Den var grön och hade ett hus på framsidan. Det visade sig vara en trivseldeckare. En kvinnlig arkeolog utreder gamla mordgåtor, hon stöter på lik under utgrävningar. Hon har sen ett tidigare fall ett barn med den gifte kriminalkommissarie hon ibland samarbetar med. Den här gången handlade mordgåtan om en grupp tyska soldater som avrättats under andra världskriget.

Det var en rätt trivsam läsning som lika mycket handlade om barnpassning och relationer som själva mordgåtan. Jag läste ut den under bussresan hem och hade kul när jag gjorde det. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det är en konstig genre, den här sortens deckare som totar ihop ett gäng lagom excentriska huvudpersoner och låter dem lösa en serie mord lite vid sidan av sitt betydligt intressantare privatliv.

Filmatiserade böcker

den 22 oktober, 2012

Såg filmatiseringen av Arne Dahls Ont blod på tv igår. Kändes som en rätt rapp och bra produktion, men jag saknade den satiriska sidan i bokens beskrivning av den mördade litteraturkritikern. När man gör filmer av böcker tvingas man nästan alltid ta bort en del bihandlingar som inte sällan är den största behållningen i boken.

> >

Ellroy

den 11 juni, 2012

Skolavslutning på Öland, först med kursen här och sen över helgen med distanskursen. Därefter dags att börja med antagningarna inför nästa läsår, schemaläggning. Har inte hunnit skriva på flera dar. La undan Stephenson och läste en gammal James Ellroy, Blodröd måne. Oerhört brutal, nästan åt det pornografiska hållet. Hur har Ellroy mått genom åren? Det finns en besatthet i hans våldsbeskrivningar. Fast han skriver bra, allt är gestaltat.

>